Academedia, lärandet och synen på lärare (och kunskap).

Läser svaret som företaget Academedia ger till lärarna som uttryckte oro för den enkät företaget använder i verksamheten. Svaret väcker en massa frågor, och jag vill reflektera över dels dessa, dels över frågorna som ställs, utifrån ett kunskapsperspektiv.

Det första jag lägger märke till är titlarna på de ansvariga som ger lärarna svar på tal, samtidigt som de uppenbarligen skyddar sitt varumärke. För svaret är inte riktat till lärarna, utan till oroliga föräldrar och ansvariga politiker. Academedia agerar som det företag de är, vilket även titlarna på de som undertecknar svaret tydligt indikerar. Det är Ingela Gullberg, kvalitetschef Academedia, Martin Sandgren, vice vd Academedia och chef för Academedias gymnasieskolor samt Lise-Lotte Oldmark, HR-direktör Academedia, som ger lärarna svar på tal, utan att visa någon som helst förståelse för lärarnas oro. Det ger ingen bra känsla alls, att lärare som borde vara kunskapsauktoriteterna och utgöra själva ryggraden i en kunskapsorganisation behandlas på det sättet, von oben och lätt avfärdande.

Hierarkin som lärarna finns och verkar i säger något om lärarnas förhandlingsposition och företagets svar visar hur mycket lärarna betyder för organisationen. Svaret är obehagligt på ett sätt som Academedia har anledning att reflektera över, för på vilket sätt gynnar det kunskapen att lärarna tvingas till denna underordnade position? Svaret visar tydligt att man ser lärarna inom företaget som ett slags utförare, som ska tillfredsställa kundernas behov. Lärarna befinner sig en hopplös situation, genom att straffas om det går dåligt för eleverna, men om det går det bra är det skolans ledning som tar åt sig äran. Och kvaliteten mäts uppenbarligen med hjälp av enkäter, som ofta är allt annat än vetenskapliga. Lägg märke till att det inte är läraren som har kontrollen över enkäten, varken över dess utformning, dess resultat eller hur svaren används i klassrummet för att öka kunskapen.

De enkätfrågor som ställs till eleverna utgår i princip från lärarens uppdrag som det formuleras i läroplanen. Frågorna varierar något mellan olika verksamheter eftersom de som haft dessa enkäter i flera år vill kunna jämföra svaren bakåt i tiden. De frågor som den publicerade debattartikeln bygger på, bör vara dessa, som ställs på Academedias teoretiska gymnasieskolor:

Jämförbarheten över åren är viktig, men varför? Hur hjälper den typen av resultat läraren att planera sin undervisning för bästa möjliga kunskapsutfall i just hens och elevernas unika situation? Det har jag mycket svårt att se och förstå. Däremot har jag inga som helst problem att se och förstå att enkäter av detta slag är utmärkta verktyg för en arbetsledning som vill följa upp hur kundnöjdheten påverkas över tid och hur det egna varumärket står sig i relation till andra företags varumärken. Och den lärare som satsar mer på kunskap och lärande för livet, än på nöjda kunder, kommer att konfronteras med resultatet vid nästa lönesättande samtal. Det vittnar många lärare om, i alla fall mellan skål och vägg, för den typen av kritik ses aldrig med blida ögon av företag som fokuserar på vinst och kundnöjdhet.

Det som oroar mig är dels att makten över kunskapen förskjuts, från läraren till elever, föräldrar och företagsledare och olika chefer i en hierarki där läraren hamnar allt längre ner. Kunderna ska vara nöjda, och kvaliteten, vad det nu är, ska värnas. Kvalitet är ett notoriskt svårt begrepp, det vet alla med bara basala kunskaper i ämnet. Och när företag talar om kvalitet och hänvisar till enkäter är det enkel matematik att räkna ut kunskapsvärdet, som hastigt närmar sig noll. Och det spelar ingen roll att det finns jämförbara siffror, för strunt är strunt om än i gyllne dosor!

Frågorna då, vad handlar det om, och vad är deras värde, betraktat utifrån ett KUNSKAPSperspektiv. Det ska jag nu reflektera över för att med stöd i en kvalitativ analys försöka nå fram till företaget Academedias kunskapssyn.

Lärarens undervisning hjälper mig att tro på min förmåga att lyckas.

Om eleven, liksom jag när jag gick i grundskolan, lider svårt att skoltrötthet, inte får stöd hemifrån eller helt enkelt tycker att det finns massor av annat som är roligare och mer meningsfullt i livet, som att satsa på en karriär som fotbollsproffs till exempel. Hur säkras att det svaret värderas på samma sätt som svaret från den elev som är där för kunskapens skull eller som vill bli läkare? Undervisas eleverna i hur enkäten fungerar och, hur samt till vad resultatet används? Finns det metoder för att säkra att läraren inte utsätts för utpressning från elever och deras föräldrar som valde just denna skola för att öka chanserna att få höga betyg som ska användas för att komma in på just den utbildning eller just det universitet man önskar? Det var ju detta lärarna som skrev debattartikeln var oroliga över. Synen på kunskap som lyser igenom här handlar om att ansvaret för kunskapen och utbildningens långsiktiga resultat vilar tungt på läraren, som uppenbarligen har en minst sagt svag position i organisationen redan.

I undervisningen får jag den hjälp/det stöd jag behöver för att utvecklas vidare.

Under sommaren har jag skrivit här på bloggen hur studenter på högskolan använder enkäter av denna typ, som ett slags allmän klagolåda där man anonymt kan ösa ur sig all slags frustration. När jag planerar min undervisning ser jag långt utanför kursens ramar, och så länge jag kontaktas av gamla studenter som uttrycker sig uppskattande om min undervisning kommer jag att bortse från missnöjdhet som inte handlar om kunskapsrelaterade aspekter, vika ändå aldrig kan visa sig eller avgöras på något meningsfullt sätt förrän efter några år. Hur vet en blivande läkarstudent vad hen behöver framöver? Och om hen tror sig veta, men har fel. En bra och kunskapsfokuserad lärare har kompetens att avgöra detta, men det har inte eleverna. Och vad är poängen att samla in denna typ av uppgifter i en enkät, efteråt? Vad hände med rak och öppen kommunikation i klassrummet? Det torde vara kungsvägen till bättre lärande och kunskap. Dessutom, vad säger en enkät om enskilda studenters eller elevers skiftande behov, förutsättningar och insikt om vad frågeställaren egentligen menar? Kunskap är som sagt en komplex fråga, som svårligen kan mätas i en enkät.

Undervisningen känns meningsfull.

Ja/nej, eller vad ska eleverna svara? Meningsfull i förhållande till vad och utifrån vilket tidsperspektiv? För livslångt lärande, eller för att få rätt på proven och ett bra betyg? Frågorna börjar redan här, vid fråga tre, hopa sig. Jag känner verkligen med lärarna och oroas snarare mer av svaret från Academedia.

Jag känner mig trygg på lärarens lektioner.

Okej, äntligen en fråga med i alla fall viss relevans. Detta kan jag förstå att man vill fråga om och ser heller inget hotfullt eller några uppenbara kunskapskvalitetsrisker med just den.

Jag har möjlighet att vara med och påverka hur vi arbetar i kursen.

Kan till nöds acceptera denna fråga, men bara om påverkansmöjligheten är villkorad och kunskapsfokuserad. Varför inte fråga om hur dialogen mellan lärare/elev ser ut, utifrån elevens perspektiv? Det finns ju en gräns för vad man kan påverka, om undervisningen ska leda till bättre kunskaper och fördjupat lärande.

I undervisningen lär jag mig hur jag kan använda mina kunskaper i framtiden.

Hur kan man veta detta? Det går utanför mitt förstånd, för ingen kan veta något om framtiden förrän den dagen kommer. Och, återigen, om eleven nu inte är intresserad av framtiden, om hen har fullt upp med sig själv och det som är och nu? Frågan är komplex och säger mer om den som ställer den, än om den som svarar. Lärare borde vara intresserade av dessa aspekter, men relevant information om det går inte att få genom att ställa denna typ av fråga.

Jag vet vad som krävs för att uppnå de olika betygsnivåerna/kunskapskraven.

Även detta är en fråga som är meningslös att ställa i efterhand. Den ska ställas löpande och vara utgångspunkt för dialog mellan lärare och elev, i alla fall i en skola där kunskapen står i fokus. Frågan rör själva kärnan i all kunskapsfokuserad pedagogik och den hör därför hemma i klassrummet, inte i en enkät där jämförelse över tid är viktigare än den som händer i mötet här och nu.

Läraren informerar mig återkommande om vad jag behöver utvecklas/bli bättre på.

"Läraren informerar mig återkommande ..." Jag vänder mig kraftigt mot denna typ av frågor, för det visar var ansvaret för lärandet ligger och det är inte hos eleven, det förläggs hos läraren som här får en samling svar som riskerar att ställa hen mot väggen i förhållande till lönesättande chef, som i sin tur pressas av sina överordnade och den kvalitetsansvarige. Det handlar om skolans rykte och om tillströmningen av nya elever (och ytterst om ekonomi). Livslångt lärande kan bara uppstå hos den som tar ett stort personligt ansvar för sin egen kunskapsutveckling. Detta tänkande och denna syn på kunskap ser jag som det kanske allra största problemet i dagens skola, för det bidrar till lärarens allt mer hopplösa situation och riskerar att göra undervisning till ett omöjligt uppdrag.

Vi tycker svaren på dessa frågor är viktiga. Sverige har en skolkris och vi vet att en av de viktigaste nycklarna för att vända resultaten är att utveckla undervisningen och därmed få allt fler elever att nå målen. Det tror vi är helt rätt väg att gå.

Om Sverige har en skolkris vet jag inte. Sverige har en kunskapskris, och denna typ av enkäter, denna typ av organisationer, detta sätt att arbeta och den syn på kunskap som Academedias svar till lärarna visar prov på minskar inte krisen, som naturligtvis även Academedia är del av. Ingen enskild aktör kan friskriva sig från ansvar, för skolan är som bekant alla vi tillsammans. Skolan är liksom kunskapen en gemensam, samhällsangelägenhet, inte ett ekonomiskt särintresse.