Det finns olika sorters arbete. Arbete som är av sådan karaktär att det det syns, till exempel. Gräva, hamra, måla, svinga en ordförandeklubba, delta i möten, undervisa, handleda och så vidare. Och så finns det arbete som inte gör lika tydliga avtryck i sinnevärlden, i alla fall inte under tiden som arbetet utförs. Intellektuellt arbete har ofta den karaktären. Att tänka är en verksamhet som pågår inuti huvudet och den som tänker kan lätt misstas för någon som bara dagdrömmer. Det är olyckligt, väldigt olyckligt till och med, att skillnaden inte uppmärksammas mer. För den som ansvarar för tankar som ska tänkas kommer att få svårt att argumentera för sina behov, i förhållande till den som ska måla en vägg, skapa ett schema eller planera en konferens.
Den som ska tänka behöver tystnad och avskildhet, behöver få vara i fred med sina tankar. Tankar är emellertid flyktiga och om den som är mitt inne i en tanke störs avbryts processen, som inte sällan får börjas om från början, vilket tar en massa tid som aldrig går att dokumentera. Målaren som får en fråga, eller den som planerar något lite mer handfast, kan oftare ta vid där de slutade, utan startsträcka. Den som ansvarar för tänkandet riskerar alltså att uppfattas som lat eller inkompetent, om det inte finns en stor och utbredd förståelse för det intellektuella arbetets särart vill säga. Om inte kraven på prestation står i paritet med behoven hos den som får betalt för att tänka.
Tyvärr håller förståelsen för tänkandets villkor på att minska. Och i takt med att allt mer av arbetet på högskolan så att säga automatiseras, minskar förståelsen än mer. Tänkandet har svårt att hävda sin rätt eller göra sina krav hörda, för det abstrakta behovet ska ställas mot andra, ofta angelägna och trängande behov. Tiden är allt mer en bristvara och allt går dessutom allt snabbare.
Detta drabbar inte bara lärare och andra yrkesutövare. Studenterna får inte tillräckligt med studiemedel idag och många måste därför arbeta vid sidan av, vilket gör tiden än mer knapp. För den som ska lära sig vad intellektuellt arbete är och vad det kräver behöver om möjligt än mer tid och förståelse. Tid som inte finns, tid som krymper allt mer.
Utan förståelse för tystnadens värde, för mellanrummens betydelse och för tänkandets förutsättningar har vi snart ingen skola, ingen akademi och ingen forskning värd namnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar