Lyssnande är en konst. Att faktiskt höra på vad någon annan säger. Inte bara sitta tyst i väntan på tillfälle att säga något, utan att faktiskt lyssna, ta in och tänka efter. Idag finns allt mindre tid för det, och den som sitter tyst och ger andra utrymme betraktas som en förlorare. Det gör något med oss, med samhället och den kultur vi skapar. När det som gapas ut högst är det som hörs mest, och när det är antalet klick, följare och vänner som räknas, har samhället förändrats i grunden. Då har jag inte längre något ansvar för det jag gör. Om och när jag misslyckas är det någon annans fel, inte mitt. Det blir den som talar högst och dennes förmåga att nå ut som avgör vem som hörs och vilka tankar som sprids. Efterfrågan på debatter ökar, där vinnaren hyllas som kompetent och klok. Kunskapen och den intellektuella förmågan kan mycket väl vara en nackdel i en sådan värld, ett sådant samhälle. För den som är klok lyssnar, lär och reviderar uppfattning i ljuset av ny kunskap. Den kloke som inser att hen har fel överger den åsikten. Så vinner man inga debatter, inte genom att lyssna. Ska man vina en debatt är det bra att inte lyssna, eller att lyssna selektivt, efter svagheter och otydligheter som man sedan kan vända mot den man debatterar med.
Lyssnandets konst passar dåligt in i samhället vi byggt. Den hör 1900-talet till och dess rötter sträcker sig långt tillbaka i tiden. Att lyssna var länge en dygd. Förmågan att lyssna utgör grunden för samhället som vi känner det. Lyssnande utgör basen som allt annat vilar på. Lätt att glömma det när likesen kommer och det man säger retweetas av en ständigt växande skara följare, när pengarna rullar in och uppmärksamheten växer. I ett samhälle där det formen som räknas, istället för innehållet, kommer kunskapen och förmågan att lyssna att allt mer bli ett hinder, för där är det inte sanningen som räknas, utan det som hålls för sant och det som går att övertyga så många som möjligt om.
Eleverna i dagens skola lär sig inte lyssna, de kommer för sent och vill veta vad de ska göra för att få godkänt, för att få sina betyg. Samma på högskolan. Där förväntar sig studenterna tydlig information om exakt vad de ska göra. Frivilligt uppfattas som meningslöst och ledig tid. Och vem ödslar tid på att lyssna på läraren om det går att få godkänt på tentan genom att läsa instuderingsfrågorna som man förhandlat sig till. Allt fler lyssnar allt mindre, allt mer sällan. För det finns inget att vinna på att lyssna. Vill man nå framgång är det bättre att skylla på andra, på lärarna, politikerna, tiggarna, EU. När det alltid är någon annans fel går jag fri och kan ägna mig åt marknadsföring av mitt varumärke.
Vill vi att det ska vara så här? Är det hållbart, på lång sikt? För den som när framgång är det så klart bra och önskvärt, men det är alltid ett fåtal som lyckas. Om bara den räknas som blir lyssnad på kommer det stora flertalet att bli olyckliga. Men om konsten att lyssna uppvärderas finns rum för fler och den samlade lyckan kan växa. Konsten att lyssna växer ju fler som förstår att uppskatta den, och det kostar inget, det är gratis och min upplevelse störs inte av att lyssnarskaran växer, tvärtom.
Att lyssna är en konst, en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande konst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar