Reflektioner och förtydliganden rörande språk och kunskap

Bara för att man vill väl eller försöker hantera saker på bästa sätt blir det inte alltid bra. Ödmjuk inför det, liksom inför tillvarons komplexitet och livets svårighet. Jag bloggar för att förstå och för att komma vidare, för att sätta igång samtal och skapa möjlighet att tänka högt. Reaktionerna på dagens första bloggpost visar inte minst på just det jag ville förmedla i just den posten. Text och språk är ingen trivial fråga, liksom bedömning av kvalitet i utbildning och forskning. Språk väcker känslor och när känslorna svallar är det lätt att saker förstoras och att det uppstår missförstånd. Jag lyssnar och lär och försöker så gott jag kan rätta till det som blir fel, för jag strider inte för någon rätt att uttrycka alla tankar jag bär på. Flyktlinjer är en plats för kunskapsutveckling och reflektion, inte en arena för personangrepp. Jag vill röra mig på en generell nivå, men är inte mer än människa. Ibland blir det som sagt fel och jag har efter utbyte av tankar på lite olika håll kommit till insikt om att det jag skrev, trots att jag la mig vinn om att det inte skulle bli så, kanske kunde kopplas till någon enskild. Det var och är aldrig någonsin min mening, och om någon känner sig träffad eller orättvist behandlad ber jag verkligen om ursäkt! Jag har full förståelse för att det kanske inte är till någon tröst, om nu skadan redan är skedd, men jag ändrade i alla fall ordalydelsen i den posten, för att förtydliga det fokus jag tyckte att jag var så tydlig med att kommunicera.

Jag skriver för att jag bryr mig om mina studenter och för att jag är engagerad i mitt uppdrag, för att jag brinner för kunskap och lärande. Jag skriver för att jag oroas över utvecklingen och för att ingen ljusning verkar vara i sikte än på länge. Jag skriver för att bli av med en del av frustrationen jag känner när jag inte kan hantera uppdraget, för att det finns allt för lite tid och resurser och för att behovet av hjälp växer för varje år. Det är när viljan att göra bra inte står i paritet med förutsättningarna som behovet att skriva om vardagen som lärare uppstår. Om någon känner sig träffad eller utpekad är det naturligen inte en ursäkt, men det är i alla fall en förklaring. Och det visar också hur svårt det är att kommunicera med språk, samt hur mycket känslor som denna typ av frågor väcker, hos alla, på olika sätt. Det är i grund och botten bra, för vore vi likgiltiga växte snart problemen oss över huvudet. Enkelt är det dock inte, inte på något sätt. Därför är det viktigt att vara ödmjuk och att vara beredd att ändra sig.

Det var en sida, men som alltid finns det andra sidor också. Inget är enkelt och entydigt som har med människor att göra. Jag förstår att frågan är känslig för studenter, och att det är problematiskt att samtala om ämnet offentligt. Men det är minst lika känsligt för lärare, och för alla med intresse för språk och kunskapsutveckling. Problematisk blir komplexiteten dessutom bara för den som är mer intresserad av att ta poäng än att verkligen lära sig, för livet. Som lärare ska jag göra det bra för alla, oavsett vilken ambitionsnivå man har. Och jag har kontakt med många studenter som avslutat sin utbildning och som uttrycker sig uppskattande över mitt sätt att vara lärare. Jag skriver för dem lika mycket som för mina kollegor och andra som oroar sig över sjunkande kunskapsnivåer och bristande språkförmåga i samhället. Om jag bara mötte motstånd skulle jag tvingas tänka om, men det gör jag inte, tvärtom känner jag stort stöd och möts jag av stort intresse. jag menar allvar när jag säger att jag skriver för och lyssnar på alla, när jag påpekar att jag vill samtala, både med kritiker och sådana som håller med. Bara så kan vi komma vidare. Därför väljer jag min vana trogen att lyfta de synpunkter som kommer och behandla dem i en bloggpost, istället för att ge ett kort svar i kommentarfältet.

Tack för en bra text.
Du skriver här bl a om text som ett tankestöd och som en kommunikationsform.
Och när det gäller det individuella asynkrona tänkandet så är ju text ett mycket bra "tanke- och kommunikationsredskap".

Jag skulle vilja ställa två reflekterande frågor:

Frågan är hur du ser på stödet för tänkandet (jag utgår från rubriken på detta blogginlägg) när flera individer ska tänka tillsammans i realtid (synkront)? Är då text den optimala formen? Är ord och verbal kommunikation alltid den bästa informationsbäraren?

Jag undrar vidare om du drar likhetstecken mellan språkförmåga och tankeförmåga, är det enbart de som behärskar språk i skriven och verbal form som kan utveckla en större tankeförmåga?

Reflektionsfrågar
Thomas

Tack Thomas! Reflektionsfrågor av bästa märke. En sann utmaning som jag ska försöka anta, och besvara efter bästa förmåga. Är text alltid den optimala formen? Är ord och verbal kommunikation alltid den bästa informationsbäraren? Har nog alltid tänkt att det är så, men blir osäker. Fast vilka andra former finns? Dans och bilder kan absolut fungera för att kommunicera känslor och stämningar, men handlar det om abstrakta problem som ska avgöras krävs nog språk. Matematik är ju också ett språk, liksom datorernas binära system för kommunikation. Jag tror inte att språket kan ersättas med någon annat och bättre medium, i alla fall inte i skolan och den högre utbildningen. Språket är en fantastisk uppfinning, som dock aldrig blir bättre än vi gemensamt tillåter det att vara. Därför krävs gemensam omsorg om språket. När det visar sig att det finns allvarliga brister rörande språkhanteringen och när det tas lätt på språkfrågan oroas jag. Naturligtvis gäller detta inte alla, överallt. Även jag läser bra uppsatser, vilket man bör kunna kräva på högskolan. Det som oroar har med vidden av problemen att göra, och att sopa språkproblem under mattan hjälper inte den som har problem! Att ducka för problemen eller säga att det inte finns problem eller att inte påpeka problemen för berörda studenter är cyniskt för det lämnar de som behöver hjälpen mest i sticket. Alldeles för ofta får jag höra att ingen påpekat det jag påpekar för någon gång förut. Det är det kanske allvarligaste problemet rörande språk, flatheten. För mig som dyslektiker är språket viktigare än något annat, för jag har lärt mig det jag kan och vilken kraft som finns där, den hårda vägen. Kanske är det därför jag engageras så av frågan, och kanske är det därför jag har svårt att se att det skulle finnas några andra, lika bra eller bättre, former för att utveckla tankeförmågan. Därmed inte sagt att musik, dans och konst inte skulle kunna fungera som komplement.

Den andra frågan är om möjligt än mer svårt att svara på. Hänger tankeförmågan ihop med språkförmågan? Några enkla samband finns så klart inte, men nog kan ett intresse för språk, stil och ord samt språkets möjligheter leda till att fler och mer komplexa tankar kan uttryckas. Och det kan så klart, genom reflektion leda till att nya perspektiv öppnas och att en ökad förståelse för komplexitet växer och utvecklas. Visst hänger dessa saker samman, men det krävs förståelse för komplexiteten och engagemang för frågan för att arbetet med problemet ska bära frukt. Därför leder tankemöda till växande kunskap och fördjupad insikt, vilket ökar möjligheten att uttrycka sig och förmågan att bearbeta och förstå svåra texter, som i sin tur leder till bättre kunskap. Kanske man ska akta sig för att sätta likhetstecken, men ett samband finns absolut. Det måste dock påpekas att en sådan som Heidegger var en mästare på att skriva och tänka, men han kom ändå till slutsatsen att det var en god idé att vara nazist, vilket får illustrera svårigheten med att uttrycka sig med någon absolut bestämdhet i dessa frågor. Relationen mellan språk och tanke är uppenbar, men utifrån det går inte att dra några generella slutsatser, annat än att språkfrågan är viktig att undersöka och reflektera över.

Fick en annan kommentar också, från C.S. som jag också tackar för!

Några människor måste ha mod att stå emot, hur jobbigt det än är. Hur skulle man annars göra, om man inte gör det man tror på. Inget annat funkar.

Jag skriver om det som beror och det jag brinner för, om kunskap och sådant som rör oss alla. För att jag bryr mig, och för att jag tycker att den som ser och som oroas har ett ansvar att lyfta frågorna (dock inte på sätt som pekar ut någon annan, det vill jag inte och det har jag sett till att ändra). 

Jag tänker läsa några distanskurser i humaniora i höst. Jag blev oerhört förvånad över de överdådiga instruktionerna för inläsning, för hur inlämningsuppgifter ska göras och PM skrivas. Detaljerade sidhänvisningar och hjälpfrågor, långa inledningstexter. Det kanske iofs ska ersätta föreläsningar, men jag hade förväntat mig en litteraturlista, samt uppgifterna i sig bara. Jag blir nästan förvirrad, känner mig lite låst i läsandet (nåja, det tar jag mig nog ur snart ;-)) av alla instruktioner. Jag är inte van vid det, varken från mina tidigare ingenjörsstudier, eller från jobbet. Det är mer av arten "det finns ett problem, jag måste lösa det".

Jag blir glad av att läsa vad du skriver, för jag tror att det är där skon klämmer. Dagens utbildningssystem bygger på att resultatet och vägen dit ska kontrolleras, processen ska målstyras och allt ska genomföras så effektivt som möjligt. Då tvingas ett behov av riktlinjer, manualer och en utvecklad kontrollapparat, fram. I välvilja och av omsorg, men med förödande resultat. För hur utvecklas ett självständigt förhållningssätt om man inte får tänka själv och sedan försvara sin åsikt, sitt resultat och det man lärt sig? Detta sätt att organisera utbildning på riskerar att leda till bristande förmåga att ta eget ansvar. Och ansvaret för resultatet förläggs allt mer hos läraren, som anses kunna lösa alla problem. Jag tror det är olyckligt och önskar mig ett slags mellanväg, där det finns manualer och instruktioner för den som vill och behöver, men där dessa inte är tvingande. Tänker vi så kring lärande uppmuntras den som tänker nytt och annorlunda och ansvaret för studierna förläggs där de hör hemma, hos den som ska lära.

På jobbet kallar jag det dagismentalitet, det är ett slags återkopplat system. De unga kollegorna är vana att röra sig i tropp, att forslas runt, de frågar efter instruktioner, då får de instruktioner. Sen blir man orolig stt de är osäkra, och så åstadkommer man mer instruktioner som de ska följa, och så är hela karusellen igång.

Mina barn har befunnit sig i utbildning och övervakning sedan dagis/förskolan och de är inte ensamma. Klart det får effekter. Kanske är det en förklaring, eller i alla fall en möjlig förklaring. Ligger det något i den kan det mycket väl vara effekterna av detta som vi ser sprida sig i och skapa problem i skolan och den högre utbildningen. Jag tror det ligger en hel del i det. Därför vill jag se en skola där man ställer krav, hårda krav, som försvaras och upprätthålls, men där man får misslyckas under överseende av erfarna lärare som finns där och kan hjälpa. Bara så kan kunskap värd namnet utvecklas, genom hårt individuellt arbete, alldeles vid gränsen för den egna förmågan. Tyvärr är det bara här på bloggen som jag befinner mig där, just vid gränsen.

Tack för synpunkter, reflektioner och utmaningar!