Resultat, eller ansökning: vad är viktigast?

Gårdagens tankar om forskning vill inte riktigt lämna mig. Det finns så mycket att säga, och jag har verkligen inte några svar. Svar på denna typ av frågor måste arbetas fram i ett klimat av ömsesidig förståelse och med en vilja att samverka och förstå alla olika synpunkter, ingångar och ämnestraditioner som berörs. Brist på detta ser jag som det kanske största problemet med dagens system där alla forskare stöps i samma form och där det inte är kunskapsmålet som styr, utan ett slags dunkel och oreflekterad dröm om att det finns en "best practice". Det finns inte ett enda sätt att söka kunskap, inte en enda vetenskaplig metod, och kunskap (själva målet med all forskning) är dessutom ett högst komplext begrepp, liksom lärande som är den andra sidan av samma mynt och som gör ämnet än mer viktigt. Det som händer i skolan får återverkningar inom forskningen och den högre utbildningen, och vise versa. Därför blir det en bloggopst till, också som ett slags svar till eller reflektion över de kloka tankar som Christopher Kullenberg lämnade på bloggen igår.

Fördelen med konkurrens är att man motverkar den tidigare orörlighet som fanns på universiteten. Livstidsprofessorer som blockerade systemet och kanske inte gjorde så mycket som de borde.

Detta håller jag naturligtvis med om! Jag försvarar inte det som var, absolut inte. Genom åren har jag träffat allt för många som av olika anledningar har lutat sig tillbaka när ingen ställt krav på dem att prestera, eller som aktivt hindrat förändring genom att använda sin makt för att stoppa oliktänkande och hindra dem som vill utmana. Det leder till stagnation och främjar på inget sätt någon intellektuell fostran och utveckling. Att det kunde bli så är en viktig lärdom att dra när arbetet, som jag menar måste påbörjas snarast, inleds med att reformera nuvarande system, eller hellre bygga ett helt nytt system från grunden. Det är ju rörelse och icke-linjär förändring i systemet för medelstilldelning jag eftersöker.

Sedan är det ju inte så enkelt som att det handlar om en ekonomisk konkurrens. Det är snarare en kollegial konkurrens där projekten bedöms efter kriterier som inte är strikt ekonomiska, ofta med internationella paneler. Systemet förlitar sig ändå på att det är forskare som bedömer forskare, inte ekonomer eller byråkrater.

Är det verkligen så Christopher? Är det inte snarare allt mer ett slags spel för gallerierna, för är inte kriterierna utformade av politiker och andra, och är det inte så att granskningsarbetet övervakas lika minutiöst som undervisningen och kurserna på högskolan? Jag har fått medel, men det var för länge sedan och jag upplever det som att kriterierna ändrats sedan dess, att det var öppnare då och att de som utförde granskningsarbetet verkligen bara bedömde projektskissens vetenskapliga värde, utan att snegla på några andra kriterier (så som ekonomisk nytta och annat som inte har med kunskap att göra). Dagens högst specialiserade ansökningssystem, där man måste söka pengar från på förhand uppgjorda och efter en minst sagt stelbenta kriterier utformade ämnesgrupper, gör det dessutom väldigt svårt att få medel för forskning som inte är mainstream. Om jag ska söka medel, till exempel, kan jag bara göra det inom humaniora, och där tvingas jag konkurrera med humanioraforskare och måste jag förhålla mig till humanioras ämnestradition, även om det jag som humanist vill forska om inte handlar om humaniora. Mitt alkoholforskningsprojekt, till exempel, betraktades som apart inom kulturforskarkretsar och som ovetenskapligt inom den etablerade alkoholförsäljningen. Granskningen må vara utförd enligt strikt vetenskapliga kriterier och av högt meriterade forskare, men eftersom det är fruktansvärt svårt att få medel motarbetas nytänkande, tvärvetenskap (om det nu inte utlyses särskilda sådana medel, men även där finns det territorier och makt att bevaka). Det finns en ängslighet inbyggd i systemet som gör att det riskerar att bli lika cementerande och självbekräftande som systemet med livstidsprofessorer. Valfrihet och konkurrens kan vara och är påfallande ofta lika kontrollerande som övervakning och hot om straff. Forskarsamhället disciplinerar sig själv, för att inte riskera den ekonomiska grunden för arbetet.

Det kanske är att lura sig själv. Men när jag skriver ansökningar tänker jag att det är då som forskningen har börjat. Det är till och med så att det är här som många hypoteser genereras och tankar föds.

Håller helt med dig, även här! Det fanns en tid då jag tyckte det var spännande och kul att skriva forskningsansökningar och påbörja arbetet. Även om jag fick avslag fick jag kommentarer som kunde beaktas i nästa omgång, och under tiden kunde kunskapen fördjupas och metoderna slipas på. Fast med åren och efter alla avslag. I ett slags frustration över att flera gånger få HELT olika omdömen på samma ansökan. En av ansökningarna fick ett högt betyg ena året, men föll på att det inte fanns pengar. Och glada i hågen och peppade över bekräftelsen på våra tankar slipade vi på ansökan till nästa omgång, där den bedömdes som ointressant. Dessutom är jag övertygad om att den mördande konkurrensen konsekvent begraver fler goda idéer än den släpper fram.

En annan sak är att nuvarande system så tydligt bygger på att man ska knäcka koden, för den som en gång fått medel tenderar att få medel igen och igen. Det kan så klart handla om att hen är en duktig forskare, men eftersom det idag är en högre merit att landa ett forskningsprojekt, än att presentera banbrytande resultat, har vi skapat ett system som gynnar proffssökare snarare än innovativa forskare. Hur ofta bjuds det på tårta när någon är färdig med ett projekt? Och vem har högst anseende i forskarvärlden idag, den som är klokast eller den som drar in mest pengar. Även om granskningen inte bygger på ekonomiska kriterier, så gör utlysningen det och det är pengarna som avgör vem som anses vara en kompetent forskare.

Hur mycket har inte jag kostat staten under min utbildning och vägen fram till docenttiteln? Och jag är inte ensam. Är det verkligen ekonomiskt försvarbart att låta 90 av alla forskare, eller i alla fall all forskningstid, går i spillo när projektidé efter projektidé krossas i forskningens gigantiska grottekvarn? Om vi nu hade ett perfekt system där den verkligt bra och banbrytande forskningen gynnades, var är så resultaten? Det "enda" jag hör talas om är ANSÖKNINGAR som vunnit bifall och lyckliga forskare som jublar över medlen som tilldelas dem, men som sedan omgående sugs upp i högskolornas administrativa svarta hål, vilket också är en konsekvens av rådande kunskapssyn. Hur stor andel av pengarna som läggs på forskning omsätts verkligen i forskning? Och hur mycket går åt för att i varje led försvara och upprätthålla systemet, som sägs gynna kvalitet? Jag är övertygad om att den andelen är förfärande liten. Adderar man därtill alla kostnader som går att relatera till frustration över krossade visioner och försvar av makt och inflytande blir andelen ännu mindre.

Varför kan man inte införa ett slags väntelista, som alla disputerade som vill forska kan sätta upp sig på och där man får pengar utan att behöva uppvisa en detaljerad plan? Nya pengar får sedan bara den som kan visa resultat. Då behövs minimalt med administration och granskningen av arbetet handlar om resultatet, inte om planen för arbetet (som alla vet ändå aldrig följs, särskilt inte eftersom ingen får så mycket pengar man söker). En annan vinst med ett sådant system är att alla kan förbereda sig på forskning under tiden av väntan på medel. Alla har en chans att få medel i ett sådant system och det skulle gynna både kreativiteten och lusten att forska, generellt i hela forskarvärlden. Det skulle heller inte vara en merit att få pengar, och det skulle tvinga forskare att bli excellenta FORSKARE, till skillnad från i dagens system där förutsättningen för att få forska är att man är excellent på att söka medel.

Det jag inte förestår och det jag menar är det allvarligaste problemet med dagens system är fixeringen vid att granska arbetet och den som ska utföra det, på förhand. Och sedan antas att vägen mot målet är en formalitet som garanteras av planen, vilket alla vet inte stämmer. Dessutom vet ingen, som sagt, hur framtiden ser ut och vilka kunskaper som behövs där och då.