Kunskap, konkurrens och verkligt viktigt vetande

Sverige behöver fler Nobelpris, sägs det ibland. Att ha det som mål för ett lands forskningspolitik är jag djupt tveksam till, men okej, låt säga att det är ett godtagbart mål. Vad krävs för att uppnå målet? Vägen fram är bättre forskning, och mer kompetenta forskare är en förutsättning för det, vid sidan av ett utbildningssystem där kunskapen står i centrum. Hur ser det ut i Sverige idag? Efterfrågan på kunskap i dagens samhälle är enorm. Trots det är skolan i kris och många av de önskade (men långt ifrån alla så klart) forskningsresultaten uteblir. Det kan inte betraktas som något annat än ett GIGANTISKT misslyckande eftersom fler än någonsin tidigare i Sveriges historia idag har genomgått forskarutbildning och blivit godkända som doktorer. Antalet docenter och professorer ökar också dramatiskt. Och från alla dessa forskare strömmar en stadigt ökande flod av publikationer som fyller det ökande antalet tidskrifter med innehåll. Alla fakta rörande kunskapsproduktion och utbildning visar med all önskvärd tydlighet att det dels har gått inflation i titlar, dels att kunskapen/innehållet tunnats ut. Snart sagt alla lösningar som förs fram för att lösa problemen med det utebliva resultatet på alla satsningar som görs bygger på samma grundinställning. Här liksom i frågan om hållbarhet finns problemet inbyggt i systemet.

Det har på oklara grunder (vilket ligger i sakens natur, för det är så kultur fungerar, ingen vet hur det går till men plötsligt har ett sätt att göra eller tänka blivit norm och betraktas som sanning) bestämts att kungsvägen till världens bästa forskning och det som bäst sorterar ut världens bästa forskare är konkurrens. Så har det inte alltid sett ut. Forskningsfinansiering har bara organiserats så under en väldigt kort tid av forskningens totala historia. En ofta påpekad konsekvens av sättet att organisera forskning och finansieringen av den samma är att grundforskningen minskar och att den tillämpade, målstyrda forskningen ökar. För konkurrensen är riggad på det sättet, i enlighet ed rådande ekonomiska teorier som säger att skattemedel ska användas så "effektivt" som möjligt, och jag väljer att sätta ordet effektivt inom citattecken, för det torde redan har framgått att systemet är synnerligen ineffektivt, om det betraktas utifrån ett kunskapsperspektiv. Kostnaderna må vara pressade och organisationerna slimmade, men faktum kvarstår, resultaten uteblir. Det som är ekonomiskt rationellt är förödande utifrån ett kunskapsteoretiskt perspektiv.

Alla system ger upphov till konsekvenser, självklart även systemet för finansiering av forskning. Vad är det till exempel för mänskliga egenskaper som nuvarande system främjar och spelar det någon roll? Det är en avgörande men väldigt dåligt belyst fråga med långtgående konsekvenser för kunskapsproduktion och forskning. Låt mig förklara hur jag tänker. För att överhuvudtaget få möjlighet att forska krävs att den som kan, som har en idé om vad, och som vill forska har pengar för att genomföra projektet. Och eftersom resurserna som ett samhälle är berett att avsätta för forskning inte är oändliga krävs i dagens system att forskaren lyckas i kampen om medel (man kan tänka sig andra fördelningsprinciper, men dagens bygger på kamp). Poängen med att påpeka detta är att själva förmågan att vinna framgång i kampen om medel har kommit att bli den enskilt viktigaste egenskapen som dagens forskare utrustats med, för den som inte lyckas i ansökningsprocessen kommer aldrig att kunna realisera och testa sina tankar och hen kommer förr eller senare att tröttna på att försöka, vilket gör det oerhört svårt att forska om sådant som går på tvärs, är nytt, kontroversiellt eller på annat sätt avvikande från normen för god forskning. Det handlar alltså inte om en obetydlig detalj i sammanhanget, det är här frågan om vem som blir framtidens forskare och vilka resultat framtidens forskning kommer att resultera i avgörs. Bara den som lyckas i kampen om medel kommer att få forska.

Vilka egenskaper krävs för att vinna kampen om medel, och är det samma egenskaper som främjar god forskning? Har detta undersökts, eller är nuvarande organisering av forskningsfinansiering och syn på forskningsmeritering ett resultat framdrivet av nödvändigheten som uppstår i den kaotiska situation som dagens politiker befinner sig i? Jag saknar debatt om detta, för jag ser denna aspekt som själva knäckfrågan. Om det är bra och användbar forskning vi vill ha, och om det är forskare som kan forska vi behöver så borde systemen vi använder för att avgöra vem som ska forska i rimlighetens namn främja dessa egenskaper. Det spelar roll vilka sorteringssystem man väljer, det är ingen obetydlig detalj i sammanhanget. Det ser kanske ut som en detalj, men det är ett bedrägligt felslut. Ytterst sällan talas det om detta, av förklarliga skäl, för den som lyckas i ett system kommer aldrig att kritisera systemet och kritikern som misslyckas i samma system har ingen legitimitet (samma gäller för rankingsystemen av högskolor). Med tanke på att resultaten uteblir borde frågan om systemets effektivitet, träffsäkerhet och bärande tankar utredas, för mer av samma medicin löser inte problemen.

Betänk dels att 90 procent av alla ansökningar i nuvarande system avslås, dels att en forskningsansökan tar månader av arbetstid i anspråk. Redan detta faktum borde leda till eftertanke, men det är ändå inte självklart att just dessa siffrorna talar för att vi måste bygga ett annat system. Det skulle kunna vara så att systemet är värt kostnaderna, om det nu vore så att det leder till att den bästa forskningen och de bästa forskarna lyfts fram i processen och det är som sagt högst tveksamt. För aldrig tidigare i mänsklighetens historia har en så stor andel av statens budget gått till forskning och utbildning. Om systemet verkligen fungerade borde vi sett resultat vid detta laget.

Jag skulle vilja att vi samtalade mycket mer om följande frågor: Vad krävs för att forska? Vilka egenskaper är utmärkande för en bra forskare? Och vad krävs för att vinna kampen om forskningsmedel? Är det ställt bortom varje rimligt tvivel att dessa båda egenskaper är identiska? Jag är högst osäker på om så är fallet, och därför menar jag att det borde vara det första man undersöker. Forskning om det skulle mycket väl kunna vara väl investerade pengar, för det skulle innebära att man får kunskap om hur man bygger ett bättre system för fördelning av forskningsmedel, som faktiskt bygger på kunskap och beprövad erfarenhet, vilket dagens system paradoxalt (och skandalöst nog) inte gör.

Byter spår lite, för det finns även andra problem med dagens syn på kunskap och kunskapsproduktion. Betänk att ingen vet något om framtiden, och därför vet heller ingen vilka kunskaper som behövs där och då. Framtiden finns inte, den skapas som en konsekvens av interaktion och växer fram i en icke-linjär, kollektiv process av blivande som inte bara människor ingår i. Därför är det helt galet och kontraproduktivt att skapa kostnadskrävande och energislukande system för styrning och kontroll av forskning. Konsekvensen av den synen på kunskap och det sättet att organisera forskningsfinansiering leder i bästa fall till att vi får forskning som adresserar problem som var aktuella vid tidpunkten för (planeringen av) utlysningen av forskningsmedel. Vilka problem vi kommer att brottas med i framtiden och vilken kunskap som behövs för att hantera dessa vet ingen någonting om och den som säger något annat ljuger. Detta vet vi. Ändå gör vi som vi gör. Varför och vem tjänar på detta? Är det lämpligt utifrån ett hållbarhetsperspektiv?

Avslutar med en fråga som belyser och sammanfattar tankarna som jag här reflekterat över. Är det klokt att låta forskare kriga mot varandra för att avgöra vem som ska undersöka vad som främjar fred? Är konkurrens en bra metod för att främja forskning om samverkan? Finns det en bästa väg, ett bästa sätt att undersöka så pass komplexa frågor som hållbarhet, kultur, kunskap, eller det som vi av erfarenhet vet historiskt sätt har lett till forskningsmässiga framsteg och banbrytande resultat, nytänkande och kunskap som kan komma att bli användbar i en fundamentalt öppen framtid? Studier av forskningsgenombrott och banbrytande kunskaper som belönats med Nobelpris är påfallande ofta resultatet av slump, misslyckanden eller ren tur, och den forskning som i efterhand visat sig mest nytänkande och mest användbar bygger i princip bara på fri grundforskning. Det är värt att påminna om och detta borde ansvariga politiker reflektera över när förslag till beslut om frågor som rör utbildning, forskning och finansiering av dessa verksamheter arbetas fram.