Som inbjuden talare och efter närmare tre timmars föreläsande om kulturens karaktär och dess komplexitet samt dess gäckande, undflyende karaktär, räcker en av åhörarna upp handen och säger: "Nu får du sluta prata strunt! Det är bara ord som kommer ur din mun. Tala om hur det är! Vadå kultur, jag förstår inte?!" En ögonblicksbild från min vardag. Som kulturvetare har jag den otacksamma uppgiften att vara budbäraren som kommer med jobbiga besked, och gång på gång, på gång blir jag skjuten på. Ständigt ifrågasätts jag och får bära skuld för att det jag har att säga inte faller den som lyssnar på läppen.
Senare på kvällen, i Aktuellt, debatteras situationen i skolan. Alla är överens om att läget är allvarligt. Bristen på lärare börjar bli akut och kunskapsraset fortsätter. Ändå talar man inte om grundproblemet, och vissa lösningar är tabu. Det viktiga är att ansvariga visar handlingskraft och att åtgärderna är tydliga. Om det man gör och säger fungerar eller ej spelar i praktiken ingen roll.
Visste jag inte vad jag talade om och förstod jag inte hur människor och det mänskliga tänkandet fungerade skulle jag kasta mig ner på golvet och frustrerad vagga i fosterställning över dumheten som sprider sig och som hela tiden riskerar att förvärra situationen. Men jag inser det orimliga och repar mod. Jag vill även fortsättningsvis kunna se mig själv i spegeln. Jag tänker inte falla i fällan att tala om det andra vill höra. Jag är genuint intresserad av hur det är och hur det fungerar, och med det menar jag snart sagt allt.
Frestelsen att få sin förutfattade mening, det man redan "visste", bekräftad är stor, enormt stor. Och utbudet på experter som talar om hur det är harmonierar med den frestelsen. Därför behöver grund problemen inte konfronteras förrän krisen är ett faktum, och ibland inte ens då. Därför lyssnar vi hellre på vem som talar än på vad som sägs. Att det jag säger bygger på vetenskapliga iakttagelser, och att resonemangen hänger ihop logiskt, spelar ingen som helst roll. Viljan att INTE förstå, önskan att slippa utmanas och rädslan för att tvingas överge sin dröm om hur det borde vara, är enormt stark. Därför repar jag mod och börjar om, för jag vill vara del av lösningen på problemen även om det kortar på och trots att jag riskerar att betraktas som idiot.
Jag vill på allvar att skolan och vården faktiskt ska fungera. Jag bryr mig om innehållet och utfallet, kunskapen och hälsan. Jag vill inte så rätt och är inte intresserad av beundran, jag vill bara bli tagen på allvar och om det jag säger har bärighet på livet så som det levs och fungerar vill jag slippa kritik för budskapet jag levererar.
Vissa saker måste man bara acceptera, andra saker går bara att diskutera och nyckeln till framgång är insikten om vad som är skillnaden. Samtiden är fylld av exempel på där det som kräver diskussion accepteras och det som måste accepteras diskuteras. Lärande och kunskapsutveckling, till exempel, kräver tid och möda, tillit och förståelse. Trots det diskuterar experterna olika förslag på hur man samtidigt kan skynda på processen, minska kostnaderna och upprätthålla kvalitet i verksamheten. Även om all kunskap, all erfarenhet säger oss att förslagen alla är varianter på den där omöjliga kakan som kan ätas och samtidigt has kvar, lyssnar vi andäktigt på experterna som förleder oss. För vi vill ha en skola och en sjukvård i världsklass, samtidigt som skatten sänks. Vi vill så förtvivlat gärna att två plus två ska bli sju att vi hellre lyssnar på en ny expert än accepterar faktum. Vi röstar hellre på politiker som lovar att ge oss det vi vill ha, än politiker som bygger sin politik på faktiska förhållanden och rimlighetskalkyler. Och vi dödar hellre budbäraren än lyssnar på budskapet om det inte faller oss på läppen.
Försöker skratta åt eländet och dumheten som sprider sig som en löpeld, men skrattet fastnar i halsen när jag ser att branden som härjar på allvar sägs kunna släckas med bensin. EU och IMF lånar ut pengar till Grekland för att landet ska kunna betala tillbaka sina skulder till ... EU och IMF. Dumheten känner inga gränser och det spelar ingen roll vem som talar, hen har fel. Vissa saker måste man bara acceptera.
En skola som fungerar, det vill säga en skola där kunskapen växer och kvaliteten i verksamheten ökar, är en skola där LÄRARNA har makten. Och lärare är inte den som har en examen, en legitimation eller massor med högskolepoäng. En lärare är den som vill och är bra på att lära. Det är oerhört svårt för att inte säga omöjligt att MÄTA dessa saker, så det enda som fungerar är att placera ansvaret för verksamheten där det hör hemma, hos läraren. Låt lärarna göra det lärarna anser vara bäst, för dem, för deras elever och för den tid och det samhälle de verkar i. Låt lärandet ta den tid det tar och fatta att processen inte går att snabba på. Lyssna inte på den som hänvisar till enkäter, den som säger sig vara kvalitetsansvarig eller den som lovar guld och gröna skogar. Överlämna skolan till dem som bryr sig om KUNSKAPEN och LÄRANDET. Avskaffa betyg och examina, allt som tar fokus från det som verkligen betyder något.
Dygnet har 24 timmar och människokroppen har inte förändrats under de senaste 10000 åren. Vi ska alla dö en gång och det är vägen fram och livet som är det viktiga, inte några mål. Vilket samhälle vi vill ha? Låt oss diskutera det, låt oss lyssna på varandra. Gör vi det kommer vi att märka att skillnaderna är relativt små och att det handlar om saker på marginalen. Låt oss sedan arbeta med att bygga en stabil grund att kollektivt stå på och låt det arbetet ta den tid det tar och kosta vad det verkligen kostar. Det är i grund och botten väldigt enkelt, om vi bara inser det. Men att inse det är å andra sidan fruktansvärt svårt, men så länge vi väljer att bara lyssna på den som säger det vi vill kommer vi aldrig att lyckas med något.
Ber om ursäkt för detta lätt förvirrade inlägg, men det är i alla fall ärligt och det utgår från faktiska förhållanden. Till skillnad från så mycket annat som sägs i dagens samhälle! Budskapet är kanske inte angenämt, men det är min plikt att lämna det, att säga som det är. Om jag sa det du ville höra vore jag ingen forskare, ingen lärare.
4 kommentarer:
Jag är inget fan av nyckeltal och mätning in absurdum, men hur ska man skilja de bra lärarna från de dåliga, egentligen? Det finns dåliga lärare, och man vill helst inte vänta i flera år för att avgöra det. Särskilt inte när det gäller ens barn i grundskolan, t ex.
I grundskolan kan man be om förklaringar, man kan be om hjälp att förstå, man kan fråga vilka sidor man ska läsa, man kan fråga vilka kriterier som gäller. Men när läraren ignorerar barnens enträgna vilja att lära sig att diskutera, och säger "du hittar det på nätet" och hänvisar till sin "professionalism" när man frågar efter kriterier ... ja, då tycker jag kanske det är bra med något "objektivt" sätt att hålla koll på lärarna.
Nu kan man göra det "enkelt" för sig och säga att den läraren är ju inte lärare i den bemärkelsen kompetens och brinner för kunskap. Icke desto mindre drabbar det barnen i skolan, och ett år i grundskolan är en stor del av en femtonårings liv.
Nu inser jag att högskolan, förstås, är en annan sak, med självklart större ansvar hos studenterna. Men dåliga erfarenheter tidigare i skolan, av t ex lärare som inte borde vara lärare, kommer att ge utslag vid högre studier.
Svår fråga det där.
Viktiga frågor du lyfter C.S. som jag funderar vidare på och besvarar eller ger min syn på i morgondagens bloggpost. Svårt och viktigt, som sagt!
Byt publik! Kommentaren indikerar antingen att hen inte uppfyller kraven för högskolestudier eller att hen är ointresserad (eller vill provocera). Det är inte hållbart med sådana arbetsvillkor som du beskriver.
Om det bara var den reaktionen jag mötte Christopher, då hade jag slutat för länge sedan. Visst är jag trött och igår blev jag överrumplad. Fast jag har fått väldigt bra och tacksam respons efteråt, och min erfarenhet är att många som reagerar som hen gjorde mycket väl kan komma att ändra åsikt och byta inställning. Tycker fortfarande det positiva överväger och det känns så himla viktigt, därför fortsätter jag ett tag till. Vill inte låta dumheten, ignoransen och det informerade ointresset vinna. Vi får se hur länge det håller ... Har inte längtar tillbaka, för första gången i karriären. Tar det som en signal!
Skicka en kommentar