Den fördummande längtan efter enkla lösningar

I ett slags jakt på makt och väljare håller många av landets ledarskribenter på att så till den milda grad förenkla bilden av samhället att snart sagt allt är möjligt att påstå om den eller det man vill misskreditera. Det är tragiskt och gynnar på inget sätt demokratin, som mer än något kräver tålamod och förståelse för komplexa samband.

Vänstern i Sverige utmålas idag av många högerskribenter som det stora hotet, mot snart sagt allt. Betänk dock att Vänsterpartiet är ett litet parti som i dagsläget inte lockar särskilt många väljare. Hur stort är hotet därifrån egentligen? Ett mycket större hot är att demoniseringen av vänstern medvetet eller omedvetet mörkar det faktum att många av landets liberala ledarskribenter på allvar menar att det är en god idé att liera sig med landets tredje största (?) parti SD. I krig, kärlek och politik är tydligen allt tillåtet. Kanske ser det frestande ut, från höger, att utnyttja SDs framgångar för egna syften, men det är en enkel lösning med potentiellt fruktansvärda konsekvenser, för framgången för SD bygger på människans djupt kända längtan efter att slippa ta hänsyn till komplexitet och relativism. Och det är farligt, vilket historien gång på gång visat med all önskvärd tydlighet.

Inget vet vad som kommer att hända så jag menar inte att det finns några kausala samband här. Det är viktigare än något annat att ständigt påpeka och alltid framhålla, både till höger och till vänster i politiken. Därför är jag en ivrig och passionerad förespråkare för bildning. Därför är jag motståndare till betyg och därför tar jag varje tillfälle jag får att peka på tillvarons komplexitet.

Dagens Under Strecket (som tyvärr inte finns publicerad på nätet när jag skriver detta) handlar om det, om oväntade samband och belysande exempel på att inget, någonsin är så enkelt som det kanske framstår vid en snabb och ytlig betraktelse. Artikeln handlar om bomull, "fria" marknadskrafter och politik. Hur fri är marknaden egentligen och hur väl ordnas allt till det bästa om politikens makt bryts? Efter att ha läst artikeln är det svårt att hävda än det ena, än det andra. Sambanden är komplexa och den som vill tala om offren för kommunismen har här något att bita i.

Utan statligt sanktionerat våld och åsidosättande av mänskliga rättigheter hade bomullsproduktionen inte kunnat tillgodose marknadens omättliga behov. Utan förekomsten av slavar (det vill säga billig arbetskraft) hade Europas ekonomiska framgångssaga troligen inte varit lika framgångsrik. Inget är som sagt enkelt. Tror vi det är vi illa ute. Historien är lika fylld av mänsklig grymhet som den är fylld av naiva beskyllningar och av längtan efter enkla lösningar. Om det är något vi alla (från höger till vänster) borde göra upp med så är det Europas koloniala historia, som en annan av sommarens Understreckare handlar om.

Världen är inte rättvis, har aldrig varit och kommer av allt att döma aldrig att bli rättvis. Ändå ger inte människan upp sin längtan efter social rättvisa. Både politiskt aktiva och teoretiker agerar och tänker i rättvisans namn – till vilken nytta? De som tror på möjligheten av att förverkliga global rättvisa är antingen naiva eller utopister. De naiva förskönar verkligheten och gör det lättare att upprätthålla status quo, medan utopiska projekt tenderar att urarta i våld. Men vilka är alternativen?

I en orättvis värld är idén om rättvisa lika omöjlig som nödvändig – den synliggör orättvisan och inspirerar kampen mot dess konkreta former. Den gör att de förtryckta och marginaliserade kan bli hörda och sociala strukturer förändras. Rättvisan kan aldrig uppnås och just därför gör den sitt jobb på samma envetna sätt som andra ideal såsom frihet eller demokrati.

Rättvisans omöjlighet tar sig olika uturyck. Ett som vi konfronteras med i dagsläget är flyktingarnas situation då människor från länder som Libyen och Syrien försöker ta sig till Europa medan Europa söker möjligheter att stoppa dem. Samtidigt kan de 
humanitära katastrofer som människor flyr ifrån ofta till stor del förklaras av den högmodiga inblandning i andra länders politik som USA och Europa bestämt sig för när de givit stöd till vissa oppositionella politiska krafter. Här är ett imperialistiskt mönster tydligt – det anses vara legitimt att militärt och politiskt ingripa i ett land, för att sedan vägra dess befolkning det skydd som bedöms vara en fundamental rättighet när det gäller egna medborgare. 

En förklaring till logiken bakom ett militärt agerande utan långsiktigt ansvar för dess humanitära konsekvenser är att vi i Väst inte kommit särskilt långt med våra försök att överge det koloniala arvet. Detta arv lever kvar i medvetandet liksom i institutionerna. ”Vi” avgör vad som är bra för den andre men ”vi” behöver inte dela den andres öde när det blir fel. Det finns alltid ursäkter till varför inte samma normer gäller på hemmaplan och borta. Sannolikt är det i första hand materiella skäl som ligger bakom denna logik – vinnaren i det globala spelet delar inte med sig i första taget. Samtidigt är det rimligt att tro att vi behöver omvärdera våra föreställningar om rättvisa när vi idag konfronteras med en påtaglig oförmåga att synligöra orättvisan i den globaliserade världen. Ett sådant försök att kritiskt granska innebörden i begreppet rättvisa gör Göran Collste, professor i etik vid Linköpings universitet, i sin nya bok ”Global Rectificatory Justice” (Palgrave Macmillan, 224 s).

Vad vi har att göra med och hantera är komplexitet. Inget är någonsin enkelt och att ge sken av det är farligare än något annat. Här har politiker ett enormt stort och viktigt ansvar att inte falla till föga för populism och naivitet, för det är mänskliga fenomen som har en tydlig tendens att sprida sig. Titta bara på skolan, på hur sjuknade resultat ger upphov till allt mer desperata åtgärder som leder till att läget förvärras. Och när generationer av unga går ut i samhället utan förmåga att se, förstå och hantera komplexitet ökar den kollektiva fallenheten för populism, först långsamt men sedan allt snabbare när engagerade lärare lämnar skolan. Rätt som det är har man nått en kritisk massa som lämnar fältet öppet för diktatur och potentiell katastrof och den risken är utspridd i samhället och politiskt färgblind. Vi har alla ett ansvar, först när vi inser det och börjar samtala mer med varandra över alla typer av gränser kan vi hoppas på en bättre värld.