Tid, den största och allvarligaste bristvaran

Ska prata om hållbarhet idag, på Göteborgs universitet, om begreppet hållbarhet och om hur väl lämpat det är för studenter med kulturvetenskaplig kompetens. Kulturvetare är bra på att hantera komplexa problem, på att tolka och analysera utan andra krav än att nå ökad förståelse. Kulturvetare har med stöd i sin analytiska kompetens kommit till insikt om att sanning är ett väldigt problematiskt begrepp. Är det kultur man är intresserad av att undersöka är sanningen, det vill säga ett enda mål, det bästa, hopplös som riktningsgivare och mål. För det som undersöks är rörligt, föränderligt, komplext och ofta motsägelsefullt. Inte sällan tolkas och upplevs exakt samma sak på (minst) två helt olika sätt, beroende på vem som uttalar sig och med vems perspektiv fenomenet studeras. Därför finns en vana att hantera ambivalens och osäkerhet och därför uppfattas inte relativism med nödvändighet som något ont, för det måste avgöras från fall till fall. All relativism är inte bra, vilket kulturvetare ibland anklagas för att anse. Det beror som sagt på. Livet är långt mer rikt och mångfacetterat än hur det ter sig vid en hastig genomblick. Det förstår kulturvetare, för kulturvetenskapliga analyser får ta tid. Undersökningar av kultur, liksom denna, Flyktlinjer är ett vetenskapligt projekt, en undersökning av kultur, tar tid och det viktiga är inte vad man kommer fram till, utan vägen dit. Ökad förståelse för dynamiken, det är målet. Inte rätt eller fel, ont eller gott, bra eller dåligt.

Tyvärr försvinner kulturvetaren allt för ofta i bruset. Olyckligtvis körs den över som säger, vänta lite, kan vi verkligen vara helt säkra på att det är si eller så? I en värld där tid är pengar och pengar är allt finns inte tid för den typen av eftertanke. Detta ser kulturvetaren, det är ett resultat av analysen av kultur. Kulturvetare förstår med andra ord både att och hur de missförstås. Därför handlar kulturvetenskap i väldigt hög grad dels om att hantera frustration, dels om att utveckla en kompetens (som går ut på att både se världen som den är och fungerar och om att spela med i det spel som alla andra spelar). Att vara kulturvetare är av dessa skäl många gånger otacksamt, tyvärr. Fast jag kan trots det inte tänka mig något bättre eller viktigare att göra än just det jag gör, det vill säga utveckla och värna den kulturvetenskapliga kompetensen.

Det största problemet idag, grundproblemet som är nyckeln till väldigt många andra problem, är bristen på tid. Snacka om fatal paradox. Jakten på tid är ursinnig, för tid är som sagt pengar. Problemet är att ingen värdesätter tiden som sådan, det är pengarna man vill åt. Allt ska gå snabbare och marginalerna kapas, för att korta tiden som krävs för att göra det som göras skall. Tiden har inget värde, det är som sagt pengarna man kan tjäna på den som gör tiden värdefull. Och därför ägnar allt fler allt mer av sin tid åt att jaga tid, kapa marginaler och öka hastigheten. Tid för eftertanke betraktas som en lyx man ägnade sig åt förr i tiden, som något nutidsmänniskan hittat tekniker för att slippa ägna sig åt, i sin ständiga jakt på pengar.

Missförstå mig inte, jag menar inte att vi kan eller ska avskaffa pengar. Det är tiden jag vill uppmärksamma. Jag menar att tid kan vara pengar på olika sätt, helt i enlighet med kulturens komplexitet. Om vi inte anser oss ha råd att ta oss tid kommer detta förr eller senare att kosta oss mer pengar än vi tjänar på att ta oss tiden. Utan eftertanke kommer okloka beslut att tas, och okloka beslut leder till oönskade konsekvenser, som kostar pengar. Tar vi oss inte tid att tänka efter blir vi dummare och en kultur som inte anser sig ha råd att hålla marginaler och erbjuda tid för eftertanke blir en korkad kultur. Alla vet att den som kör bil snabbt drabbas av tunnelseende. Samma sak händer med kultur, med oss, och vi gör det med eller mot varandra. Kollektivt tunnelseende, det är ett sätt att karaktärisera dagens samhälle och rådande kultur. Det är förenat med ENORMA risker. Farten har sin tjusning, ingen tvekan om det, men är det värt risken? Har vi råd att inte tänka efter? Är det klokt att spara pengar för sparandets skull? Pregnanta tankar.

Hur många tyckte att söndagens debatt var klok, balanserad och gav användbara svar? Av kommentarerna på sociala medier och i tidningarna efteråt är det ingen som tycker det. Och de enda som fick ut något av kacklandet verkar vara analytikerna som nu fick något att analysera, det vill säga fick ännu en chans att nå uppmärksamhet för egen del. Debatter handlar om snabba ordväxlingar. Där finns ingen tid att lyssna, tänka efter eller bemöta. Där finns varken tid eller intresse att ta någon eller något på allvar. Allt handlar om att leverera välpaketerade one-liners skapade av partiets mediestrateger. Den som lyssnar eller låter sig dras med drabbas skoningslöst. Tänker på Åsa Romson, som i stridens hetta spetsade till sin poäng genom att hänvisa till förintelsen, vilket hon sedan bittert fått ångra. Det gav rubriker, vilket är det enda medierna är intresserade av. RUBRIKER, för rubriker säljer lösnummer, och lösnummer genererar pengar. Det faktum att vi lyckligt lottade européer passivt ser på när tusentals människor dör i Medelhavets vågor i sin desperata jakt på ett drägligt liv försvinner därmed i bruset. Det är enligt rådande logik viktigare att uttrycka sin avsky mot Åsa Romson och förintelsen, än att reflektera över det faktum att tusentals människor dör, delvis på grund av att vi som lever inom EUs gränser värnar vår egen ekonomi mer än tusentals fattigas liv. Fast det har ingen tid att tänka på och än mindre tala om.

Finns det evidens, är frågan för dagen. Då kör vi, för det ger oss en ursäkt sedan om det skulle visa sig att de utlovade resultaten uteblir. Så drivs skolan, vården och samhället mot undergången, i ett allt snabbare tempo. Så skapas bostadsbubblor, sänks skatter och slopas underhåll. Allt fler förväntas göra alt mer på kortare tid, i en hopplös jakt på tid. För tid är pengar och pengar är heliga. Jag raljerar, självklart gör jag det. Jag förstår att det inte finns någon enkel lösning. Men det är just därför jag raljerar och det som är poängen, jag känner mig väldigt ofta ensam i det att jag inser att det inte finns någon enkel lösning på några problem som har med kultur att göra. Jag känner mig ensam, för att jag tar mig tid, för att jag offrar tid och pengar för att kunna tänka efter. Det finns evidens för att det är nyttigt att ta sig tid och inte stressa, men det är fel typ av evidens, för det går emot drömmen om mer pengar. Det finns eviden även för kulturens komplexitet och för att tänkande tar tid. Även det anses inom ramen för rådande samhällslogik vara evidens som vi inte behöver bry oss om, för det skulle ju innebära att vi tvingas tänka om. Och, fatta hur mycket pengar och tid som skulle krävas för det. Alltså handlar det inte om eviden, utan om rätt evidens, om att kunna övertyga. Det handlar om retorik.

Stannar där. Tänker på sofisterna i det antika Grekland. Tänker på Sokrates och Platon. På vilket misstag det var att inte bara lyssna på Platon och lära av hans klokskap, utan dessutom ta hans ord som intäkt för att för evig tid fördöma tanken om att människan är alltings mått. Tänker på hur väl den insikten står sig, och på hur sant det är att människan aldrig lär sig av historien. Tar mig den tiden, tiden som krävs för att tänka efter, före, och det får mig att känna mig som en samhällsomstörtare. Tid är pengar och att bara sitta på kafé utan att göra något är idag misstänkt.

Hur blev det så här? Är det klokt att inte ta sig tid, för eftertanke, återhämtning, underhåll? Är det så man värnar skolan, vården, infrastrukturen, livet? Genom att allt snabbare jaga allt mer pengar, för pengarnas skull? Fundera på det. Ta dig den tiden. Ingen kommer att tacka dig om du inte gör det, och det kan mycket väl vara ditt livs bästa investering. Ta dig tid att tänka efter, tid att lyssna, läsa och inte minst tid att samtala. Några svar kommer du inte att få, för det finns inga svar där ute. Svaren på livets viktigaste frågor skapas mellan dig och mig, här och nu. Oavsett vad vi svarar. Och har vi inte tid med det, ja då måste vi nog fråga oss om vi har tid att leva. Tid är som bekant det enda vi har och vi kan inte ta den med oss när vi går, vi kan bara ta vara på den här och nu.

Tänk efter oftare, det kostar inget!