En kropp utan organ 3

Kroppen tas ofta för given, i alla fall för den som har en kropp som ser ut och fungerar som de flestas. Normens kraft är stor och fungerar på just det sättet. Det nyttar ingenting till att önska sig något som ligger utanför det möjligas gräns, men det som ryms inom normens ramar tas för självklart. Och så finns det en tunn strimma av egenskaper som kan accepteras mer eller mindre oproblematiskt i gränslandet mellan det "normala" och det "onormala" som jag väljer att sätta inom citattecken, för det handlar ju bara om vad som är vanligast. Normalt är en moralisk, kontingent  värdering. Tänk om människan hade örnens syn, hundens luktsinne, fjärilens smaksinne, gepardens hastighet, kamelens förmåga att lagra vatten, björnens styrka, kattens smidighet. Biologiskt är det möjligt, för människan är liksom resten av livet på jorden ett resultat av samma evolution. Men om människan hade alla dessa, i förhållande till mänskliga mått mätt, fantastiska egenskaper, skulle dessa rymmas inom samma norm som våra kroppar ryms inom och mäts mot idag. Ingen skulle förändras, för människa är inget absolut mått, det är relativt och människa blir alla i relation till allt och alla andra.

Kroppen utan organ har inget med organen som listats ovan att göra, den är en del av helheten och en förutsättning för liv, men den är något annat. Du och jag är illusioner, skapade mellan delar i hjärnan, det vill säga mellan kroppen och kroppen utan organ. Letar på nätet, efter exempel att tänka med. Hittar en artikeln av professorn medicinsk psykologi, Åsa Nilsonne, som skriver följande i en krönika i tidningen Sans:

Därmed hamnar vi i jaget, detta intressanta fenomen som har så många skepnader. Vi har det freudianska jaget med sin vanskliga placering mellan ett svårkontrollerat det och ett kritiskt och ibland besvärligt överjag. Vi har det filosofiska jaget som kan användas i halsbrytande tankeexperiment om artificiell intelligens, transplanterade hjärnor och teleportation. Vi har det religiösa jaget som har en fri vilja att välja mellan gott och ont och som kan belönas eller bestraffas efter döden. Vi har det psykiatriska jaget som kan vara svagt och bli föremål för terapi.

Så vad vet vi i dag som vi inte har vetat tidigare? För det första vet vi nu med säkerhet att de funktioner som vi brukar uppleva som aspekter av vårt jag – våra tankar, våra minnen, våra värderingar, våra motoriska förmågor – sköts av olikadelar av hjärnan.

Detta löser ett av de stora problemen, nämligen att om det psykiska uppstår ur processer i hjärnan borde vi inte kunna uppleva en konflikt mellan exempelvis vad vi vill (gå ner i vikt) och vad vi tror att hjärnan vill att vi gör (äter choklad). När vi betraktar hjärnan som en samlingsplats för olika motivationssystem, var och ett med sitt anatomiska och funktionella underlag, blir det oproblematiskt att hjärnan kan vilja två olika saker samtidigt.

Jag är övertygad om att vår alltmer sofistikerade syn på hur hjärnans olika delar samarbetar, eller misslyckas med att samarbeta, kommer att leda till ett paradigmskifte. Vi kommer att ersätta den dualistiska bilden av ”jag och min hjärna” med ”mina olika hjärnfunktioner varav upplevelsen av mitt jag är en”. Därmed kommer många till synes olösliga frågor om sambandet mellan kropp och själ att förlora sin relevans.

Och framförallt hoppas jag att vi nu äntligen får en avstigmatisering av människor vars olika hjärnfunktioner sviktar och att vi helt slutar att skuldbelägga personer för nedsatta funktioner som de inte kan påverka.

Då kommer den psykiatriska patienten äntligen kunna bemötas med samma respekt, medkänsla och realistiska krav som den som har vilken annan handikappande funktionsnedsättning som helst.

Hej då, Descartes!

Descartes dualistiska syn på människan, som två delar i samverkan, som ett jag/medvetande och en kropp/behållare, är ett sätt att se på människan, men det sättet att förstå finner allt mindre stöd i forskningen. Medvetandet är långt mer komplext än så, vilket filosofen David J. Chalmers visar i sin bok The Conscious Mind, samt här i ett TED-Talk. Både Nilsonne och Chalmers finner svaret på var jaget och medvetandet finns någonstans i mellanrummet mellan delarna som kroppen består av. Inte på en bestämd plats, utan just mellan. Och kroppen utan organ är ett sätt att tala och tänka om detta mellanrum. Kroppen utan organ är ett verktyg att tänka med, inte något bevis för något, det är viktigt. Fast det är intressant ändå att se hur ny forskning om hjärnan landar i samma tanke, samma förklaring, som Deleuze och Guattari skapade under 1970-talet. Fokus behöver flyttas från kroppen, till det som händer mellan. Kroppen och biologin ger oss bara halva svaret, för att kunna få en mer användbar förklaring av vad det är att leva som människa behövs ett begrepp som kroppen UTAN organ. 

Why such a dreary parade of sucked-dry, catatonicized, vitrified, sewn-up bodies, when the BwO is also full of gaiety, ecstasy, and dance? So why these examples, why must we start there? Emptied bodies instead of full ones. What happened? Were you cautious enough? Not wisdom, caution. In doses. As a rule immanent to experimentation: injections of caution.

Uppmärksamhet, istället för vishet. Kritiskt och rörligt intellekt, istället för visshet. Det är vad som behövs för att se och förstå kroppen utan organ. För det handlar om något som finns och verkar i mellanrummet, något som inte går att se eller väga och mäta. Jag är en dynamisk relation, eller metafysik och fysik i samverkan. Det är genom kroppen som kroppen utan organ kan upptäckas. Bara där, för när organen inte längre agerar som en kropp finns ingen kropp utan organ.

Many have been defeated in this battle. Is it really so sad and dangerous to be fed up with seeing with your eyes, breathing with your lungs, swallowing with your mouth, talking with your tongue, thinking with your brain, having an anus and larynx, head and legs? Why not walk on your head, sing with your sinuses, see through your skin, breathe with your belly: the simple Thing, the Entity, the full Body, the stationary Voyage, Anorexia, cutaneous Vision, Yoga, Krishna, Love, Experimentation.

Jag är vad jag gör, är helheten, resultatet av samverkan mellan. Och kroppen utan organ hjälper mig se det och gör det enklare att inte fasta i den meningslösa frågan var finns jaget, egentligen. Det finns inget egentligen, det finns bara samverkan mellan delar och mellanrum. Jag är inte, jag blir till. Jag är tillblivelse, icke-linjär tillblivelse mellan. Så länge jag blir är jag, men när interaktionen mellan delarna upphör slutar jag att existera. Lika lite som organen är jag är kroppen utan organ det, det är mellanrummet som är det avgörande.

Where psychoanalysis says, "Stop, find your self again," we should say instead, "Let's go further still, we haven't found our BwO yet, we haven't sufficiently dismantled our self." Substitute forgetting for anamnesis, experimentation for interpretation.

Glömska istället för återkallande av minnen, experimenterande istället för tolkning. Lev genom att testa olika vägar, olika sätt, olika kombinationer. Finn din väg i den okända terräng som är livet. Sök inte svar, upplev och lär känna gränserna för din kropps förmåga. Försök förstå skapandets och tillblivelsens logik. Utforska förutsättningarna för förändring.

Find your body without organs. Find out how to make it. It's a question of life and death, youth and old age, sadness and joy. It is where everything is played out.

Acceptera att du aldrig når fram till kroppen utan organ, men förneka inte dess existens. Utan mellanrummet inom dig finns inget jag, inget du, inget vi. Kroppar utan organ finns överallt, mellan. Samhället har också en kropp utan organ. Pedagogiskt kan det dock finnas en poäng med att börja i din egen kropp. Var uppmärksam på det som sker och på gränserna som hela tiden ändras, experimentera, upptäck dig själv och världen. Skapa, istället för följ. Producera ditt liv, istället för att reproducera någon annans makt.

Oändligt är vårt stora äventyr!