Äntligen fick jag tid att lyssna på podcastsändningen som jag letar efter ett mellanrum i tillvaron stort nog att fylla med. Idag öppnade sig möjligheten. Jag är temporärt ikapp med jobbet och denna helg finns inga tvång, tid att fylla med mening. Så jag tog min telefon, mina lurar, satte på mig promenadskorna och gick ut i solskenet, utan några andra krav på mig än att följa intuitionen dit den tog mig. Jag lyssnade på samtalet mellan Josef Gustavsson och Daniel Colucciello Barber med stort intreesse medan jag promenerade och reflekterade. Sedan satte jag mig på ett café och skrev, utifrån minnet av vad de talat om, följande, som inte är en uttolkning av Barber eller av samtalat, utan min egen skapelse, skriven med inspiration från samtalet mellan två kloka människor.
Immanens ... Vad är det? Är en vanlig fråga, men det handlar inte så mycket om vad det ÄR, menar Barber. Kanske är det därför det är så lätt att gå vilse i tanken. Immanens handlar inte om det som är, utan om det som blir. Immanens är ett slags plats, mellan allt och alla, varifrån livet och världen emanerar. En onämnbar plats som kan förstås på olika sätt. Det sätt som Barber talar om tar sin utgångspunkt i Platon, som han tar avstånd från. Platons världsbild, hans ontologi, bygger på dualismen mellan sinnevärlden, som är immanent, och idévärlden, som är transcendent. Hos Platon finns en insida och en utsida. Den bilden har kristendomen gjort till sin. Gud är det transcendenta, i förhållande till människans och livets immanens. Problemet med den tankebilden är att den skapar ett vi och dem tänkande, och även om Gud idealiseras av kyrkan och människan och det kroppsliga betraktas som syndigt och ofullständigt, som något som måste tuktas, har gränsen mellan den eller det som är inne, och det eller den som är ute, etablerats och sanktionerats av det gudomliga. Och när den tanken väl etablerats kan den överföras till kulten och livet här och nu, till det mellanmänskliga. Vi och dem, vi svenskar kontra de där andra, muslimer, flyktingar och så vidare. Tankebilden är den samma och den bygger på ett slags underliggande logik som allt och alla har att rätta sig efter. Därför behövs en annan, grundlogik, en annan ontologi. En immanent ontologi som bara har en insida. Om detta skriver Barber (i denna bok, tror jag) utifrån Spinoza, Deleuze och andra tänkare.
Immanensen som Barber talar om är det onämnbara, det som inte går att beskriva men som ändå måste nämnas, för att undvika att hamna i ett tillstånd styrt av strikt rationalitet som hyllar bristen på menig på samma sätt som kyrkan hyllar Gud. Det är samma andas barn, samma ontologi och samma grundläggande tankemönster. Ateisten och den religiösa fundamentalisten har mer gemensamt än någon av dem tror. Immanensen är meningens mening, den logik som ger allt annat mening. Och eftersom det inte existerar någon fast punkt i Universum som fungerar som referenspunkt tvingas vi tala om immanensen för att livet och tillvaron inte ska bli meningslös. Mening finns nämligen inte heller utanför eller bortom, mening skapas mellan människor och mellan världen och människorna. Det finns bara en insida dit allt och alla är hänvisade. Immanensen är det där enda, är det Spinoza kallar Gud. Immanensen kan talas om som Gud, givetvis. Allt är möjligt, mening går inte att låsa fast eller bestämma en gång för alla. Mening uppstår mellan. Men jag utgår liksom Nietzsche från att Gud är död och därför måste jag tro på något annat. Jag väljer att tro på något som inte tvingar mig att överge något av det jag hittills uppåt i livet, ifråga om kunskaper och traditioner som ger mitt liv mening. Och jag väljer att skapa den meningen, den eller det jag tror på, genom att benämna det, genom att omsätta det i handling och genom att beskriva det onämnbara, genom att reflektera över immanensens konsekvenser och dess tillblivelse snarare än vad den är.
Mening måste fabuleras fram, den måste skapas, för den är som sagt aldrig given, menar Barber. Fabulerad mening är den enda möjliga meningen, för någon annan mening finns inte. Om den fanns hade vi hittat den, för den finns här, på insidan, mellan oss, i världen. Meningen, svaret, finns inte på andra sidan livet, inte hos Gud, på utsidan eller i idévärlden. Meningen finns inte i rymden, i de svängande strängarna, eller någon annanstans just utanför vår kunskaps horisont. Det enda som existerar är immanensen, det vill säga det som finns här och nu, på insidan. Barber talar om representation, eller poesi. Gillar den tanken. Representationer är kopior av original som finns utom räckhåll, bleka kopior, imitationer av det fulländade. Poesi är skapad mening, är mening som kan omskapas. Poesi är ett originalverk, och det fina med det är att det finns plats i världen för många olika original. Vad hände med originalen, tänker jag? Vad hände med kufarna som jag jobbade med som bagare och som fanns på Universitetet när jag var student? Poesi och immanens har med detta att göra. Vi är idag i full färd med att skapa en perfekt värld av kopior av ett original som ingen vet varifrån det kommer, var det finns, eller ens om det är bra som förebild. En, ett, den och det enda, så ser logiken ut. Normen krymper och den som inte passar in medicineras eller ekonomistyrs in på den enda allt smalare vägen där allt och alla likriktas för att passa in. Sverige är sekulariserat, men Gud livet i högönsklig välmåga. Eller hans underliggande logik är åtminstone starkare idag än någonsin.
Det talades om Jesus som motståndsman, som den eller det som säger nej till pålagor uppifrån. Makten tvingade till slut Jesus till döden på korset och det kunde slutat där. Eller så kunde det slutat med kyrkans tolkningsföreträde, kyrkans makt över tanken och dess enda möjliga tolkning av meningen med livet. Jesus passar illa in i den trånga mallen, och ett liv i hans efterföljd är fortfarande möjligt, även för den som inte är kristen eller troende. Jesus sökte sig till och lierade sig med de utstötta, de sjuka och fattiga. Jesus bjöd in de andra i sin gemenskap. Han levde i immanensens logik genom att vara antagonist, genom att göra uppror. Han gjorde dock inte bara motstånd, och det är en viktig poäng som Barber lyfter fram. Han sa inte bara nej utan att erbjuda ett alternativt svar på frågan om vad som är livets mening. Han sa nej till makten och bejakade immanensen, han sökte inte svaret, han levde som han lärde och visade på alternativ. Han skapade mening och det kan och bör vi inspireras av, bara inte som passiva följare. Skapandet av mening är nyckelordet och det är inspirerande. Plötsligt slår det mig att det jag ofta kritiserat med Jesus, detta att han reser anspråk på att vara vägen, sanningen och livet, inte alls är något jag måste lägga mig platt inför. Ett liv i Jesus efterföljd kan handla om att leva som han, det vill säga inte följa i hans fotspår slaviskt, utan leva som om jag (och du, och du, och du ...) var sanningen, som om min väg var den rätta och på det sättet bejaka livet. Ett annat samhälle, en annan värld är möjlig, säger Barber. Därför måste man säga nej, till makten och alla som vill bestämma enväldigt, säga nej till den enda vägens förespråkare. För att bejaka livet och för att sanningen inte finns, den måste skapas.
Religion handlar inte om Gud, utan om gemenskap, kunskap och ömsesidigt meningsskapande, om livet och om att leva tillsammans på ett långsiktigt hållbart sätt. Om man väljer att se på religion, tro eller andlighet på det sättet vill säga. Religion handlar om relationer mer än om något annat, om det som finns mellan och på insidan. Om immanens, skapande och omskapande av mening. Därför måste man säga nej, men inte på ett reaktionärt sätt, utan på ett annat sätt, ett mer ansvarsfullt och relationsskapande sätt som försvarar tanken om livet här och nu, på insidan, i en öppen och utforskande, nyfiken gemenskap. Där, i den tanken, finns en livsbejakande etik som inte leder till främlingsfientlighet, vilket alla enda, rätta läror för eller senare gör. Den enda vägen leder till det enda möjliga målet och det leder till tanken om att den som inte är med mig är mot mig. Och det är så som den hotfulle andre skapas, parasiten som invaderar vår Edens lustgård med sina märkliga traditioner, sin konstiga mat, främmande lukter och sin tänkta opålitlighet. Den tankens etik gör det möjligt att säga: "Jag är visserligen inte rasist, men ...", för inom den ontologin är världen uppdelad i vi som lever här på insidan och dem som lever där på utsidan, och aldrig ska de båda blandas. Den tanken, den logiken gör det möjligt att säga så, att plocka russinen ur kakan och sätta samman en värld där det viktiga inte är vad man gör utan vad man säger och framförallt hur andra uppfattar en. I den världen vill inte jag leva. Därför bejakar jag tanken på att en annan värld är möjlig. Därför utgår jag inte från att sanningen eller någon moral är given. Allt är skapat och det avgörande är hur det fungerar och att framtida möjligheter inte stängs för mig eller någon annan. Den etik, den tro, den sanning och det liv jag vill leva är ett liv på insidan, tillsammans med människor som gemensamt skapar och omskapar sanningen, tron och moralen för att på det sättet bygga ett samhälle där så många olika människor och tankar ryms på insidan.
Lidande talades det om också. Inte så märkligt kanske, eller så tänker i alla fall jag. Liv är förknippat med lidande, särskilt ett liv som levs helt och fullt på insidan, här och nu. Immanens, ett liv, heter Deleuze sista text, och den handlar som titeln indikerar om livet, i sig självt. Om att vara del av livet, på insidan här och nu. Han skrev den texten i lidande, för han skrev den strax innan han tog livet av sig i förtvivlan över att inte orka med ännu en astmarelaterad (tror jag) operation. Även en ledig dag som denna när solen skiner är förknippad med lidande, för ingen lever för evigt och ingen kan ta med sig något den dagen det är dags. Lidande är en del av livet och liksom kulturen går den visserligen att förneka, människan fungerar på det sättet, men ingen kommer undan, varken lidande eller kultur. Livet och immanensen är en helhet, ett paket eller en medicin som man acceptera och svälja i sin helhet. Jag kan önska att du inte fanns, men vi är båda en förutsättning för varandra som del av mänskligheten och livet på jorden.
Ja, sådär kan det gå när man tar en långpromenad en ledig dag, när man lyssnar på ett intellektuellt samtal mellan två kloka människor. För mig är det detta som ger mitt liv mening, motion, tänkande, lyssnande, läsande och skrivande. Samtal är mitt sätt att benämna och tala om immanensen, om det onämnbara: livet, vägen, sanningen. Samtala borde vi göra mer, och vi borde avsätta tid för samtal, för reflektion, återhämtning och vila. Om alla jobbar mindre finns möjlighet för fler att arbeta och bidra till byggandet av ett annat samhälle, ett mer inkluderande samhälle där det finns plats för olikhet, kreativitet och bejakande av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar