Meritismens förödande konsekvenser för kunskapen, samhället, framtiden

Försvaret för kunskapen är det som just i dessa uppsatshandledningstider framstår som allra viktigast. Jag orkar helt enkelt inte tänka på något annat, även om jag kanske borde. Eller, det handlar om att jag inte vågar tänka på något annat. För tar vi inte tag i detta och gör något kommer inget av det vi tar för givet idag att finnas kvar. Skillnaden mellan att lära sig svåra saker, och att avstå, glömma eller inte orka, är skillnaden mellan ett dynamiskt kunskapssamhälle, och en vegeterande och okritiskt konsumerande massa som bara lyder. Och kunskapen kräver tid, energi, intresse och en vilja att lära. Att bara följa minsta motståndets lag kräver inget av detta, att låta någon annat ta ansvar och göra det (vad det nu är man har i åtanke), är enkelt, därför kommer ignoransen alltid att ha ett försprång, liksom ojämlikhet, ojämställdhet och så vidare. De rika tenderar att bli rikare och fattigdomens tenderar att sprida sig. Om, säger om, ingen gör något. Passivitet och delegering av ansvar löser inga av de problem som ihärdigt debatteras i samhället idag. Bara aktivitet, kunskap och kritisk analys. Därför vågar jag inget annat än att orka. Därför skriver jag ännu en bloggpost om kunskap, för det är nyckeln till allt: hållbarhet, jämställdhet, mångfald, trygghet och minskade klyftor.

Igår i DN fanns en artikel som handlar om kunskap, författad av Roland Paulsen, som är ett ljus i mörkret. Han ser, han förstår och han manar till eftertanke. Hans analyser av livet i Sverige idag är viktiga, och hans lågmälda vilja att samtala om frågorna, problemen, konsekvenserna, är värd all respekt. Utgångspunkten för artikeln är TV-programmet Smartare än en femteklassare, som jag skrivit om här på bloggen tidigare, men den handlar om så mycket mer än det, om resultatet i skolan och skolpolitikens konsekvenser. Det handlar om det samhälle vi alla är med om att bygga genom att leva och verka tillsammans i samtiden, inom gränserna för det som kommit att kallas Sverige, men som i själva verket bara är en social konstruktion.

”Många elever, särskilt de fattiga, förstår intuitivt vad skolan gör med dem. Den lär dem att blanda ihop process med substans”, skrev den katolske anarkisten Ivan Illich i sin bok ”Deschooling society” från 1971. ”Eleven skolas på så vis in i att blanda samman undervisning med lärande, höjda betyg med bildning, ett diplom med kompetens.”

Form vs Innehåll och människans intuitiva känsla av att något är fel. Det ena kompenserar för det anda och driver processen till allt mer absurda uttryck. När kunskapen utarmas TALAS det allt mer om Världens bästa skola, om Kunskapsskolan, om betyg från fjärde klass, Pisa och om att återupprätta läraryrkets status. Formen står allt mer i fokus ju mer innehållet krackelerar. Sönderfallet av skolan accelererar när formens löften inte infrias. Det enda som finns att ta till är mer av samma medicin som redan visat sig verkningslös eller menlig för hälsan. Kunskap är skolans innehåll, är det absolut viktigaste. Om skolan inte handlar om kunskap är det ingen skola, utan något annat. Högst oklart vad. Vi närmar oss den situationen med stormsteg. Insikt om vad som händer, om problemet eller riskerna, har som synes funnits länge. Ofta är det så. Ytterst lite är nytt under solen och i samhället, det mesta är varianter på ett begränsat antal grundteman. 

Illich var en av de första att påtala vad man på engelska kallar ”credentialism” – ett begrepp som svenskan inte har någon bra motsvarighet till, men som vi här kan översätta till ”meritism”. I meritismens tidevarv bedyras gärna värdet av kunskap, men med ”kunskap” avses främst formella meriter som utbildningsgrader, betyg och provresultat. Ett typiskt uttryck för meritism är när vuxna skäller på sina barn för att de inte har fått tillräckligt höga betyg. Ett annat uttryck är när vuxna tillsammans kommer överens om att barnen måste pressas hårdare för att leva upp till idén om ”världens bästa skola”.

Begreppet är nytt för mig, men fenomenet är välbekant. Meritism är ett bra ord att tänka med, för det visar med förfärande tydlighet vad det är vi håller på med idag. För den som vill tjäna pengar på skolan kan den aldrig handla om kunskap, för det är ett alldeles för diffust begrepp. Meritism däremot, passar som hand i handske för den som vill locka kunder till sin marknad. Varan man säljer är betyg och examina, som kunden sedan kan använda för att skaffa sig fördelar i samhället. I det spelet är kunskap, kritisk analys och bildning närmast ett problem. Alla förstår vad MVG betyder, eller ett diplom från Handelshögskolan eller Chalmers, även den som är illitterat och helt saknar kunskap förstår meritismens valuta. Kunskap och bildning är något helt annat, som kräver kunskap och bildning för att förstås och accepteras. Därför måste kunskapen ständigt försvaras!

Världens bästa skola fungerar i valrörelser, liksom andra begrepp såsom Flumskolan. Världens BÄSTA skola kan vara helt värdelös, det är som sagt ett relativt epitet helt utan egen mening. Bäst på vad? I förhållande till vad? Det talas det aldrig om, bara om Pisa, som okritiskt accepteras som måttstock. Vi måste bli bättre i Pisas mätningar, det är budskapet. Vi ska jämföra oss med andra, underkasta oss och sluta tänka själva. Meritismen leder till att en sådan logik utvecklas. Den är lika förrädisk som lömsk flugsvamp, som ser ätlig ut men som i själva verket är livsfarlig.

Det som särskilt kännetecknar meritismen är att man avhåller sig från att specificera vilken kunskap som är viktig. Ibland kan de vuxna säga något om att barnen måste kunna ”läsa och skriva ordentligt”. Skälet till att det sällan blir mer konkret än så är enkelt: de vuxna saknar i allmänhet själva den kunskap som de kollektivt avkräver barnen.

På högskolan möter jag dagligen studenter som vill veta EXAKT vad de ska göra och som läser anvisningarna bokstavligt. Fortfarande efter tre år på högskolan måste jag ständigt påminna dem om att det inte finns några absoluta måsten eller totalitära förbud. Vetenskapen (i alla fall inte den vetenskap jag ägnar mig åt, där målet är ny och bättre kunskap) känner inga rigida regler. Fast meritismen finns i akademin också, där den stavas BIBLIOMETRI, målstyrning och kvalitetssäkring, individuella studieplaner och utstakade karriärvägar, som blir smalare och smalare och djupare och djupare tills ingen snart förstår någon annan än sina närmaste kollegor, inom sin specialiserade gren av ämnet man verkar inom. Forskning handlar allt mindre om innehåll och allt mer om form, men den tanken stryper jag innan jag eldar upp mig allt för mycket. Än finns det hopp, och jag möter fortfarande tillräckligt många studenter som lyssnar och litar på mig för att det ska kännas meningsfullt. Årets B-kurs i Företagsekonomi kan komma att bli den bästa. Det har varit en tung resa, med massor av frågor, frustration och formfokus, men nu på sluttampen känns det i alla fall som vi börjar tala om INNEHÅLLET, om KUNSKAPEN. Håller fast vid det halmstrået.

Mitt i ”Smartare än en femteklassare?”, nästan insmusslat som ett practical joke, har man denna gång lyckats locka meritismens talesman, förre utbildnings­ministern Jan Björklund till studion. Björklund ger ett ovanligt ödmjukt intryck. Vi vet vad som väntar honom, snart ska även han få titta in i kameran och erkänna sin underlägsenhet. Visserligen har Björklund redan tänkt ut en ursäkt. Till Aftonbladet (8/2) kommenterade han sin medverkan med att programmet är ”upplagt så att vi vuxna inte kan vinna”. Detta påstående, som alltför väl speglar hur många barn upplever skolan, är dock falskt. För bara några veckor sedan vann en 82-årig kvinna högsta vinsten på 250 000 kronor.

En man, i toppen av utbidningssystemet, som ställt till så mycket, som eldat på raset med sin retorik och sina mål. Björkund talade och talar fortfarande om allt annat än kunskapen, om skolans innehåll. Han är arkitekten bakom dagens skola, där ingen av dem som befinner sig i skolan blir vinnare. Lärarna går på knäna av arbetsbördan och alla krav, samtidigt som de hotas av både ledningen (för att betygen inte blir vad man väntat sig och marknaden kräver) och föräldrarna (som utövar påtryckning för att höja elevens betyg). Det är inte Björklunds fel, det är meritismen som han upphöjt till allmän lag som är problemet. Därför syns ingen ljusning än på länge, för problemen sitter i kulturen, i samhället och hos oss alla. Först när fler än några få eldsjälar värnar kunskapen och intresserar sig för kritisk analys är en förändring möjlig, och då kan det gå snabbt. Den tanken inger hopp, det är den som håller mig vid liv och får mig att orka.

Björklund inleder starkt med att placera ut tre landskap på kartan. Ganska snart börjar dock problemen hopa sig. ”Vilken färg har talgoxens bröst förutom gul?” ”Röd”, svarar Björklund. Det är fel, men tack och lov blir han här räddad av en femteklassare. Även beträffande hur ”jealous” stavas får han ta hjälp av barnen. På frågan om namnet på adjektivets tredje komparationsform skiter det sig slutligen. Påhejad av Lasse Kronér drar Björklund till med ”adverb”. På den stora skärmen lyser femteklassarnas svar. De har alla skrivit ”superlativ”.

De tittare som i detta skede av programmet trycker örat mot tv-apparatens högtalare kommer här höra knallen från en champagnekork läcka ut från kontrollrummet. Vad alla barn haft på känn klar­- görs nu med brutal tydlighet. Inte ens han som tycker att barnen måste jobba hårdare vet uppenbarligen vad han kräver av dem. I ett samhälle där skolstress och betygshets härjar och bryter ner, där de små tvingas till en skolgång som de saknar rösträtt att påverka, manar denna upptäckt till eftertanke.

Mina studenter säger ibland att, "Jag har ju jobbat jättemycket med detta", i förtvivlan över att uppsatsen inte är godkänd. Och jag kan bara maktlöst svara dem att, tyvärr handlar det inte om hur mycket tid eller arbete man lägger ner, det handlar om innehållet och kvaliteten i resultatet. Tiden som läggs ner kan mätas, men inte kvaliteten i arbetet. Betyg kan jämföras, men inte kunskap. Brist på förståelse för detta är grunden till skolkrisen. Meritismen är symptomen, inte sjukdomen. Problemet är inte det svåra, det är enkelt. Det handlar om hur vi ser på kunskap, hur vi definierar skolans uppdrag, och om vad vi anser är viktigast: Form eller innehåll?

Vad är det för kunskap barnen betygsätts och sorteras utifrån? Är den nödvändig för att de ska fungera i samhället? Gör den dem till bättre människor? Övar den dem indirekt i att ”läsa och skriva”, eller är den mest till för att de ska lära sig att ”lyssna på fröken” och ”prata strunt”?

Här finns en möjlighet till substantiell vändning i skoldebatten. Kanske kan vi eftersträva något mer än ”världens bästa skola”? I mitten av detta åtrådda mål tronar ju ett tomt superlativ. ”Bäst” är en komparativ böjning av ”bra”. Den denoterar inget absolut värde. Den är relativ. ”Bäst” kan, till skillnad från ”bra”, innefatta allt mellan himmel och helvete beroende på hur omvärlden ser ut. Att veta hur talg­oxens bröst ser ut är däremot konkret – antingen vet man eller så gör man det inte.

Antingen har vi en kunskapsskola eller också har vi det inte. Det går inte att debattera om den frågan, för svaret på frågan är vi alla med om att skapa genom vårt sätt att i vardagen, ute i samhället, se på och använda oss av kunskap. I ett samhälle där bildning bara är yta och där det bara är vid akademiska högtider som begreppet dammas av, kommer kvaliteten i kunskapen (det vetande som hålls vid liv) att utarmas.

Kunskap och bildning är inget man ska tala om, det är något man gör, använder och brottas med!