Vi behöver inga superpedagoger, tvärtom!

Fick en fråga, eller kanske snarare en reflektion, på det jag skrev igår. En viktig fråga, som satte igång en veritabel flodvåg av tankar, en förlösande fråga som hjälpte mig att sätta ord på mina tankar om lärande och vad som främjar framväxten av en kunskapsskola och ett kunskapssamhälle. Frågan fångar många av tankarna och känslorna kring skola och lärande som finns ute i samhället, det är min tolkning i alla fall och därför vill jag lyfta frågan och besvara den här. Fast det blir inget svar, jag ser det mer som ett slags samtal där jag tänker vidare tillsammans med utgångspunkt i följande.

Jag är inget fan av nyckeltal och mätning in absurdum, men hur ska man skilja de bra lärarna från de dåliga, egentligen? Det finns dåliga lärare, och man vill helst inte vänta i flera år för att avgöra det. Särskilt inte när det gäller ens barn i grundskolan, t ex.

I grundskolan kan man be om förklaringar, man kan be om hjälp att förstå, man kan fråga vilka sidor man ska läsa, man kan fråga vilka kriterier som gäller. Men när läraren ignorerar barnens enträgna vilja att lära sig att diskutera, och säger "du hittar det på nätet" och hänvisar till sin "professionalism" när man frågar efter kriterier ... ja, då tycker jag kanske det är bra med något "objektivt" sätt att hålla koll på lärarna.

Nu kan man göra det "enkelt" för sig och säga att den läraren är ju inte lärare i den bemärkelsen kompetens och brinner för kunskap. Icke desto mindre drabbar det barnen i skolan, och ett år i grundskolan är en stor del av en femtonårings liv.

Nu inser jag att högskolan, förstås, är en annan sak, med självklart större ansvar hos studenterna. Men dåliga erfarenheter tidigare i skolan, av t ex lärare som inte borde vara lärare, kommer att ge utslag vid högre studier.

Svår fråga det där.

Frågan är inte bara svår, den är också oerhört viktig. Och inte minst därför är det centralt att man inte angriper den som vår förre utbildningsminister Jan Björklund gjorde och fortfarande gör, som ett komplicerat problem som kan lösas enkelt om man bara har tillgång till de rätta verktygen. Utbildningsfrågan och problemen i den svenska skolan är inget komplicerat problem, det är i högst komplicerat problem som inte går att lösa en gång för alla. Så länge vi tror det och så länge vi letar efter den typen av lösning på problemet kommer läget att förvärras. Vad skolan och samhället behöver mer än något annat är nytänkande och andra sätt att närma sig denna typ av problem.

Är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att man ska, att det är önskvärt och viktigt, att fokusera på läraren, att det är där lösningen på skolans problem finns? Och måste man verkligen skilja "bra" och "dåliga" lärare? Jag tror inte bara det är omöjligt att mäta vad som är bra eller dåligt, jag tror dessutom att det är djupt beklagligt att ens försöka göra det. Det mäts och utvärderas, kontrolleras och jämförs ALLDELES för mycket idag, inte bara i skolan. Jag ser här ett slags nyckelproblem i och för hela utbildningssystemet och samhällsutvecklingen även på andra områden. Varifrån kommer idén om att det skulle gå att skilja människor i allmänhet och lärare i synnerhet åt på det sättet? Sökandet efter superpedagoger (för det blir lätt detta frågan handlar om eller som detta tänkande mynnar ut i) blir lätt till ett självändamål som tar fokus från kunskapen och som vänder människor mot varandra. Det riskerar att skapa ett klimat där lärarna tävlar med varandra om sin egen status.  För när lärare och skolor jämförs med varandra är det deras resultat som blir viktigast, det vill säga mätande och det som mäts.

Missförstå mig bara inte! Ingen vill sätta sig i ett flygplan med en pilot som inte klarar uppdraget. Och en kirurg som kan misstänkas slarva bör plockas bort från verksamheten. Forskare som fuskar eller på andra sätt inte klarar uppdraget bör inte upprätthålla medel från det allmänna och ska inte få fortsätta med verksamheten. Det finns absolut yrken där excellens är ett viktigt och ibland nödvändigt mål att sträva efter. Det handlar om yrken där man som mottagare av arbetsinsatsen är totalt utelämnad och fullkomligt maktlös. Så ser det inte ut i skolan, och om det sprider sig en känsla i samhället av att det är så lärande fungerar och att det är fler superpedagoger eller experter skolan behöver, då är vi alla illa ute. För då odlar vi en djupt problematisk människobild. Elever är och får aldrig betraktas som hjälplösa offer eller maktlösa rön för vinden, för då blir de det och det är just det som vi ser tecken på idag. Vi skapar också ett elitskikt i samhället som hotar att slita isär gemenskapen och förvärra situationen ytterligare (vilket dagens Under Strecket handlar om, som tyvärr inte finns publicerad på nätet än).

Elever och studenter är och får aldrig betraktas som hjälplösa. Och det är inte lärarens uppgift att överföra kunskap eller att se till att den känslan inte uppstår. Som sagt, här ser jag ett allvarligt tankefel. Vi tänker oss att om det går dåligt i skolan, om elevernas resultat sjunker och kunskaperna utarmas i samhället, då är det lärarnas fel och det är superpedagoger vi behöver eller möjlighet att välja skola. Det växer fram en olycklig föreställning i samhället om att skolan behöver experter som med sin exceptionella förmåga fixar problemet åt våra barn. Ansvaret för lärandet håller därför på att förflyttas, från elever och studenter till lärarna, och när den tanken väl slagit rot växer listan och kraven på allt vad lärarna ska göra och fixa. Resultatet blir att det sprider sig en djupt problematisk hjälplöshet i samhället. Det blir detta barnen lär sig i skolan, att de inte kan, att de behöver ledning, inspiration och instruktioner för att lära och bli bättre. Jag ser tydliga tecken på detta i min verksamhet på högskolan idag. När jag poängterar för studenterna att studier på högskolan är självständiga och helt bygger på eget ansvar och arbete blir det allt mer uppenbart att de absolut hör vad jag säger och att de förstår att det är så, men det som saknas är förmågan att omsätta ordens innebörd i handling. Kraven på information, instruktioner, anvisningar, kriterier och allehanda hjälp har ökat dramatiskt. Och om jag som lärare inte ger efter för kraven, eller om jag (medvetet) är öppen i mina formuleringar och kravbilden jag kommunicerar i den ständigt ökande högen med dokument som dagens studenter förväntar sig att få (och som dessutom ska finnas tillgängliga allt tidigare vilket gör att mitt arbete som lärare allt mer handlar om planering och uppföljning och allt mindre om kunskap), för att ge dem utrymme för egna initiativ. Eller, vilket gud förbjude, om vi i lärarlaget förklarar saker och ting på lite olika sätt, då drar vi på oss en flodvåg av kritik för att vi är otydliga, för att vi inte vet eller att vi säger olika saker. Dagens studenter vill veta exakt vad som krävs av dem och de använder all sin makt för att få det och läraren står där maktlös och med ett omöjligt uppdrag att utföra. Jag förstår dem som lämnar yrket!

Jag menar av ovan angivna skäl att vi borde sluta tänka på det sättet om både människor och lärande. Att vara lärare handlar om att vara just lärare, att finnas där för att tillsammans med eleverna lära. En bra lärare är en lärare som vill lära, som brinner för kunskap och som bryr sig om sina elever. Superpedagoger bryr sig mer om sig själva, och hur de uppfattas, än av kunskapen. Kraven på lärarna måste minskas för att eleverna ska få utrymme för lärande och för att kunskapen ska få plats. Fokus i skolan måste mycket mer riktas mot eleverna och deras inställning och deras prestationer. Ansvaret för lärandet är deras och ingen annans. Det kan tyckas hårt, men jag menar på inget sätt att någon enda elev eller människa någonsin ska utelämnas helt och hållet ska utelämnas åt sig själv. Ingen får skylla sig själv, men misslyckas man i skolan, som elev eller som student, finns det ingen annan än sig själv man kan skylla på. Annars får vi ett kallt och hårt samhälle där det alltid är någon annans fel, där ansvaret alltid är någon annans och där allt fler bryr sig allt mer om sig själva.

För att lyckas måste man få misslyckas, och det måste gälla alla, lärare såväl som elever och studenter. Bars så kan vi bygga en kunskapsskola. Vi måste överge synen på att lärande är en linjär process som med hjälp av tekniker, verktyg eller superpedagoger, går att styra, effektivt och snabbt mot ett bestämt mål. Frågar man mig ser jag detta som skolans allra största och allvarligaste problem. Det är djupt problematiskt att den synen på lärande, på lärare och på elever/studenter har slagit rot i skolan och samhället. Det är grundorsaken till det svenska kunskapsraset, menar jag. Om vi istället bygger ett utbildningssystem där det inte är en katastrof att misslyckas och om kraven på genomströmning avskaffas, öppnar sig en hel massa kunskapsfrämjande möjligheter. Min egen räddning var KomVux, där jag kunde börja om när jag var redo. Jag misslyckades kapitalt i grundskolan vid mitt första försök, och det handlade inte om lärarna, för det fanns både bra och dåliga sådana på skolorna där jag gick (som det gör på alla skolor men som det är lätt att glömma när man är upptagen med att dels jämföra, dels söka den bästa). Ansvaret för misslyckandet var helt och hållet mitt, hade jag sett det på något annat sätt hade jag aldrig orkat börja om, då hade det varit kört. Nyckeln till framgång som jag ser det är att det alltid fanns generösa möjligheter att börja om. En bra skola vilar på den grunden, att det finns goda möjligheter att försöka igen, att få börja om eller byta inriktning, inte på superpedagoger eller elitskolor.

Kunskapen i centrum återkommer jag ständigt till. Ibland får jag frågan om vad det betyder, och jag har ifrågasatts och anklagats för att vara otydlig. Men jag menar att det inte går att vara tydligare än så. Kunskapen måste stå i centrum (oavsett hur begreppet definieras, det viktiga är även här innehållet, inte formen eller definitionen), och lärandet. Och fokus i all utbildning ska ligga på det man inte vet. I grundskolan vet så klart läraren mer och kan ge fler svar och där behövs så klart ledning, men ju högre upp man kommer i utbildningssystemet desto mindre blir skillnaden mellan den som ska lära och läraren. På forskarutbildningen är målet att studenten som skriver sin avhandling vid slutet av processen ska veta mer än sin lärare/handledare. Bara med en sådan syn på skolan, kunskap, utbildning och lärande kan en kunskapsnation byggas.

Skyller vi på lärarna blir deras uppdrag omöjligt och skolan förvandlas till något annat än en plats för lärande. Ansvaret för lärandet kan bara ligga eleverna/studenterna! Färre söker sig till lärarutbildningen, många lämnar yrket och bristen på lärare växer. Det är en synnerligen dålig grogrund för produktion av superpedagoger och höjd lön riskerar att förvärra den situationen, om det betraktas som lösningen på problemet (självklart ska lärare ha högre lön). Jag vill se en lärarutbildning som kokar av kunskap och lärande, där det är högt i tak och där den som är intresserad av lärande fritt kan odla sitt intresse. Jag tror inte på betyg eller höjda krav, jag tror på uthållighet. Den som vill och orkar satsa på en utbildning och som klarar av att vara kvar har vad som krävs för att vara lärare. Det är enda sättet att fostra bättre lärare, mycket bättre än med legitimation och andra formella krav. Jag vill se mycket mer av frihet och självorganisering, istället för styrning.Låt lärarna vara lärare och ge dem mandat att utforma vardagen i klassrummet helt efter eget huvud, förmåga, intresse och rådande förutsättningar. Bara så kan läraryrket bli attraktivt och bara så kan kunskapen placeras i fokus. Avskaffa betyg och och inför arbetsprov där eleven/studenten själv får visa vad hen kan och lät lärarna syssla med kunskap. Lägg ansvaret för lärandet där det hör hemma och skapa en tillåtande miljö där det är okej att misslyckas och där man får börja om, och om och om.

Det slår mig att den enda platsen och det enda sammanhanget där jag verkligen presterar på topp och där kunskaperna jag skaffat mig under mina över 20 år på högskolan verkligen kommer till användning och används är här på bloggen. All annan verksamhet för mig som forskare och som lärare på högskolan är reglerad, vilket gör att jag bakbinds. Synen på kunskap och lärande i dag gör mig till en sämre lärare, för trots att jag är docent är jag omyndigförklarad. Systemet är viktigare och därför regleras allt mer av verksamheten, vilket gör att den som vill söka kunskap eller lära sig något hen inte kan upplevs som ett problem. 

Lite stressad, får kanske återkomma, men en sista ska bara. Titta på hur studentkåren agerar och vilka frågor de driver. En av de jobbigaste sakerna som hände under våren var striden jag utkämpade på sociala medier mot studentkårens krav på obligatorisk pedagogikundervisning för alla lärare och deras språkbruk där de i strid mot gällande regler drev talade om obehöriga högskolelärare. Den syn på kunskap och lärande som ligger djupt inbäddad i sådana uttalanden är grundproblemet med hela det svenska skolsystemet, menar jag. Men därmed är sista ordet om skolan inte sagt. Jag samtala mer än gärna vidare om denna viktiga fråga!