Mobbing, ett KOMPLEXT problem

Läser i DN om mobbing. Problemet, som inte blivit bättre sedan mina barn gick i skolan, eller sedan gjorde det, anses handla om okunskap. Okunskap, efter alla dessa år, skulle inte tro det. Det är inte där skon klämmer. Mer utbildning löser inte problemet. Lars Arrhenius, från föreningen Friends, och Ditte Karlsson, Lärarförbundet student, lanserar två förslag på lösning som en gång för alla ska utrota mobbingen i skolan. Jag tillåter min tvivla.

Lärarutbildningen ska genomsyras av normkritik. Trakasserier kopplade till bland annat kön, etnicitet och funktionsnedsättningar är vanliga i dagens skola. Mobbning utgår ofta från normer om hur vi förväntas vara och bete oss, och genom att anta ett normkritiskt förhållningssätt kan skolor arbeta för att skapa en mer inkluderande miljö. Det handlar om att uppmärksamma och synliggöra normer, prata om vilka fördelar den som är en del av normen har samt att våga ifrågasätta och utmana normer i stället för att försöka få enskilda individer att passa in i mallen. 

För att kunna arbeta aktivt med detta krävs ett normkritiskt perspektiv genom hela utbildningen och vidare in i arbetslivet som lärare. Oavsett kurs eller ämne bör därför ett normkritiskt förhållningssätt genomsyra lärarutbildningen och normkritisk pedagogik läras ut. 

Vilka normer finns i litteraturen, i samhället eller ämnet i sig? Den här sortens frågeställningar behöver integreras i lärarutbildningen. Utbildningen bör därför ses över med normkritiska glasögon för att se på vilket sätt pedagogiken bäst integreras i utbildningen, såväl som i specifika ämnen. Detta är ett uppdrag som till exempel skulle kunna ges till Skolverket. 

I de statliga riktlinjerna för lärarutbildningens utformning finns fastslaget att de som vill ta en grundlärarexamen ska läsa 240 poäng ämnesstudier, men det finns inget konkret gällande trygghetsfrågor. Därför bör det normkritiska perspektivet föras in som ett examensmål i lärarutbildningen som ett steg i arbetet med att minska trakasserier och kränkningar.

Normkritik borde vara en självklar, integrerad del av alla moderna samhällen. Att det förs fram som en lösning på ett enormt komplext problem som mobbing visar tvärt om debattartikelförfattarnas intentioner på vad som är problemet, inte bara i skolan utan i samhället som helhet. Att införa särskilda inslag i lärarutbildningen för att hantera mobbing är inte lösningen, det är snarare den del av problemet, för tanken visar att man inte förstått vad mobbing är. Och det är en känsla jag burit på genom alla år, från det att jag själv utsattes för mobbing i grundskolan över åren med ändlösa samtal med rektor och annan personal på ett av mina barns skola när hen utsattes för mobbing där. Hela tiden och överallt, total brist på förståelse för att mobbing dels inte är ett skolproblem, dels att själva ordet förminskar företeelsen och närmast normaliserar den, tvärt emot intentionerna med den normkritiska utbildningen.

Normkritik är en livshållning, inget man kan utbilda sig i, bli expert på eller införa reglerade program för. Det handlar om en öppenhet och förståelse för människors olikhet och för kraften i alla typer av normeringsprocesser. Idag bygger vi ett samhälle där normen stadigt krymper och där allt fler typer av olikhet och avvikelser aningen medicineras bort, lagstiftas om eller helt enkelt bara inte accepteras. Och då har jag inte ens berört synen på tiggare och invandring, som är samma andas barn som "mobbingen". Så länge det inte finns en bred förståelse för detta kommer skolan ALDRIG att kunna göra någon som helt skillnad, och det faktum att det finns ansvariga som anser att det är SKOLANS ansvar att göra något, att lösa problemet, visar på vidden av problemet. Och ännu en modell eller handlingsplan fördröjer bara tiden innan man kan hoppas på att se en vändning av den negativa trenden.

Genomför ett trygghetslyft i skolan. Det finns redan i dag en framgångsrik modell för kunskapshöjande insatser för skolan på nationell nivå och det är den som används för matematik och läslyftet. Dessa satsningar som drivs av Skolverket på uppdrag av regeringen erbjuder skolpersonal och huvudmän fortbildning kring matematik och språk med syftet att på sikt höja elevernas resultat. Vi föreslår att utbildningsminister Gustav Fridolin och regeringen applicerar samma modell på trygghets- och värdegrundsfrågor och erbjuder skolvärlden kompetensutveckling kring insatser som forskning visar är effektiva mot mobbning, till exempel normkritisk pedagogik, ”hela skolan”-ansatsen, förebyggande och akuta insatser mot mobbning. 

Det bör även göras en riktad satsning mot rektorer och huvudmän då deras kunskap och prioritering av trygghetsfrågan är en förutsättning för att kunna skapa förändring. Kostnaden för en sådan satsning bör rimligen ligga på en liknande nivå som den för matematiklyftet, som när det avslutas i höst kommer att ha kostat 650 miljoner kronor.
De senaste åren har skoldebatten präglats av tydligt kunskapsfokus. Mycket handlar om hur barn och unga presterar samt läraryrkets status, båda viktiga saker för att skapa en hållbarhet inom skolan och vända den negativa trenden både vad gäller resultat hos elever samt lärarbristen. Men det får inte ske på bekostnad av trygghetsfrågan, och vi behöver inte välja mellan en trygg skola och en högpresterande sådan. Trygghet är en förutsättning för att nå den kunskapsskola vi alla vill ha.

Normkritik och trygghetslyft, alltså. Sedan är problemet löst. Naiviteten känner inga gränser. Det är problemet, att de som säger sig värna de mobbade egentligen bryr sig om sig själva. En enda sak kan lösa problemet, och det är att samhället öppnas upp, att detaljstyrningen överges och att kontrollen och regleringarna stoppas. Först när vi har en norm som breddats och där fler får plats, så som de är och fungerar, kan vi hoppas på att det som omtalas i termer av mobbing försvinner från samhället. Och det är först då som fenomenet försvinner från skolan.

Så länge vi betraktas mobbing som ett skolproblem och så länge vi använder det ordet för att beskriva den företeelsen kommer barn, unga och vuxna att lida utanförskapets alla kval, och majoriteten fortsätta sitt dolda förtryck av alla som inte uppför sig som man "ska". Så länge fokus riktas mot den som är annorlunda och hur hen ska hanteras lever problemet vidare. Först när breda samhällsåtgärder riktas mot dem som är som folk är mest kan vi hoppas på ändring. Där är vi långtifrån, och utspelet från Friends och Lärarfacket är bara ännu ett utspel, som låter som en lösning men som i själva verket mörkar problemets verkliga kärna.

Säger det igen, det som behöver sägas och ständigt upprepas: Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem!