Att skriva är att tänka och att tänka är att skriva

Har sovit dåligt i natt. Orsaken är att jag i min roll som lärare lite för ofta för att det ska kännas bra utsätts för eller tvingas läsa och bedöma arbeten som jag redan efter en första översiktlig genomläsning inser aldrig borde ha lämnats in för att texten inte är färdig. Alla uppsatser är självklart inte dåliga, men påfallande många är det och andelen ökar. De flesta studenter klarar absolut att nå upp till kraven, men alldeles för många först efter omfattande revideringar. Problem som har med skrivande att göra tar fokus från annat som är viktigt. Det är som ansvarig för utbildningens vetenskapliga kvalitet som jag plågas, för det faller på min lott att meddela studenterna att deras arbeten inte håller måttet och jag vet av erfarenhet att nästan hur jag än lägger fram detta kommer det att leda till problem, för mig. Jag har varit med om det mesta vid det här laget, från tacksamhet, över stoisk acceptans och insikt om att uppgiften tagits allt för lätt på, till gråt och förhandling samt anklagelser och hot. Och på senare tid har förhandlingarna, det vill säga försöken att klara sig genom att vädja till min "medmänsklighet" (som om betyget var en gåva som delades ut av medlidande) och anklagelserna mot mig och övriga i lärarlaget, blivit vanligare. Underkännanden betraktas som en provokation, som om det handlade om subjektivt tyckande eller ovilja gentemot personen bakom texten. Jag möts med andra ord dagligen av studenter som lägger allt mer av ansvaret för resultatet på sina lärare. Det blir alltså mitt problem om inte jag godkänner arbetena som lämnas in. Och eftersom högskolans ekonomi vilar tungt på just godkännanden av studenternas arbeten finns det inget i systemet som ger mig stöd i den viktiga uppgiften att försvara kvaliteten och stå upp för kunskapen. Gör jag det arbetet bra och noggrant betraktas jag som ett problem av snart sagt alla. Därför sover jag ofta dåligt, av frustration över uppdragets komplexitet.

För att klara mig genom detta, för att inte dras med och påverkas av den undermåliga språkhanteringen och för att inte förskjuta kvalitetsgränsen -- vilket är viktigt inte minst för mina tidigare studenter, som klarat utbildningen, fått sin examen och nu befinner sig ute i arbetslivet. Det är för deras skull jag utsätter mig för omaket att hålla på kvaliteten, för att det inte ska gå inflation i betygen. Om vi sänker kraven och anpassar den högre utbildningen efter studenternas förmåga och ambition är vi ute på ett sluttande plan som hotar att underminera hela samhället, för kunskapen utarmas och förmågan att klara framtidens utmaningar försvagas -- började jag idag läsa filosofen Martin Heidegger. Jag behöver allt mer den där stunden på morgonen då jag läser texter för min egen skull och för att hålla glädjen i lärandet vid liv. Jag måste, för att inte bli tokig, läsa texter som skrivits av människor som verkligen vill något och som är måna om både språk, budskap och formen som tankarna förpackas i. När jag läser sådana texter avkräver de min fulla uppmärksamhet och när jag försöker förstå innehållet presterar jag på toppen av min intellektuella förmåga. Där befinner jag mig allt mer sällan i vardagen, på toppen och just vid gränsen. Arbetet som lektor blir allt mindre utmanande för varje år som går. Bara på fritiden och för att jag själv vill presterar jag något som kommer i närheten av docentnivå. Arbetet som lärare på högskolan är utmanande, visst är det så, men utmaningen är allt mindre intellektuell, vilket den borde vara. Heidegger är min livlina, det halmstrå jag hänger och dinglat över avgrunden i.

Skillnaden mellan Heideggers Vara och Tid, och texterna jag läser på jobbet är enorm. Självklart går det inte att ställa samma krav på en (klassisk och berömd) avhandling i filosof som på studenter på högskolan, det är absolut inte det jag menar, men ifråga om hur man presenterat sina tankar och hur man ser på språket som medium tycker jag inte skillnaden borde vara så stor som den är. Ambitionsnivån kan och bör vara den samma. Om alla presterade på toppen av sin förmåga skulle vi inte se de problem som allt fler vittnar om idag. Den största skillnaden och det som gör det så plågsamt att läsa texterna som sätts i min hand på jobbet är att uppsatserna och inlämningarna ofta har skrivits enbart för att få ett betyg och en examen. Texterna jag tvingas läsa alldeles för ofta skrivna som en eftergift till oss lärare och våra krav, slaviskt följandes instruktionerna och kriterierna, lägsta godtagbara standard. Texterna jag läser som lektor skrivs ytterst sällan för att förmedla tankar som är på allvar eller för att övertyga och visa på verklig kunskap. Uppsatser, hemtentamina och inlämningar är med andra ord allt mer sällan ett resultat av självständigt, kritiskt arbete. De texter jag läser i arbetet är allt som oftast "döda" texter, utan liv, utan innehåll, ett slags tom form.

Det är nu inte studenternas fel att det blivit så här, det är resultatet av en rad inbyggda fel i det svenska utbildningssystemet där kontroll och utvärdering, målstyrning och jämförbarhet är ledorden. Det viktiga är att reglerna följs, att resultatet går att jämföra och att ingen tänker själv, utanför angivna ramar. Med effektivitet och ekonomi som huvudsakligt fokus för verksamheten kan det inte bli på något annat sätt. Om det är viktigare att följa regler och manualer, för såväl högskolor, lärare, forskare och studenter, kan det inte bli på något annat sätt. Mot bättre vetande har vi låtit det bli så här, vilket förr eller senare kommer att drabba studenterna och medborgarna i framtidens samhälle, hårt. För utan språk och kunskap går det inte att hålla ihop och administrera ett komplext samhälle. Utan kritisk analytisk förmåga och intellektuell kompetens är vi rön för vinden för populism och orimliga löften från potentiella, skrupelfria makthavare. När det viktigaste man lär sig i skolan är att följa regler och det enda man förstår och accepterar som bedömning på det man gör är en siffra eller en bokstav skapas hela generationer av regelföljare, vilka passar som hand i handske för den som är karismatisk nog att samla massorna för sin sak.

Jag vill se en annan skola, en annan högskola, som bygger på en annan syn på kunskap. Och vägen dit går via språket, som aldrig kan bygga på regler, som var och en måste bekanta sig med på sitt sätt. Orden och språket är verktyg för överföring av tankar. Kan man inte skriva kan man inte tänka kan man inte skriva. Språk och tanke hänger ihop. När jag påpekar för studenterna att språket inte fungerar säger jag samtidigt att tankearbetet bakom är undermåligt, eller att jag i alla fall med ledning av det n text som lämnats in inte kan avgöra var det brister. Tyvärr möts jag då allt för ofta av invändningar av typen: "Men jag har gjort som ni säger att man ska göra, som det står i manualen.", "Jag trodde att man måste ... eller att man inte får ...". Det enda studenterna, eller många av dem, är fokuserade på är reglerna och anvisningarna. De griper sig med andra ord an sina studier som om det handlade om en enkel uppgift som man genom att läsa reglerna enkelt, effektivt och med lägsta möjliga insats kan klara av, för att få sina betyg och sin examen. Varifrån kommer den synen på kunskap? Från politiken, som använder skolan som profilfråga för att locka väljare och för att få publicitet. Från näringslivet (eller egentligen från Svenskt Näringsliv, som jag tycker har en bedrövlig kunskapssyn) som säger sig värna kunskapen, men som egentligen bara bryr sig om en enda sak, utdelningen till aktieägarna (en förenkling, jag vet). Att följa regler och räkna pengar är enkelt, men att verkligen lära sig något, att ta eget ansvar och försvara en åsikt, att kritiskt granska samhället och potentiella vägar mot framtiden, att forska och skriva texter som fungerar är svårt, oerhört svårt. Det tar tid att utveckla kunskap och skaffa fördjupad insikt, det kostar pengar och är mödosamt och det finns inga garantier för framgång i arbetet. Förstår vi det och låter vi det vara ledstjärnan i arbete med att skapa en bättre skola är mycket vunnet, men där är vi inte.

Skrivande handlar inte om att följa regler, lika lite som tänkande gör det. Utbildning är en komplex process och kvalitet går aldrig att mäta objektivt. Ändå vet alla vad kvalitet är, man känner igen det när man ser och upplever den. Ingen bestämmer sig för vad de ska bli i unga år för att sedan följa den linjen rakt och effektivt, alla vägar till kunskap, jobb och karriär är omvägar och följer sin egen inneboende dynamik och logik. Inte sällan är det det slumpen som styr. Regler behövs, ingen tvekan om det, men reglerna och formen får inte bli viktigare än innehållet. Mätandet får inte bli viktigare än kvaliteten.

Längtar kväll, längtar Heidegger och friheten att välja vilka texter jag ska läsa, hur jag ska tänka och vad jag kan och ska säga. Flyktlinjer är mitt vattenhål, den plats där jag kan vara allt jag vill och sätta ord på frustrationen. Oerhört tacksam för att bloggen finns och för att den verkar fungera, inte bara för mig. Tacksam för alla läsare, alla kommentarer, all respons och uppskattning. Det stärker mig i övertygelsen om att jag inte är ensam, att vi är många som värnar kunskapen, kvaliteten och som vill lära. Det skänker hopp och är det ljus i mörkret jag behöver för att klara mig genom vardagen som lärare.