Igår slutade Way Out West. I morgon är det vardag igen. Idag är det söndag, lite mulet och jag ska på namngivningskalas för släktens yngsta medlem. Ett mellanrum, fyllt med innehåll, utan krav. Så ser livet ut, en enda lång räcka av händelser. Vissa saker ser man fram emot. Andra fasar man för. Somliga har man ingen åsikt om. Det är blandningen och variationen, kontrasterna och mellanrummen som definierar livet. Vi har ett ansvar att försöka förstå, både oss själva, vår roll i helheten och det som händer i samhället. Så får livet mening, genom ansträngningen att förstå.
Är jag ett resultat av egna ansträngningar, personliga visioner och det jag gör? Är jag ett blankt blad som jag fyller med det innehåll jag vill? Eller är jag och mitt liv resultatet av genetik, kultur och strukturer? Har jag makt, eller är jag ett offer för omständigheterna? Går kultur att styra i en bestämd riktning eller handlar det om realisering av en given plan? Dessa frågor, eller varianter av dem, är ständigt aktuella och svaren på dem går i vågor. Individualism eller kollektivism, vad man svarar är en smaksak, men när många tänker och svarar samma sak påverkas samhället. När individualismen dominerar krackelerar samhället, uppöses strukturerna, och när kollektivismen dominerar stärks massans makt över individen och människan reduceras till en predestinerad position.
Inget svar bär på hela förklaringen, oavsett hur mycket respektive läger önskar att så vore fallet. Det går att finna belägg för båda, men sanningen är att det alltid handlar om variationer och kombinationer. Renodling och polarisering är farligt för det är lika problematiskt för individen att förtryckas av majoriteten som det är att vara totalt utlämnad till sig själv. Både kollektivets dominans och ensamhetens tyranni är förödande för samhällets överlevnad. Och det är det viktiga, att dynamiken i samhället försvaras, från både höger och vänster i politiken samt i vetenskapen.
Ingen kan få det exakt som hen vill. Och samhället kan inte styras i en bestämd riktning. Dynamiken kan dock värnas, liksom mångfalden, öppenheten och de bärande institutionerna. För att bli fri krävs att man ger upp en del av sin autonomi, att man accepterar att människa är ett kollektivt begrepp. Jag blir jag i andras ögon och samhället jag lever i, i kombination med den jag är och det jag kan, gör mig till jag. Individen må vara samhällets minsta beståndsdel, men att reducera samhället till jag, eller att försöka förklara helheten utifrån delarna är omöjligt. Samma gäller för den motsatta strategin. Det är helheten och delarna samt dynamiken mellan som ger samhället dess liv och den rörelse som är en förutsättning för liv.
Jag ser med oro på utvecklingen idag. Jag ser en infantlilisering av samhället, en polarisering och en oresonlighet i poltiken. Framförallt ser jag ett växande ointresse och bristande engagemang för det vi har att förvalta gemensamt: Helheten som är förutsättningen för både individualism och kollektivism.
Way Out West är ett lysande exempel på vad kombinationen mellan individualism och kollektivism kan leda till när balansen mellan ytterligheterna värnas. På scenerna avlöste artisterna varandra och publiken rörde sig mellan akterna för att fånga upplevelserna som uppstår i samspelet mellan individuell prestation och kollektiv uppskattning. Den artist som inte anser sig behöva någon publik eller som saknar förmåga att vara lyhörd och till samspel har snart ingen karriär, och en publik som inte visar uppskattning får se sig övergiven av artisterna. Way Out West är en dynamisk helhet bestående dels av människor, dels av materialitet som, havremjölk, öl och vegetarisk mat. Vädret är också en del av helheten, som ingen styr över.
Som ett slags bevis på rimligheten i det som sagts ovan vill jag peka på First Aid Kits spelning som avslutade festivalen. Med en stor portion ödmjukhet och tacksamhet, i kombination med briljant förmåga och tillsammans med publiken och den ömsesidiga kärleken mellan tjejerna, bandet och vi som stod framför scen, övervanns regnet som strilade ner från den mörka himlen. Kombinationen fick oss alla att växa och övervinna naturens kraft och makt. Vi som var där, både individerna på scen och kollektivet framför skapade något stort tillsammans. Och så fungerar även samhället. Där, i kombinationen och mellanrummen, finns frön till ett bättre samhälle och en mer hållbar framtid för oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar