Sista dagen i New York. Senare idag åker vi hem till Sverige, till ett nytt arbetsår och nya utmaningar. Det blir bra, bara vi kommer hem. Nu känns det dock lite visset. Ska ta oss till Brooklyn fram och tillbaka. Planet lyfter vid sex, lokal tid. Blir en lång lördag och sedan några dagar med störd sömn. Men det är det värt, och hemma väntar Way Out West och längre fram nya resor. Livet på det stora hela är bättre än någonsin!
Här kommer en text om det, om livet, döden och komplexiteten däremellan, om relationen mellan människa och djur.
Jag lutar åt det senare, och tänkte att det skulle kunna fungera som uppslag till en blogpost. Artikeln får mig att återigen tänka på Donna Haraway, och på hennes bok, When Species Meet. Haraway fortsätter där (här finns även en filmadföreläsning) sin sedan länge pågående analys av interaktion mellan aktörer, här med särskilt fokus på den hypotetiska frågan, om människan skulle kunna hitta fram till ett förhållningssätt där djuren inte betraktas som väsensskilda från människorna, utan som likvärdiga ”medresenärer.” Går det att se djuren (här tänker hon på labbråttor och slaktdjur, men även på hundar som tävlar i agility) som companion spieces, eller är det så att slakt och dödande obönhörligen tvingar in parterna i ett hierarkiskt förhållande där människan utgör norm och har makten i alla lägen?
Detta har jag länge funderat på i relation till vad jag uppfattar som en ohållbar djurhållning. Jag äter kött, det måste jag erkänna. Men jag äter inte kött varje dag, och jag kan tänka mig att dra ner på min konsumtion ytterligare. Som köttindustrin är organiserad nu är det inte hållbart. Därför vill jag se en helt annan inställning och organisation, och jag tror det är möjligt. Men bara om man anammar ett helt annat tänkande.
Haraway (2008:79ff) pekar på de tio budorden, närmare bestämt det femte budet i den kristna traditionen: ”Du skall icke dräpa.” Haraway ser detta budord som en djupt problematisk uppmaning som leder tanken fel i en värld där det samtidigt är tillåtet att äta djur. Förbudet mot dödande och tillåtelse av slakt utgår från förutsättningen att det är möjligt att dela upp världen i dels den grupp individer som inte får dräpas, dels de som kan dräpas utan problem. Ett sådant tänkande är förkastligt eftersom det gör något obehagligt med den privilegierade gruppen människor som inte får dödas. En sådan uppdelning skänker rättigheter till dem som inte får dödas, och den typen av rättigheter ger lätt upphov till just den typ av hybris som gavs uttryck för i slakteriet i Småland (eller i koncentrationsläger i tider av krig). Haraway ser det som själva problemet, inte dödandet i sig.
Vad Haraway far efter är ett mycket mer respektfullt förhållningssätt till samtliga delar i det sammanhang som utgör världen och som alla aktörer är ömsesidigt beroende av. Hennes förslag på nytt budord är, ”du skall icke göra någon möjlig att döda.” Det är inte dödandet som är problematiskt, utan det faktum att det finns aktörer i världen som tilldelats statusen av att vara möjliga att med självklarhet och utan tvekan döda eller utnyttja hänsynslöst, det gäller brottslingar såväl som laboratorieråttor och gödkalvar. En just slakt är med andra ord (förutsatt att man köper detta resonemang så klart) inte möjlig så länge världen är uppdelad på det sätt den är idag.
Mänskan kan inte hantera livet förrän hon lärt sig hantera dödandet, skriver Haraway. Eftersom dödande är ett oundvikligt inslag i tillvaron går det inte att fördöma det per se, men av det konstaterandet följer inte automatiskt att dödandet måste vara hänsynslöst. Det går att döda med bibehållen respekt för livet, men bara om man ser på dem som ska dö med andra ögon. Inte som en resurs, utan som ömsesidigt beroende aktörer. Djuren behöver människan lika mycket som människan behöver djuret. Bara för att man har olika roller betyder inte att man ska låta bli att respektera varandra. Med en djurhållning som bygger på sådana principer behöver dödandet inte leda till brutalitet och okänslighet.
Om djuren som lever sina liv i laboratorier, på bondgårdar eller på andra platser och där samverkar med människorna i byggandet av en gemensam värld, i högre grad betraktades som likvärdiga aktörer i en kontext där alla behövs, då skulle dödandet inte behöva vara ett problem. Dödande som utförs med respekt för livet, utfört i ett samhälle som verkligen utgår från och bygger på interaktion mellan likar (om det nu är möjligt att förverkliga? Det vet man bara genom att prova), där respekt inte bara är något människor visar (vissa) andra människor, där skulle det som hände i Småland inte vara möjligt.
En annan värld är möjlig, och ett annat samhälle går att organisera. Men det är inte gjort i en handvändning, är inte lätt och det kräver engagemang och intresse från många. Är det inte där det brister idag, är det inte vad vi behöver ändå? Av en rad olika skäl.
Det skulle även kunna vara ett annat sätt att tänka Arbetsintegrerat lärande detta. Inte uteslutande som något människor är engagerade i, utan en lång rad aktörer som interagerar med och ständigt lär av varandra. Ökad medvetenhet och intresse för mellanrummen som finns överallt, mellan aktörer av olika slag, det är kungsvägen till hållbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar