Kort om: Populärkulturens (möjliga) konsekvenser

Ingen kan veta något om framtiden, som sagt, men man kan hoppas och man kan leva som om framtiden redan var här. Då ökar chanserna att det blir som man önskar och drömmer om. Framtiden är som bekant även öppen, och det både kan och bör vi öka medvetenheten om samt göra något av. Där finner jag en roll för humaniora, kulturvetenskapen och allt vetande som handlar om människor i samverkan.

Läser Hynek Pallas recension av filmen Insidan ut, i SvD. Blir glad, känner hopp och tänker hoppas, hoppas. Populärkulturen brukar beskyllas för att vara fördummande, men det är ett allvarligt tankefel och en hänsynslös förenkling. Pallas pekar med sin recension ut en helt annan riktning, och den tycker jag är så pass viktig att jag vill lyfta in den i flödet av tankar som här publiceras. Jag kämpar fortfarande med att hitta rätt anslag i kortformatet, så där ber jag om tålamod. Det är utvecklande och märker att många frågor gör sig bättre i kortformat, någonstans mellan en konventionell bloggpost (på Flyktlinjer) och ett Twitterinlägg.

Pallas ser möjligheter i och med filmen Insidan ut, och det är dessa som fångar mitt intresse. Filmen fungerar både för barn och för vuxna, vilket är bra, för det för generationer samman och visar att kultur är eller kan vara komplex och mångbottnad. Om man bara öppnar upp sinnet för det, och om man lär sig se komplexiteten och lagren av budskap som läggs på varandra. Pallas gör det, och visar läsaren på vägar in i filmen.

Med det sagt: ”Insidan ut” är finurlig, känslig och sannolikt det smartaste du kommer att se på bio i år. Ett laboratorium där teorier släppts loss i ett animations-wunderland på ett sätt som blir svårt att överträffa. I min favoritsekvens hamnar Glädje, Vemod och Bingbong – Jennys låtsaskompis från barndomen, en rosafärgad korsning mellan elefant, sockervadd och delfin som den svenska publiken lär associera med ”Fem myror är fler än fyra elefanter” – i landet för abstrakta tankar. Denna resa genom kubism och abstrakt bild är en av de stora stunderna för Pixars animatörer och scenen har med rätta jämförts med Dalís drömsekvens i Hitchcocks ”Trollbunden”.

Visst skrattar vuxna på fler ställen än barn när jag ser filmen. Men efteråt sprudlar mitt åttaåriga sällskap. Identifierar genast att det centrala temat är rörelsen från barndom till vuxenliv. Pratar om Glädjes egoism mot de andra känslorna, att man inte behöver vara en sockerhög fé hela dagarna och måste få vara ledsen ibland. Och ställer frågor, frågor, frågor om minne och tankar.

Men det är slutet jag fastnar för och vill förmedla. Han skriver:

Tack för det Pixar. För tro mig: När vi ser på högskolestatistiken om sisådär en tio år, då kommer det att finnas en direkt korrelation mellan ”Insidan ut” och antalet studenter som söker sig till hjärnforskning.

Låt oss hoppas, dels att det kommer fler sådan filmer, dels att det ger återverkningar inte bara i högskolestatistiken utan i hela utbildningssystemet. Vägar till kunskap finns i överflöd, därför är det slöseri med resurser att lägga tid och möda på att försöka avgöra vilken som är bäst. Inte sällan, eller oftast om ni frågar mig, är det omvägarna som visr sig vara mest effektiva.