En kropp utan organ 1

Kroppen utan organ är kanske det mest kända begreppet som Deleuze och Guattari skapade. Tänker här kasta mig in i ett samtal om det, för att se om det går att förstå, förklara och tänka med. Jag vet inte om jag skulle, så här rakt av och på uppstuds, kunna förklara begreppet på ett enkelt sätt, och det gillar jag, för det är detta som skrivande/läsande handlar om; inte om att förklara för någon som inte förstår, utan om att tänka tillsammans för ökad, ömsesidig förståelse. Jag läser och skriver för att lära, på samma sätt som jag arbetar som lärare lika mycket för att främja andras lärande som för att få chansen att lära själv. Kunskap handlar lika mycket, eller faktiskt lite mer, om det man inte vet, som om det man vet. Det är i samspelet mellan kunskapen man har och lusten att lära som vetande uppstår. Vetande är en process, en icke-linjär process av ömsesidig tillblivelse. Det viktiga är det som händer mellan, i mellanrummet. Där, menar jag, finns kroppen utan organ: mellan, alltid mellan. Lätt att säga, men svårare att förklara, och det säger inget om hur kroppen fungerar.

Immanens skrev jag om igår och jag vill se kroppen utan organ som något liknande. Det är så Deleuze och Guattari jobbar, de skapar inte ett begrepp för var sak, utan flera olika, för att fånga så många aspekter av det begreppet kan användas för att förstå som möjligt. Vad händer i mellanrummet? Det är frågan som arbetet med begreppet kroppen utan organ kan hjälpa oss förstå. Tycker om tanken, för den går på tvärs mot hur man brukar tänka. Kroppar har organ, tänker man till vardags. Det är MINA fingrar som skriver ner det MIN hjärna tänker. Fast är det så, egentligen? Stannar upp, tänker efter, letar på nätet och hittar en gammal understreckare som handlar om detta, om jaget och själen och hur ny forskning om hjärnan pekar på att det är ett slags nödvändig illusion detta att det finns ett JAG. Artikeln handlar om illusionen om jaget och den är skriven av Jan Söderqvist.

Störst avtryck hittills har Metzinger gjort med boken ”Being No One” från 2003, en bumling på 700 sidor där han utvecklar sin jagmodellteori för subjektivitetsproblematiken med hjälp av en omfattande och tekniskt avancerad apparatur. Tesen här är att vi alla vid närmare påseende är ingen, att ingen människa har eller någonsin har haft något jag. Det enda som finns och har funnits är vad Metzinger kallar den fenomenella jagmodellen som vi aldrig uppfattar just som modell eftersom den är transparent. Vi ser den inte och kan inte se den av det enkla skälet att vi använder den för att se med. Den är kroppens perspektiv på omvärlden. Hjärnan aktiverar denna mekanism närhelst den har behov av att integrera perceptionsprocessernas impulser med kroppens rörelser och mellanhavanden med världen, vilket är ett behov som uppstår vid uppvaknandet och kvarstår under all vaken tid.

Att vi inte förnimmer att modellen är en modell utan misstar den för det personliga jag till vilket hela vår identitet är kopplad, är inte vårt fel, tröstar oss Metzinger. Evolutionen har skapat oss på det viset. Och det är heller ingenting att sörja särskilt mycket över. Jagmodellen är på många vis en briljant inrättning som gör det möjligt för en organism att föreställa sig själv som en helhet och att agera någorlunda rationellt i både en yttre och en inre miljö. Hjärnans uppgift är ju inte och har aldrig varit att uppdaga tillvarons mest komplicerade mysterier utan att förenkla vår vardag och göra oss konkurrensmässiga i kampen för tillvaron.

Thomas Metzinger har även skrivit boken The Ego Tunnel, som han talar om här i ett YouTube-klipp. Deleuze och Guattari skrev om detta långt innan hjärnforskningen tog fart i och med att man fick tillgång till bättre utrustning. Och det ska väl sägas att kroppen utan organ inte handlar om jaget, det är "jag" som här tänker i dessa banor för att komma igång. Kroppen utan organ handlar inte bara om människan. Kropp ska här inte förstås som något exklusivt mänskligt. Tänk samhällsKROPPEN, eller något annat begrepp. Kroppar finns överallt, om man tänker så. Det vill säga delar som samverkar och utgör en större och mer kraftfull helhet. Begreppet som Deleuze och Guattari skapat handlar om att förstå det som händer, det som får kroppen att agera och därför talar de om kroppar UTAN organ.

6. November 28, 1947: How Do You Make Yourself a Body without Organs?

At any rate, you have one (or several). It's not so much that it preexists or comes ready-made, although in certain respects it is preexistent. At any rate, you make one, you can't desire without making one. And it awaits you; it is an inevitable exercise or experimentation, already accomplished the moment you undertake it, unaccomplished as long as you don't.

Kroppen finns där redan, när jaget är redo att ta det i besittning, eller när jaget upptäcker att det är ett JAG, skulle man kanske kunna säga. Jag är med att skapa min kropp, men jag är inte min kropp. Jag är heller inte i min kropp. Tänk snarare att jag är ett resultat av samverkan mellan delarna som utgör kroppen som omvärlden känner som jag. Kroppen är exercis, är utförande, är ett slags tillblivelse. Jag samproduceras med min kropp i dess samverkan med organen som samverkar. Ingen av delarna är viktigare än någon annan, det är avgörande att förstå om man ska kunna arbeta med begreppet. Kroppen utan organ finns mellan och går aldrig att få fatt i eller isolera för att studera separat för i samma stund som kroppens delar skingras upplöses helheten och det är då meningslöst att tala om kroppen utan organ, för den finns inte, inte i sig, bara i samverkan, mellan ...

This is not reassuring, because you can botch it. Or it can be terrifying, and lead you to your death. It is nondesire as well as desire. It is not at all a notion or a concept but a practice, a set of practices. You never reach the Body without Organs, you can't reach it, you are forever attaining it, it is a limit.

Vi når aldrig kroppen utan organ, liksom vi aldrig når ända in i tillblivelsens allra innersta kärna. Gjorde vi det skulle livet inte vara vad det är, för det liv vi känner som vårt är resultatet av slumpvis förändring i mellanrummen mellan delarna som bygger helheten. Assenblage är ett annat av begreppen i den tankens verktygslåda som Deleuze och Guattari lämnade kvar när deras kroppar upplöstes och de slutade existera i världen på det sättet. För mig och för många andra lever de kvar, men inte som mänskliga kroppar. Delar av dem finns kvar och lever vidare, bland annat genom att jag plockar upp tankarna och gör något med dem. Kanske skulle man kunna säga att deras kroppar utan organ finns kvar? Nåväl assemblage är det som hålls samman, och kroppen utan organ är det som håller samman. Väldig förenklat. Och sammanhållandet liknar gravitationen på många sätt, vilket dock inte får uppfattas som en synonym. Deleuze och Guattari aktar sig noga för synonymer, för det gör att tankeskärpan minskar och viktiga delar av meningen försvinner. 

People ask, So what is this BwO?—But you're already on it, scurrying like a vermin, groping like a blind person, or running like a lunatic: desert traveler and nomad of the steppes. On it we sleep, live our waking lives, fight—fight and are fought—seek our place, experience untold happiness and fabulous defeats; on it we penetrate and are penetrated; on it we love. On November 28,1947, Artaud declares war on the organs: To be done with the judgment of God, "for you can tie me up if you wish, but there is nothing more useless than an organ." Experimentation: not only radiophonic but also biological and political, incurring censorship and repression. Corpus and Socius, politics and experimentation. They will not let you experiment in peace.

Vad är kroppen utan organ? Den frågan är som frågan: Var slutar Universum, den lämnar en inte ifred. Viljan att veta är stark, och det är bra, för det gör att arbetet med att förstå inte tappar fart. Det är viktigt. Vem är jag? Hur vet jag och spelar det någon roll? Jag är jag oavsett ... Många tankar, många frågor, massor av möjliga svar. Lämnar läsaren med den tanken. Återkommer inom kort med fler tankar kring fortsättningen.