Hållbart hållbarhetsarbete

Institutionen jag arbetar på håller kick-off på konferensanläggningen Vann, vid Gullmarsfjorden i Bohuslän. Hållbarhet är temat för första dagen och även för hela 2015 års arbete. Inspirationsföreläsningarna avlöser varandra. Genomgående högintressant och mycket givande. Många goda exempel att tänka med presenteras. Som vanligt har jag dock svårt att koncentrera mig fullt ut på en enda sak. Tankarna vandrar, fortfarande dock på temat hållbarhet. Så har jag alltid fungerat och det var därför jag hade problem i grundskolan och överallt annars där en plan för lärandet ska följas, resultatet kontrolleras och redovisas i enlighet med en standardiserad mall. Jag behöver omväxling och möjlighet att låta tankarna vandra om och när den jag lyssnar på talar om saker jag redan vet eller sådant som inte intresserar mig. Det är så jag lär mig, genom att följa lärprocessen dit den tar mig, genom att låta sökandet drivas av upptäckarlust och genom att bejaka nyfikenhet. Det är den enda pedagogik jag tror på, frihet under eget ansvar. Jag har som sagt lärt mig allt jag kan på det sättet, trots att grundskolan så när höll på att ta död på lusten och trots att jag av det systemet dömdes ut som oduglig. Men det var inte det jag skulle skriva om. Hållbarhet var det.

Lägger märke till att det påfallande ofta, när frågan om hållbarhet kommer upp, talas om och fokuseras på antingen problem eller på lösningar som tar hand om konsekvenserna som går att relatera till ohållbara lösningar på andra problem som människan uppfunnit och som i sin tur kan relateras till rådande (västerländska) livsstil. Allt för ofta glöms bort att själva orsaken till att vi överhuvudtaget talar om behovet av hållbarhet är att vi har byggt våra samhällen och civilisationer på ohållbara lösningar som kostar mer än de smakar och att problemet bottnar i att vi tänker och agerar som vi gör. Många av systemen vi använder och sätten vi organiserar vår vardag på, enskilt och kollektivt, bär helt enkelt inte sina egna kostnader. Jag ser insikt om detta som själva nyckeln till ett hållbart samhälle.

Enligt termodynamikens lagar (som jag förstår dem, kanske jag ska tillägga) kan energi inte förstöras och inget kan komma ur intet. Det som släpps ut i luften och naturen stannar kvar på jorden. Och det krävs energi för att saker ska hända. Allt har ett pris och restprodukterna försvinner inte, de bara omvandlas eller flyttas omkring. Livet på jorden är helt enkelt begränsat till jorden, och allt som händer här måste hämta bränsle och förutsättningar från jorden. Avfallet och restprodukterna, liksom allt det goda, stannar kvar på jorden. Därför riskerar många av lösningarna som presenteras och teknikerna som uppfinns att leda till att själva hållbarhetsproblemet kvarstår och i vissa fall kan lösningarna som presenteras till och med förvärra problemen. Inte sällan leder det som presenteras som hållbarhetslösningar till suboptimering som visserligen är bättre men som på inget sätt är bra. Världens renaste diesel, till exempel, är fortfarande ett fossilt bränsle ... Det som är bäst kan fortfarande vara dåligt, utifrån ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv. Eller för att ta ett vardagligt exempel. Familjen som är supernoga med att källsortera och som bara köper ekologiskt, men som åker till Thailand två gånger om året. Om man verkligen vill verka för en mer hållbart värld måste man vara beredd att i alla fall fundera på vad man kan avstå från, annars blir det man gör mest ett spel för gallerierna.

När det talas om hållbarhet talas det väldigt mycket om klimatförändringar och inte sällan debatteras forskningsresultaten som ligger till grund för problemen, vilket kastar grus i maskineriet som driver hållbarhetsprocessen. Hållbarhet gäller dock alla aspekter av livet, även ekonomi och det sociala. Frågan är med andra ord högs komplex. Betänk även att lösningarna som presenteras ytterst problemfokuserade, för hade vi inga problem behövdes inga lösningar. Påfallande ofta ifrågasätts allvaret i situationen när det talas om hållbarhet och vad som behöver göras underskattas eller missförstås. När jag lite provokativt föreslår, bara för att rikta tankarna åt rätt håll, att man kan sluta köra bil helt och hållet, får jag ibland svaret: "Det är omöjligt", vilket det naturligtvis inte är. Omöjligt är bara det som strider mot fysikens lagar. Få skulle däremot acceptera det som lösning idag, men det är en helt anan sak. Detta måste vi förstå för att uppnå varaktig förändring.

Jag menar att problemet på inget sätt är klimatförändringarna, vilka ingen seriös forskare ifrågasätter. Konsekvenserna av vårt sätt att leva är symptom på problemet, inte problemet i sig, vilket det allt som oftast presenteras som. Själva hållbarhetsproblematiken och talet om hållbarhet, hållbarhetskompetensen som ofta nämns, handlar om att vara insatt i problemen och dess lösningar. Jag ser ett sådant perspektiv på hållbarhetsfrågan som begränsande och det bjuder heller inget motstånd mot dagens teknikoptimistiska perspektiv som delvis är en del av problemet. Ser vi bara till problemen kan vi lätt få för oss att det löser ingenjörerna i framtiden, vilket skymmer sikten för all kritisk analys rörande ingenjörernas ansvar för den uppkomna situationen. Om tanken på att mänskligheten kan flytta till en annan planet hålls vid liv och tas på allvar påverkar det synen på och arbetet med hållbarhet.

Själva grundproblemet talas det ytterst lite om, att hållbarhet ytterst handlar om hur vi människor tänker och ser på världen och på kunskap. Kanske beror det, det är i alla fall min tolkning, på att humaniora håller på att monteras ner, på att forskning om kultur inte anses kvala in som vetenskap. Som jag brukar säga, vi lever i en kulturförnekande kultur. Det är en central del av grundproblemet som tar sig uttryck i klimatförändringar och allt annat som förknippas med hållbarhetsfrågan såsom utrotning av arter, utarmning av biologisk mångfald, vattenbrist och nedsmutsning av hav och natur. Orsaken till att vi talar om klimatproblem är att vårt sätt att leva inte är hållbart samt att vi tänker fel och att vi inte kan ta till oss den kunskap som finns, om vi nu inte förnekar kunskapen eller borttränger problemen. Och när vi odlar en kultur där det är helt okej att tänka och agera på det sättet, en kultur som löser många problem genom att skjuta på budbäraren eller genom att lägga ner humaniora, kommer problemen som alla är medvetna om och som (allt för) många känner av att förvärras.

Lösningen eller en central del av den handlar precis som problemen om hur människor tänker och agerar, enskilt och i grupp. Det handlar ytterst om vad människor vill och drömmer om och konsekvenserna av önskningarna. Förstår vi det och börjar vi reflektera över hur vi kan tänka och agera annorlunda för att minimera risken att problemen som lösningarna adresserar uppstår, ökar chansen dramatiskt att nya problem inte uppstår och att ett hållbart samhälle kan växa fram. Drömmar uppstår i huvudet på individer och sprids kulturellt. Där finns en enorm förändringspotential här, i enskilda och kollektiva medvetanden. Ändras preferenser och önskningar förändras handlingar, det kan ingen förneka! Förstår vi kulturens roll och hur människan fungerar kan vi ta nästa steg och börja fundera på hur ett annat sätt att leva skulle kunna se ut och hur samhällen kan organiseras för att bli verkligt hållbara. Ett hållbart utbildningssystem kräver mångfald för att kunskapen inte ska utarmas!

Humaniora är emellertid ingen lösning i den mening som tekniska lösningar är. Humaniora, kvalitativ forskning och teori betraktas som mjuka frågor och inte sällan som flum. Det är också kulturellt relaterat. Kulturförnekelse är också ett resultat av kultur, liksom klimatskepticism, teknikoptimism och ungdomars drömmar om att bli fotbollsproffs eller artister. Krav på nedläggning av humaniora och rop på tekniksatsningar är också resultat av samhällets kulturella klimat. Drömmen om att det ska gå att skapa en evighetsmaskin som löser alla energiproblem hålls vid liv av människor och den drömmen försvårar spridningen av den nödvändiga insikten om att det inte finns några enkla lösningar på komplexa problem. 

Världens bästa, renaste, finaste och så vidare. Så brukar det låta när företag säljer in sina lösningar på klimatproblemen. Och det stämmer säkert, men det är på inget sätt någon garanti för att lösningarna är hållbara eller ens bra. Den som är bäst är just det och inget annat. Bäst kan fortfarande vara dåligt. Allt beror på vad man jämför med, och det man jämför med, vad som anses vara rimligt att jämföra med, är en fråga som bestäms kulturellt. Och är det så att produkten som lanseras är hållbar utifrån ett miljöperspektiv, ja då måste man börja fundera på priset, som med dagens syn på ekonomi är något som ständigt måste pressas, vilket gör att någon annan får betala om priset inte står i paritet med produktionskostnaderna. En billig skjorta, till exempel, har inte sällan producerats under vidriga förhållanden någon annanstans på jorden, av någon annan. Mänskligheten är emellertid en helhet, vi hänger alla ihop och det jag gör eller önskar mig här får oundvikligen konsekvenser där.

Frågan är svår, och just därför oerhört viktig att ägna sig åt på de sätt som fungerar, utan krav på prestation, utan kontroll och utan regler. Vad vi behöver mer än något annat för att skapa ett hållbart samhälle är nämligen nytänkande.