Tröttheten maler ner tankarna och sätter stopp för
inspirationen. Kraven på effektivitet och den ständigt ökande mängden bollar i
luften som alla med ett arbete idag förväntas kunna hantera påverkar både
kvaliteten i det som måste göras och den som måste göra det, menligt. Solen skiner
idag. Maj är den finaste tiden på året här i Sverige, just innan sommaren, när
grönskan ännu inte mättats och när fåglarna sjunger som mest intensivt. Vill
stanna upp och njuta. Låta tankarna ta sin tid och välja sin egen väg. Vill
säga stop. Drömmer om att kunna ta upp en bok och bara läsa om det som för
tillfället intresserar mig. Tyvärr går det inte. Jag är instängd. Kommer inte
loss och det finns ingen tid. Dygnets 24 timmar är en absolut gräns. Sova måste
man och även om timmarna i sängen minimeras till fem, sex, sju räcker den
återstående tiden inte riktigt till. Det är lektorns tillvaro i
terminsslutstider.
Det sägs att kvaliteten inte blir lidande av rådande
omständigheter. Det finns ju system som garanterar kvaliteten. Målen som sätts
upp är säkrade. Och skulle det trots allt ändå inte bli riktigt så bra som det
var tänkt tvingar ekonomin oss fortsätta på den inslagna vägen, för den är viktigare än något annat, det är den som styr. Kraven på (ökad) avkastning tvingar oss därför alla att lite till mans tumma på kvaliteten. I vardagen märks det kanske inte, men över tid blir effekterna märkbara. Om man har tid att jämföra vill säga. Det har man sällan, och har man det är det få som har tid att lyssna på vad man har att säga. Vi är alla tillsammans i detta, vi gör det med eller mot varandra. Det är det bedrägliga med det hela, att alla kan skylla på någon annan.
När jag arbetade som bagare var det vid jul som det var som mest att göra. Vörtbröd, lussekatter och sedan semlor. Då pressades vi till vår fysiks yttersta. Kroppen och dess förmåga var gränsen. Tiden det tar att flytta händerna och röra sig är ungefär den samma för alla och den som är till åren kommen kan kompensera förlusten av smidighet med vana och effektivitet. Kroppsliga prestationer är något annat än intellektuella. Det går inte att tänka snabbare, den hastigheten är konstant. Och kvaliteten på det som kommer ur tänkandet påverkas menligt av ökade krav på prestation. Tyvärr gäller det även den som granskar resultatet, så kvaliteten kan sjunka utan någon märker det.
Det är här jag hamnar i tanken även detta år, vid denna tid på året. Och för varje år som går tror jag att i år har jag koll. Nu har jag hittat balansen i tillvaron. Fast så är det inte. Det finns ingen balans, bara ökade krav på prestation. Fler uppsatser ska handledas på färre timmar. Uppsatser som författas av studenter som blir mer och mer krävande för varje år, studenter som saknar förmågan att arbeta självständigt och som anser sig veta vad som är god kvalitet. Uppdraget blir allt mer komplext för varje år som går, och parallellt med den utvecklingen löper kraven på ökad effektivitet. Mer kunskap på kortare tid ska produceras billigare. Så lyder (marknads)lagen.
Och så undrar vi vad som är fel i dagens skola. Det är det största problemet, det mest grundläggande felet, att vi inte kan förmå oss att stanna upp, reflektera och betrakta verksamheten från behörigt avstånd. Kunskap är inte en vara, det är en kvalitet, något ömtåligt som måste värnas och som inte mår bra av att utlämnas till marknadens anonyma och hänsynslösa krafter. Kunskap kräver omsorg, tid och tålamod. Vetande kan inte tvingas fram, bara lockas ur djupet av och mellan oss människor.
Marknaden vill få oss att tro att man blir smart av att gå i skolan och den tjänar pengar på vår dumhet. Ju snabbare ekonomins hjul snurrar, desto mindre tid för eftertanke finns. Och ju mindre vi tänker efter, desto snabbare vill vi att det ska gå. Logiken borde vara uppenbar, och allt vi behöver veta för att göra något åt saken finns mitt framför ögonen på oss. Ändå gör vi inget? Varför? För att vi alla tror oss vara bättre än genomsnittet, och smartare än en femteklassare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar