Heidegger, vara och tid 2

Att läsa Heidegger kräver tid mer än något annat, och uppmärksamhet samt förmåga att se och förstå komplexitet. Tre viktiga egenskaper i allt kunskapssökande, tre förmågor som är centrala för allt lärande. Paradoxalt nog råder det brist på alla tre, inte bara i dagens skola, utan i samhället som helhet. Tid anses vara en bristvara: allt ska effektiviseras och skyndas på. Tiden elever och studenter befinner sig i utbildning ska kortas och ju fortare det går att producera en examen desto bättre. Et fundamentalt tankefel, som läsningen av Heidegger skulle kunna råda bot på, om förståelse fanns för att kunskap inte är en linjär process.

Med tidsbrist och effektivitetskrav, ökad förändringshastighet kommer tunnelseende som ett brev på posten. För att se och förstå tillvarons nyanser, kunskapens och lärandets komplexitet samt kulturens oöverblickbarhet kräver både tid och uppmärksamhet. Tid som inte finns, och uppmärksamhet som betraktas som något jobbigt. "Varför ska du alltid krångla till allt?", eller "allt såg så enkelt ut, tills du började ställa kritiska frågor!" Just det, så är det och så fungerar det, livet, tillvaron och samhället. Vi kan försöka förneka, vilket underlättas om förändringshastigheten drivs upp, men konsekvenserna av det som är går aldrig att undkomma. Kulturlagarna är lika tvingande som naturlagarna.

Det är lätt att få för sig att tillvaron är enkel och att det finns snabba, raka, tydliga svar på alla frågor. Om man inte tar sig tiden och lär sig se och förstå komplexiteten som tillvaron uppvisar, om man bara skrapar lite på ytan. Och det gör Heidegger, har tar sig tid. Han går till botten med allt som ser ut att gå att ta för givet. Som detta med vara, till exempel. 

§ 2. Varafrågans formella struktur

Frågan efter varats mening ska ställas. Om detta är en fundamental fråga, eller rentav den fundamentala frågan, behöver ett sådant frågande en adekvat genomskinlighet. Därför måste vi i korthet diskutera vad som överhuvudtaget hör till en fråga, för att mot denna bakgrund kunna synliggöra varafrågan som en privilegierad fråga.

Innan utredningen om varat kan inledas måste själva frågans legitimitet och inneboende struktur utredas, annars kan svaret aldrig bedömas. Redan här finns massor av insikt att hämta och lärdomar att dra, klokskap att inspireras av. Tänk till exempel på Jimmie Åkessons krav på folkomröstning om invandringen. Det är lätt att ropa på något sådant, att i affekt ställa krav på ansvariga politiker, och med hänvisning till en tyst massas anonyma stöd kan frågan mycket väl uppfattas som legitim. Men vad är det man i så fall ska rösta om? Är det för eller mot invandring? Troligen. Men det är en fråga som Sverige aldrig ensam kan bestämma, med mindre än att vi förvandlar Sverige till oigenkännlighet, till ett stängt land utan kontakt med omvärlden. Alla som tar sig tid att stanna upp, och som reflekterar uppmärksamt kring frågan inser att ingen fråga som rör kultur har ett enkelt och entydigt svar. Fast finns det inte tid, och om förståelsen för komplexitet är underutvecklad. Om den som säger stopp, vänta lite här, är det verkligen så enkelt som det vid en hastig blick och utan eftertanke verkar? uppfattas vara problemet, ja då ligger fältet fritt för populism. Kunskap kan aldrig vinna över dumhet och förenkling, inte om det saknas tid och förståelse för komplexitet. Hur ser det ut i Sverige idag?

Stanna upp lite, och tänk efter. Vad är problemet i svensk skola, egentligen? Som jag ser det handlar problemet om bristande förståelse för vad som krävs för att utveckla verklig kunskap, vilket leder till bristande förståelse för behovet av tid och insikt om hur komplex tillvaron egentligen är. Att läsa Heidegger, eller det räcker inte att bara läsa, man måste jobba med texten, låta läsningen ta tid och förståelsen för innehållet sakta sjunka in. Därför läser jag en stund på morgonen, på väg till jobbet. Därför bloggar jag om det jag läser, för att det bästa sättet att lära är att förklara för någon annan hur man tänker och vad man förstår, samt lyssna noga på reflektioner och invändningar.

Varje frågande är ett sökande. Varje sökande har sin föregående vägledning från det sökta. Frågandet är ett kunskapsmässigt sökande efter det varande i dess att- och såvaro.

Varande handlar om något som är, och detta något är på ett speciellt sätt. Redan här växer komplexiteten. Att vara är inte bara något enkelt och självklart, för det beror på vem som är, var, när och hur. Varande är alltid situerat och förkroppsligat, upplevt och uttryckt. Först när man förstår det kan man fortsätta utredningen, fortfarande kring frågan. Alldeles för ofta jagar man mot svaret, utan att fundera på om det ens finns något entydigt svar att nå. Därför behövs tid och förståelse för tillvarons komplexitet, vilket är två saker som är varandras förutsättning. Finns inte det ena kan det andra inte uppstå. Därför är problemen i dagens skola och utbildningssystem så svåra att komma till rätta med, för det handlar ytterst om en intellektuell låsning.

Det kunskapsmässiga sökandet kan bli till ett "undersökande", som ett friläggande bestämmande av det som frågan syftar till. Frågandet har såsom frågande efter ... sitt omfrågade. Allt frågande om ... är på något sätt ett förfrågande hos ... Till frågandet hör förutom det omfrågade något tillfrågat. I den undersökande, det vill säga specifikt teoretiska frågan ska det omfrågade bestämmas och begreppsliggöras. I det omfrågade ligger då, som det egentligt intenderade, det efterfrågade, det varmed frågandet når sitt mål.

En fråga ställs, av någon, om något och för att ett svar är eftersökt. Alla dessa aspekter måste mötas för att frågandet ska bära frukt och för att kunskap ska uppstå som ett resultat av frågan. Vem är det som frågar? Vem får frågan? Vad handlar frågan om? Och vad är syftet med frågan? Ingen av dessa utredande frågor, vars syfte är att visa på komplexiteten vi har att göra med, har ett enda, entydigt svar. Ingen fråga, hur trivial den än ser ut att vara (i alla fall om frågan handlar om levt liv, kultur eller kunskap), har ett enkelt och entydigt svar. Därför, återigen, behövs tid, tålamod och förståelse. Tid som idag inte anses finnas. Klart vi får problem, när vi försöker lösa en omöjlig ekvation. Utan erforderliga resurser klarar ingen av att lösa något problem, hur många piskor och morötter man än använder.

Frågandet själv, som förhållningssätt hos ett varande, den frågande, har sin egen varakaraktär. Ett frågande kan fullgöras som att "bara kasta fram frågan" eller som en explicit frågeställning. Det utmärkande för det senare ligger i att frågandet först blir genomskinligt för sig självt med avseende på alla de nämnda konstitutiva frågekaraktärerna.

Först när vi vet och förstår VAD som är problemet, och först när problemets komplexitet belysts och insikten om detta har sjunkit in, inte bara hos några få, utan i samhällets breda lager, kan vi börja hoppas på att den negativa trenden kan vändas. Det kan gå fort, för det handlar inte om någon Atlantångare, det handlar om människor och deras sätt att tänka. Vill man inte så kan man inte, orkar man inte, eller om man inte förstår vad som är problemet, går det inte. Men om man förstår och om man vill, så kan det gå snabbt att vända trenden och förvandla en ond cirkel till en god.

Frågan efter varats mening ska ställas. Därmed står vi inför nödvändigheten att diskutera varafrågan med avseende på de angivna strukturmomenten.

Kanske är detta nyckeln till framgång? Kanske är detta allt vi behöver, en fördjupad diskussion eller ett lyssnande samtal vars mål är uppnå ömsesidig förståelse, både för problemets karaktär samt för vad som krävs för att det ska vara meningsfullt att hoppas på att få ett svar, som dels fungerar, dels går att förstå. Både för den som frågan, den som tillfrågas och i relation till det frågan handlar om.

Det är inte enkelt, det säger jag inte. Men vad är enkelt egentligen, om man tar sig tid att tänka efter lite? Varifrån kommer villfarelsen att något så pass komplext som levt liv, ett samhälle, kunskap eller varande skulle kunna vara enkelt? På vilka grunder tas detta för givet? Vill vi verkligen förstå kan och får vi inte ducka, varken för dessa frågor eller tillvarons komplexitet.