Krisen är skapad och lösningen ligger i våra händer

Det som händer på världens börser just nu torde inte förvåna någon, för ekonomi är en process som liksom kultur är omöjlig att kontrollera. Inte ens i Nordkorea är kulturen kontrollerad, för det handlar överallt om ett samspel (jag menar på inget sätt att befolkningen som lider av hungersnöd i diktaturer får skylla sig själva, vill vara tydlig med det) där makten alltid kommer underifrån. Samma gäller ekonomin. Ingen styr marknaden. Förändringskraften kommer ur enskilda aktörers interaktion och växer mellan. Det är när de som finns på börsen gör vad de gör som mönster uppstår och rörelser går att studera, varken mer eller mindre, och när fler köper än säljer uppstår efterfrågan och vise versa. Idag vill få köpa, vilket gör att kurserna faller, vilket gör att fler känner oro och därifrån är steget inte långt till känslan att det är bättre att rädda vad som räddas kan och paniken är ett faktum. Det spelar ingen roll hur mycket vi vill att det skulle vara annorlunda, faktum kvarstår. Och det spelar ingen roll vilket titel, utbildning eller maktposition den som uttalar sig har, för sanningen är att ekonomiska processer aldrig går att kontrollera och styra, annat än möjligen på marginalen, i tider av relativt lugn och bara i det korta loppet. Andreas Cervenka skriver klokt om detta i dagens SvD.

Verkligheten är på väg att hinna ikapp finansmarknaden. Biverkningarna av den kraftfulla medicin som världsekonomin knaprat ända sedan 2008 börjar nu visa sig. Ett betydligt större problem: den verkar inte fungera. 

Förra veckan, samtidigt som världens börser började falla, uppmärksammades en rapport som borde ha oroat beslutsfattare och placerare betydligt mer än indexnedgångar på några procent.

Stephen Williamson, ekonom och chef på den amerikanska centralbanken Federal Reserves filial i St Louis, har gjort en genomgång av de åtgärder som Fed bedrivit sedan finanskrisen bröt ut på allvar 2008: nollränta och massiva stödköp av olika tillgångar med hjälp av nytryckta pengar.

Stephen Williamsons slutsats är att politiken misslyckats: den har inte fått upp inflationen och bevisen för att stödköpen blåst liv i ekonomin är i bästa fall svaga. Eftersom vi talar om den strategi som dominerat hela världsekonomin sedan finanskrisen är det här lite tråkiga nyheter.

Problemen (liksom förtjänsterna, alla uppgångar på börden) är med andra ord skapade, vilket inte på något sätt betyder att situationen blir mindre allvarlig. Det är med ekonomin som med kultur. Folkmord och krig är också skapade problem. När ska vi börja se och acceptera mönstren, när ska vi ta till oss kunskapen? Ju länge vi väntar desto allvarligare blir problemen. Populismen inom politiken är lika allvarlig som populismen bland ekonomer. Allt tal om att ekonomi och väljarstöd (ytterst handlar det om kultur, som är mitt forskningsområde) går att kontrollera är nys och nonsens, är djupt problematiskt och leder obönhörligen och förr eller senare till förödande hybris.

Vad förenar ekonomin, politiken och skolan där krisen är minst lika alarmerade som på världens börser? Den utbredda övertygelsen om att vi har att göra med visserligen komplicerade, men ändå kontrollerbara processer, som med rätt ledning och styrmekanismer går att kontrollera. Det är problemet som alla symptom som går att iaktta går att härleda till, den naiva drömmen om ett perfekt samhälle där det går att få allt man önskar sig utan att det kostar något. Drömmen om evig tillväxt, avsaknad av sociala problem och ett utbildningssystem som billigt och effektivt, med hjälp av superpedagoger och mirakelpedagogik, spottar ur sig kunniga elever och användbar kunskap. Det är vackert med visioner och och inget att skämmas över att ha drömmar, men när det blir politik av det och när det förs fram "vetenskapliga" bevis för att att det går att kontrollera och styra, då är vi alla illa ute.

Skolans kris hänger intimt samman med övriga kriser, med med mycket mer långtgående konsekvenser, för skolan är den plats varifrån kunskapen växer och när skolan inte fungerar får det allvarliga och långtgående spridningseffekter (ökad främlingsfientlighet, krisande ekonomier och framförallt en växande svårighet för makthavare att stå emot populismen. Att säga att svensk skolpolitik under Alliansen var ett misslyckande är århundradets understatement. Och mer av samma medicin förvärrar problemen.

Övertygelsen om att vi har att göra med processer som går att kontrollera ser jag som den knut vi måste lösa för att kunna hoppas på bot och bättring. Vad vi har att göra med och det vi måste hantera är den låsning som hindrar insikten om sakernas tillstånd att få fäste i samhället och hos medborgarna. Mer humaniora är ingen quick fix och heller ingen lösning på problemen, men det är en väg fram som leder i rätt riktning.

Vi måste inser att ansvaret vilar TUNGT på individen. Det är ditt och mitt fel att börsen faller, om vi säljer våra aktier. Och det är ditt och mitt fel att främlingsfientligheten och segregationen växer, om inte vi gör något i vår vardag för att förhindra att situationen uppstår. Det är vårt fel att skolan inte ger mer kunskap tillbaka och att högskolorna inte längre är en plats för intellektuell fostran och utveckling. Alla kan skylla ifrån sig och det finns alltid logiska förklaringar till att man gör som man gör eller det blev som det blev. Ytterst är det som händer dock en konsekvens av vårt sätt att tänka och agera. Det vi som som utsätter oss själva för de problem vi nu brottas med och sliter vårt hår för att förstå. Och så länge vi håller drömmen om att kultur, kunskap och ekonomi är processer som går att kontrollera styra kommer problemen att finnas kvar, även om börsen återhämtar sig, segregationen minskar eller betygen ökar för en tid. Både upp och nedgång är ytterst en konsekvens av dina och mina tankar och handlingar, din och min tro. Det finns därför alltid hopp och även i dagens tidning, med sina krigsrubriker, finns det ljuspunkter och konstruktiva förslag. Läs till exempel Michael Dahléns krönika i GP idag.

Tänk om vi alla räknar till åtta och ger hjärnan de där sekunderna att arbeta innan vi reagerar på allt vi läser och hör och börjar tumma iväg meddelanden på mobilerna och hamra versaler och utropstecken på tangentborden. Innan vi kallar en artist de mest fruktansvärda saker bara för att hen vågar vara sig själv, önskar en sommarpratare ett öde värre än döden bara för att hen säger vad hen tycker, eller hånar en skolkompis som ser härligt annorlunda ut.

Tänk vad mycket hemskt vi skulle slippa. Förlorad självkänsla, ångest, förtvivlan, konflikter, rädsla och hat. Nätstormar i vattenglas som ibland går så långt att de förstör hela livet för en människa. Trots att nog ingen – egentligen – vill så illa.

Vi kan väl försöka tillsammans?

Vad har vi att förlora på att försöka? Där ser jag både möjligheter och hinder, i ordet FÖRSÖKA. System där man inte får misslyckas, som i världsekonomin, samhället och skolan är system som är dömda till undergång, för där sprider sig rädslan och där är det förenat med enorma risker för individen att ta ansvar. Tänk om jag förlorar pengar?! Tänk om jag uppfattas som rasist?! Tänk om betygen inte räcker till?! När människor tänker så och när rädslan slår rot och växer är det rationellt och förklarligt att allt fler skyller på andra och lämnar över ansvaret, att man röstar på politiker som lovar guld och gröna skogar eller som skyller på andra för egna misslyckanden. Problemen är inte någon annans, de är våra! Det vi, var och en av oss på sitt unika sätt, som röstar, hanterar sin ekonomi eller väljer skola och studieambition. Det är vi som gör det vi gör, med och mot varandra.

Problemen vi ser och som allt fler känner konsekvenserna av, in på bara skinnet, är ytterst ett kulturellt problem. Därför behövs mer kunskap om kultur, fördjupad och mer spridd förståelse för komplexitet och kulturella processers bristande logik. Först när vi kollektivt inser och accepterar att kultur, utbildning och ekonomi är icke-linjära processer som inte går att kontrollera, att vad vi håller på med i vardagen är ömsesidigt skapande (av ekonomi, kunskap och kultur) den framtid vi förtjänar med tanke på vad vi gör och hur vi tänker. Först där och först då kan vi hoppas på att problemen minskar, framtiden ljusnar och att det skapas tid och utrymme för verklig kunskapsutveckling och intellektuell mognad.

Det som skänker hopp är att vi just nu har mycket lite att förlora på att försöka! Det är inte mer kontroll och starkare styrning vi behöver, det är ökad förståelse för komplexitet och ödmjukhet inför världens och livets överblickbarhet.