Det är oss det är synd om, inte de andra!

Vi famlar i blindo, och ser DET som problemet. Vi förutsätter att komplexa processer som samhällen, utbildning och migration går att kontrollera och detaljstyra. Sedan skylls misslyckandena på arbetslösa, på lärare och på dem som väljer Sverige som destination för att undkomma krigets fasor. New Public Management, invandringspolitik och tiggeriförbud är bara några uttryck för samma gamla hopplösa dröm om kontroll av det okontrollerbara.

Först när vi erkänner att vi inte kan och förstår att det inte går att kontrollera sådant som kultur, lärande och migration kan det viktiga arbetet börja, arbetet med att hantera komplexa situationer. Kontrollera dem går inte, men alla kan alltid bli bättre. Och det är vad vi kollektivt borde sträva efter, att enskilt och tillsammans ständigt bli bättre. Först måste vi dock erkänna och kapitulera inför världens, livets och tillvarons komplexitet och oöverblickbarhet.

Tyvärr gör alldeles för många, alldeles för ofta, tvärt om. Samhällsdebatten idag handlar om hur invandringen ska kontrolleras, hur skolans resultat ska förbättras och hur tiggeriet ska stoppas. Och svaret på samtliga frågor är det samma: Mer och hårdare kontroll, fler och tydligare regler, administration, utvärdering, uppföljning och fler jämförelser. Det införs byråkrati och byggs administrativa system, straffsatser höjs, det ropas på betyg från fjärde klass, krävs minskade bidrag och så vidare. Istället för att anpassa samhället efter människans förmågor och inse begränsningarna görs tvärt om, det byggs fler och bättre system och sedan skylls det på människorna som inte lever upp till SYSTEMENS krav!? När humaniora behövs som mest monteras ämnet istället ner. Humaniora, vetenskapen om människan och det mänskliga, betraktas som en onödig kostnad istället för en nödvändig investering.

Utan att ge går det aldrig att få och för att lyckas måste man få misslyckas, och man måste känna att resultatet inte påverkar förtroendet för en. Bara genom att tro på människan och endast genom att acceptera individerna som de är, kan ett bättre samhälle byggas. Det är ingens fel att det uppstår problem, för problem sprungna ur ett komplext system är regeln, inte undantaget. Kontroll är en enkel och naiv lösning, en utopi. Tider av harmoni och förutsägbarhet är lyckosamma undantag som INGEN enskild kan eller får ta åt sig äran för.

Okunskapen växer när grundproblemet inte adresseras. Kollektivt trasslar vi allt mer in oss i våra egna system, vilket skymmer sikten och förvärrar situationen samt banar vägen för fler enkla lösningar och fåfänga drömmar om det omöjliga. Via små steg i vardagen förskjuts samhället och perspektivet. Saker som var otänkbara för några år sedan ser plötsligt ut som möjligheter värda att prova. Situationen är ju trots allt desperat, vad har vi att förlora? Vår mänsklighet, till exempel. Vår självrespekt. Samhället så som vi känner det. Ändå förmår vi inte att höja blicken, vidga perspektivet eller försöka förstå vad som egentligen är problemet.

Mer kontroll, hårdare straff och orimliga förväntningar på människor är redskap hämtade från fascismen. Fast den i sig har förpassats till mytologins värld. Nazisterna kommer inte tillbaka, men deras tankevärld lever vidare. För det vi har att göra med är uttryck för mänskans intellektuella förmåga. Människan är inte perfekt. Människan är som människan är, på gott och ont. Därför behövs humaniora, vetenskapen om människan. Enkla lösningar behövs dock inte! Drömmen om det perfekta samhället och att det är möjligt att uppnå, om bara ... (Här får läsaren själv fylla i lämplig företeelse. Ni känner förhoppningsvis igen tanken. Det är judarnas fel, bögarnas, tiggarna, de arbetslösa och så vidare), är ett exempel på en enkel lösning på komplexa problem. Den drömmen lever vidare trots att Hitler är död. Idag är det Sverigedemokraterna som tagit upp drömmen och som kanaliserar frustrationen som drömmen ger upphov till och som problemen som skylls på invandringen ytterst beror på. Manegen var liksom krattad för det.

Jag skyller inte på SD, för det är också en enkel lösning i exakt samma problematiska anda. Problemet är att vi kollektivt håller tron på att det okontrollerbara går att kontrollera och detaljstyra levande, att vi inte sätter ner foten och säger stop! Vi är alla samtidigt delaktiga, ansvariga och drabbade, samtidigt. Först när vi kollektivt inser det kan vi tillsammans göra något och börja bygga ett bättre samhälle, anpassat efter människornas faktiska förmågor istället för efter fåfänga drömmar och hopplösa önskningar om hur det skulle kunna vara om, eller om inte.

Det är synd om människorna, visst sa han så, Strindberg? Det är synd om oss, som har lösningen inom räckhåll, men som inte förstår att vägen till framgång handlar om att lita på varandra och acceptera våra mänskliga fel och brister lika mycket som förmågorna, kunskaperna och kompetenserna.