Kort om: Skatt

Frågan om skatt intresserar mig. Det är ingen enkel fråga, för det handlar om upprätthållandet av samhället, det vi delar och har att förvalta gemensamt. Inget är givet ifråga om denna fråga, det tycker jag bör framhållas varje gång frågan kommer på tal. Jag är positiv till skatt, om pengarna bara används klokt. Jag betalar gärna mer i skatt, för jag ser staten som god. Sverige har en lång tradition av en god stat, av att det allmänna täcker upp för individers brister eller olycka.

Få är kritiska till försäkringar som fungerar på samma sätt, att man betalar en mindre summa regelbundet, för att vara skyddad den dagen olyckan är framme eller behovet av, vad det nu kan vara, pockar på uppmärksamhet. Men skatt är många kritiska till. Till höger i politiken vill man sänka skatten, för att det anses vara positivt. Man ser det som ett sätt att fördela makt, från stat till individ. Jag är inte säker på att det är en god idé, för människan har en egenhet att konsekvent överkatta sin förmåga. Ingen räknar med att bli sjuk, arbetslös eller drabbas av någon annans illvilja. Majoriteten, det visar undersökningar, tenderar att tro att det är bättre än genomsnittet, vilket faller på sin egen orimlighet, för ett genomsnitt är just ett genomsnitt. Därför oroas jag att propagandan som för fram budskapet att staten är ond. Finns det en misstanke om det, undersök då frågan. Basunera inte ut en åsikt som hotar att underminera samhället så som vi lärt oss förstå och ta det för givet. Jag är för kritisk granskning, men ser med oro på att subjektivt tyckande sprider sig.

Just nu debatteras frågan intensivt på ledarplats i SvD, och jag läser ett inlägg som får mig att fundera. Det handlar om en undersökning som gjorts, där det visar sig att väldigt många människor inte vet hur mycket de betalar i skatt. Nima Sandaji skriver:

I tisdags uppmärksammade Dagens Industri vår nya undersökning, där det framkommer att 94 procent av allmänheten underskattar den faktiska skattebördan. Tidningen frågade Leif Jakobsson (S), som är vice ordförande i skatteutskottet, ifall det var problematiskt att många inte känner till skatternas omfattning. Svaret blev, kanske inte förvånansvärt, ”nej”. ”Det folk säger är att skatterna inte räcker till. Man vill ha bättre järnvägar och mer välfärd. Det är snarare det folk pratar om än vilken procentsats man betalar i skatt”, förklarade Jakobsson. 

Det är förståeligt att Socialdemokraterna inte vill lyfta frågan om dolda skatter. Ju fler som känner till hur höga skatterna egentligen är, desto färre kommer att stödja regeringens pågående skattehöjningar. 

Mer förvånansvärt är att borgerligheten knappt verkar intresserad. Under Reinfeldts år vid makten sänktes de synliga skatterna, medan inget gjordes för att synliggöra den indirekta skatten.

Jag förstår att arbetsgivare vill att skatten ska synliggöras, för det kan leda till att fler röstar höger och att arbetsgivarna därmed kanske får gehör för sin önskan att sänka kostnaderna. Fast man kan också se det som att arbetsgivaravgiften är ett slags försäkring, för att täcka oförutsedda kostnader som går att relatera till arbete. Och genom att avgiften är generell och inte syns på lönebeskedet är det en lika legitim åsikt att se det som att staten förhandlar kollektivt för alla löntagare om en del av priset för att anställa någon. Staten gör detta för medborgarnas räkning, för att garantera att kostnaderna täcks och priset fördelas jämlikt. Ingen kan få mig att tro att den enskilde, utom i undantagsfall, skulle kunna upprätthålla rådande löneläge om arbetsgivaravgiften avskaffas, eller om hela ansvaret för att förhandla om lönen läggs på den anställde. Som sagt, människor har en tendens att överskatta sin förmåga. Och vem säger att det är arbetsgivaren som betalar? Man kan lika gärna se det som att det är löntagaren som delegerar en del av förhandlingsansvaret för grundkostnaderna till en part som är bättre på att förhandla om detta än individen.