Av regeringens 250 miljoner per år blir det endast 30 lärarledda timmar i veckan som kan fördelas på det enskilda lärosätets alla kurser inom samhällsvetenskap, humaniora, lärar- och förskollärarutbildning. Då har vi bortsett från att lektorer oftast utför andra arbetsuppgifter på drygt halva sin tjänst och således kan undervisa betydligt mindre än heltid. Vi har heller inte räknat med att pengarna faktiskt skulle kunna ätas upp av ökade kostnader och produktivitetsavdrag, så att regeringen i praktiken ger med ena handen och tar tillbaka med den andra.Att tala om detta som en satsning är ett hån. Eftersatt underhåll kommer förr eller senare att kosta, väldigt mycket mer än några promille. Titta på trafikverket och betänk att en allvarlig tågförsening svider ända in i skinnet på alla som drabbas. Betänk att samma problem i högskolan inte kommer att märkas, av det enkla skälet att uteblivna kunskaper inte får samma omedelbara konsekvenser, varken för den som saknar kunskaperna eller samhället som behöver dem. Kunskaper kan utarmas länge i det tysta utan att någon annan än de närmast berörda inser att det är vad som håller på att hända. Och när lärarna påpekar problemen drar de på sig kritik, för det är ju resultatet av deras arbete som kritiseras och då borde väl lärarna vara problemet? En hopplös situation alltså.
Det har blivit alltmer uppenbart att flera decennier av kvantitetsfixerad högskolepolitik har lett till att kvaliteten har fått stryka på foten. Sverige ska vara ett högutbildat samhälle även i framtiden och därför måste alla studenter få utbildning av hög kvalitet. Vi inom Saco är beredda att ta vårt ansvar för att utveckla högskolan för framtiden, i en diskussion om hur vi bäst säkrar högskolans kvalitet. Det är dags för en ny utbildningspolitik.Det är dags för satsningar värda namnet, och för samtal om kvalitet och vad som främjar kvalitet i högre utbildning. Mer pengar är inte självklart att det behöver kosta, för det fina är att man kan tänka och jobba på olika sätt. Ett sätt är att höja ersättningen för helårsprestationerna, det vill säga låta färre studenter ta del av de utbildningstimmar som finns tillgängliga. Antalet timmar för varje kurs skulle då kunna öka utan att totalkostnaden blir större och lärare kunde ägna mer tid åt färre studenter. Det skulle innebära att antalet platser på högskolan minskar, men det vore inte mer än rätt. Det vore en ärligare och mer kunskaps- och kvalitetsinriktad utbildningspolitik än dagens.
För vems skull bedrivs utbildning? Är det för Sverige och framtiden, eller är det för att hålla nere arbetslösheten? Är det för att locka väljare? Det är dags att dessa frågor lyfts till en högre nivå och att utbildning slutar betraktas som ett särintresse som måste vägas mot andra intressen och behov. Varför inte tänka utanför boxen? Förstatliga bankerna och satsa pengarna på skola och utbildning. Bankrektorn sysselsätter allt färre, gör allt groteskare vinster och fördelar de enorma vinsterna fullkomligt huvudlöst. En sådan reform skulle bara drabba de som redan har mer än nog, och den skulle kunna leda till att höja utbildningsnivån rejält, vilket kanske skulle kunna vaccinera befolkningen mot problemen som ökad belåning riskerar att leda till.
Det är ingen genomtänkt förslag, men det är inte regeringens förslag heller. Men mitt förslag skulle i alla fall leda till att man verkligen skulle kunna tala om en SATSNING på högre utbildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar