Semestern är slut. Arbetsåret inleds idag, fortfarande lite jetlagad och utan full koll på vad som egentligen ska göras. En massa mail att besvara, en kalender att uppdatera och så finns det saker som egentligen hör vårterminen till som måste fixas, studenters arbeten som inte blev klara under våren och som jag nu får jobba med trots att tiden förbrukats under våren och jag vill ägna mig fullt ut åt kommande läsårs uppgifter. Jag vill avsluta det jag håller på med, vara helt ledig, och sedan starta från scratch. Så blir det allt mer sällan. Dagens högskolesystem bygger på kundnöjdhet och då väger kundernas krav på möjlighet till individuellt anpassade studier högre än utförarnas önskningar (som bygger på forskning och beprövad erfarenhet) om hur det borde vara. Jag vill, men har tvingats inse att så inte är fallet, arbeta i ett system som sätter kunskapen i främsta rummet.
Det jag vill ägna mig mer åt under året som kommer är att sätta kunskapen i centrum, fokusera innehållet och kvaliteten i vetandet. Jag vill skapa FÖRUTSÄTTNINGAR för lärande och kunskapsutveckling, vill bedöma kvaliteten i de arbeten som lämnas in (i tid). Som lektor och docent menar jag att det är detta jag borde göra, det vill säga förvalta det bildningsarv som jag är stolt att vara del av och föra vidare. Även om jag gör det i motvind är det detta jag kommer att fortsätta kämpa för, fast på andra sätt än dem jag jobbat med hittills.
Under sommaren har jag skrivit en del om min besvikelse över hur Högskolesverige utvecklats och hur jag som lärare behandlas i utvärderingarna som (en minoritet av) studenterna lämnar in och som systemet kräver, för jämförbarhetens skull. Det tär på mig och detta år blir det första läsåret under alla år på högskolan som jag inte längtar tillbaka. Därför skriver jag, inte för att klaga på någon, utan för att ge min syn på saken, för att förmedla min upplevelse av arbetet som lärare. Jag ser det som min uppgift att försvara kunskapen, jag vägrar reducera mig själv till utförare av en tjänst! Att behandla högt utbildade människor med massor av erfarenhet av lärande och kunskapande på det sättet riskerar att på sikt slå tillbaka på systemet självt, och om/när (men låt oss hoppas att det inte blir så) vi kommer dithän, om/när kunskap bara är ett ord, en meningslös parameter i ett system för utvärdering, kommer det att kosta både tid och pengar att rätta till problemen. Om/när år av försummelse och utarmning ska åtgärdas, om/när förlorade kunskaper ska återtas och högskolans rykte som kunskapsbärare i samhället ska återupprättas kommer det att kosta mer än det smakat. Det vi inte gör idag kommer vi obönhörligen att tvingas göra sedan, till högre kostnader och större arbetsinsats. Om vi nu inte ger upp vill säga och lägger oss platt, om vi inte överlåter Sveriges högre utbildning till hugade prestigeuniversitet från USA som vill etablera sig på den svenska marknaden för att tjäna pengar på en naiv förhoppning om att det skulle lösa våra problem.
Jag tenderar ibland att se mörkt på sådant som kanske inte är riktigt så svart som jag ser det som. Min personlighet är sådan. Jag har lätt att ta ut dåliga saker i förskott, om och när jag ser vartåt det RISKERAR att barka. Jag oroas lätt och har svårt att känna mig säker på att det som är bra och fungerar även framöver kommer att vara bra och fungera. Och jag skriver om min oro, mina farhågor, för att kunskapen är viktig och för att jag bryr mig om hur det går för mina studenter, min högskola och för att jag värnar kunskapen och kvaliteten, för att jag är tacksam över att ha vuxit upp i Sverige under en tidsperiod då bildning ansågs vara något gott och eftersträvansvärt och när Sveriges skolsystem internationellt betraktades som ett föredöme. Jag skriver även om detta för att försvara och förvalta kunskaperna som jag tillägnat mig genom åren. Vill inte fastna i svartsyn, men anser att läget är så pass allvarligt och riskerna så pass stora att nöden kräver att den som ser riskerna gör sin röst hörd. Jag skriver för att jag bryr mig och för att jag vill att mina barn ska växa upp i ett lika bra samhälle som jag gjorde. För att kunskap blivit mitt liv och för att oron jag känner inte bara angår mig.
När jag stökat undan det som står på att-göra-listan ska jag påbörja arbetet med nästa bok. Där kommer jag att investera lejonparten av min tid och engagemang, för jag har tvingats inse att dagens studenter, som grupp betraktad (det finns alltid undantag, finns alltid en stor, men tyvärr tyst, andel av varje årskull som är på högskolan av rätt skäl och med rätt inställning. Det är för dem jag fortsätter) inte går att investera några känslor i, därtill är de allt för självupptagna. Jag ser från och med nu lärargärningen som ett arbete som ska skötas på bästa sätt, inte som ett kall eller livsuppgift. Det är så systemet vill ha det och är riggat. Känns bra att ha kommit till insikt om detta, även om det är trist och på inget sätt gynnar kunskapen. Jag är dock inte mer än människa.
Boken jag ska börja på är det tre i den serie böcker som jag hoppas kunna få utgiven på något sätt. Del ett handlar om samtal och om kultur (och kunskap) som samtal. Del två, som blev klar under våren och som jag väntar på besked från förlaget, handlar om nomadologi, om studier av förändring i rörelse. Kultur är ett rörligt kunskapsmål. Därför leder tankar om evidens och sanning tanken fel. Studier av kultur är av den anledningen normativ, för det handlar om sådant som skulle kunna bli (om tillräckligt många ser det som önskvärt), snarare än det som är. Kultur är inte, kultur blir och det ställer krav på forskningen som alltid måste anpassa sig efter kunskapsmålet. Om detta handlar de två första böckerna, som dock kan läsas fristående från varandra. Del tre handlar om sätt att se på och förstå struktur. För även om kultur och kunskap, levande liv och så vidare, är i konstant rörelse finns alltid ett visst mått av kontinuitet och stadga. Förändring må vara resultatet av kaos, men det betyder inte att det saknas strukturer. Ordning är dock ett begrepp som kan förstås på olika sätt. Boken handlar om ett flexibelt sätt att tänka kring och förstå struktur, vilket behövs för att samtalet och nomadologin ska komma till sin rätt i byggandet av ett hållbart samhälle. Rhizom handlar den om, som är en struktur utan centrum, utan hierarki. En ordning där alla noder är lika nära centrum och där mellanrummen är del av helheten.
Böckerna är ett slags sammanfattning av det jag lärt mig genom åren. Det är det viktigaste jag någonsin gjort och oavsett vad som händer med böckerna eller hur de tas emot om/när de når allmänheten handlar det om tre texter där jag inte kompromissat med någon eller något. Jag har skrivit böckerna som jag själv vill läsa och som jag anser saknas och behövs i samhället för att kunna rätta till problemen som nuvarande sätt att ordna världen och tillvaron givit upphov till.
Det går inget vidare för Sverige. Så mycket är så fel. Vägen vi slagit in på är en återvändsgränd. Vi måste bryta mönster, måste tänka om, tänka rätt och göra vad som krävs för att hitta nya vägar fram. Mina böcker, min forskning, ger inga svar. Jag undersöker förutsättningar för förändring mer än något annat. Det är ett missförstånd att forskning bevisar saker, talar om hur man ska göra eller att den handlar om att avtäcka sanningen. För det finns inget att bevisa, och ingen vet vad som är bäst, var, när, hur och för vem?! Och tron på sanningen som en förborgad hemlighet möjlig att bringa objektiv klarhet i är en chimär. Det enda som finns är vi som lever och verkar här och nu och resultatet av våra gemensamma ansträngningar.
Låt arbetsåret 2015/16 börja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar