Skolan? Det är alla vi tillsammans!

Mitt engagemang för skola och utbildning är en outtömlig källa till inspiration. Bara det räcker en lång väg, att få vara i kunskapen är en ynnest, men utbildningsengagemanget handlar även om samhällsnytta. Arbetet med utbildning ger mer än det tar, både för mig som lärare/forskare och för samhället som inte klarar sig utan investeringar i skola och högre utbildning. Fast det räcker inte att engagera sig för skolan, för det finns massor av intressenter som engagerar sig på olika sätt för skolan, engagemanget måste för att det ska bära (kunskaps)frukt handla om lärande och kunskapsutveckling. Tyvärr är det något som inte längre är självklart att lärare får, just för att det är så många som engagerar sig. Skolan uppmärksammas, ger uppmärksamhet och står i fokus idag. Krisen i skolan, vill säga. Alla bryr sig plötsligt om skolan, av olika skäl. Kunskapen och lärandet bryr sig tyvärr inte alla om. Alla har en åsikt om skolan, men kunskapen är det allt färre som talar om. Krisen, eller den påstådda krisen, för vem är det som säger att det som händer i skolan är att betrakta som kris? Visst har även jag talat om skolan i termer av kris, men det har jag alltid gjort med omsorg om lärandet och kunskapen. Och så länge oron handlar om att värna kunskap och lärande är alla ord, tankar och medel tillåtna, för inget är viktigare än det. Utan kunskap kollapsar samhället och garanten för kunskap är en fungerande skola, det vill säga en skola som förser samhället med breda, levande kunskaper.

Det finns massor av anledningar att engagera sig för skolan, men det enda verkligt konstruktiva engagemanget kommer från dem som brinner för kunskapen och lärandet. Och den gruppen får alldeles för lite uppmärksamhet i medierna. Lärarna som vill lära och som bryr sig om både kunskapen och lärandet är en sorgligt underskattad samhällsresurs. Alldeles för mycket fokus riktas mot experter av olika slag. Experter från OECD, högt specialiserade pedagogikforskare, eller självutnämnda experter med makt och inflytande som "vet" vad skolan behöver, tänker här på Jan Björklund och Stefan Fölster. Ingen av dessa (okej, det är nog en generalisering, men detta är ett underlag för samtal, inte ett vetenskapligt bevis för något) är intresserade av breda, levande kunskaper. De använder skolan som arena för att få uppmärksamhet för egen del, vilket motverkar allt det de säger sig värna.

En grupp som brinner för skolan av helt andra skäl än dem som kritiseras ovan är lärarna som sliter i skolan, med lärandet och levandehållandet av breda kunskaper; alla de lärare som liksom jag brinner för kunskapen och som inget hellre vill än att vara med och bygga en framtidsinriktad kunskapsskola. Denna grupp vill jag uppmärksamma idag. Det är en liten och resurssvag lobbygrupp, som allt för lätt drunknar i floden av larmrapporter. Deras arena är nätet och sociala medier. Där, på #skollyftet, förs en levande och bred, kunskapsinriktad och konstruktiv debatt om skolan. Skollyftet förtjänar enormt mycket mer uppmärksamhet än den löst sammanhållna gruppen idag får.

Vad är Skollyftet?

Skollyftet är egentligen inget annat än en lös sammansättning av skolintresserade, en samlingsplats för lärare och andra som verkar i, och för, skolan och förskolan och så här beskrivs syftet: Skollyftets primära syfte är att bidra till en bättre och mer likvärdig skola genom att lyfta, ta tillvara och sprida de goda exempel och den samlade kompetens som redan finns bland lärare i Sverige idag. Tusentals lärare med olika bakgrunder, kompetenser och erfarenheter finns idag samlade i det utvidgade kollegiet, dvs nätverket av lärare i sociala medier, där Skollyftet är en av samlingsplatserna för lärarnas informella lärande.

Skolan byggs underifrån och inifrån! Inte uppifrån, av politiker och andra makthavare. Inte utifrån, av experter av olika slag. Skolan är allas angelägenhet, inte några få. Skolan är en del av samhället, liksom samhället är en del av skolan. Det är ur bredden, djupet och engagemanget för kunskap och lärande som spetsen växer. Därför vill jag lyfta Skollyftet, för det behövs inga dyra experter för att lyfta skolan. Det kostar heller inget att göra det. Det "enda" som behövs är att ge dem som brinner för skolan tid och frihet och ro att göra just det brinna och engagera sig. Naturligtvis är det inte så enkelt, men det är å andra sidan på inget sätt så svårt som experterna vill låta göra gällande.

Vilka är Skollyftet?

Skollyftet är du och jag och alla vi tillsammans, brukar jag säga. Men Skollyftet är även en ideell förening och vi som ingår i styrelsen, dvs jag Anna Kaya, Gunnel Thydell, Sara Mörtsell, Per Falk och Jacob Möllstam har självklart ägnat en hel del tankar om vilket Skollyftets nästa steg skulle kunna vara. Men vi landar hela tiden i slutsatsen att Skollyftet måste bli det vi gör det till. Och vilka är då vi? En sak är i alla fall säker. Skollyftet är betydligt fler än vi fem i styrelsen och vi behöver nu din hjälp med att komma vidare i processen gällande Skollyftets framtid. 

En ideell förening, utan kapital i ryggen. Det är vad skolan behöver, lärare som brinner för sitt arbete, för kunskapen och lärandet. Inte riskkapital, nya evidensbaserade pedagogiker, internationella experter och absolut ingen Jan Björklund eller Stefan Fölster. Vad skolan behöver är just det som händer i och med Skollyftet: En plats där engagemang och tankar kan utbytas, samtal kan föras och där kunskaper kan växa kanaliseras och spridas vidare till engagerade. En plats där kunskapen får bubbla och där det är högt i tak och där det inte finns några andra regler än dem som skapas och förändras mellan dem som är där och engagerar sig för kunskapen och lärandet. Skollyftet går på tvärs mot allt som sägs om skolan av experter. Inte bara skollyftet, utan såväl skolan som samhället, är alla vi tillsammans.

Skolan står och faller med LÄRARNA. Det är bara genom att samhället visar uppskattning för deras engagemang, deras slit och deras värnande av KUNSKAP som skolans rykte kan upprättas. Det talas om att läraryrket måste bli mer eftertraktat, att lärares prestige måste höjas. Därför införs titeln förstelärare som är en (ofta bara temporär) elitsatsning som gör mer skada än nytta. Därför "höjs" lönerna,  men bara marginellt, för det kostar ju pengar ... Det görs massor! Skolan utreds och debatteras ständigt. Alla vill visa hur mycket de bryr sig. Tänk man gjorde tvärt om istället. Tänk om man visade uppskattning för engagemanget för skolan som visas i och genom Skollyftet. Tänk om man överlät ansvaret för skolan på engagerade lärare, och gav dem tid och utrymme. Det skulle inte bara lyfta skolan, det skulle dessutom lyfta samhället. Tänk om skolpolitiken utgick från tanken om att skolan, det är alla vi tillsammans. Tänk om!

Ett litet steg i den riktningen, som jag verkligen hoppas att Gustav Fridolin lyssnar på, är att hämta inspiration från Folkhögskolorna. Igår på DN-Debatt skrev Bernt Gustavsson (professor i pedagogik vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet, Trondheim), Eva-Marie Harlin (universitetslektor Linköpings universitet) och Gerhard Holmgren (chef för Rörelsefolkhög­skolornas intresseorganisation) en högintressant artikel som tänker ett litet hopp om en annan skolpolitik, som ligger helt i linje med Skollyftets tankar och som, om den genomförs skulle innebära ett tydligt brott med den förödande skol- och utbildningspolitik som vi tvingats leva med i så många år. Författarna skriver följande, vilket närmast att betrakta som en revolution. Äntligen ett försvar för breda och levande kunskaper! 

Den nordiska folkhögskolan, med sin bildningstradition, kan sägas stå för motsatsen till allt det som skolan i dag kritiseras för. Denna utbildningsform för vuxna utgör inte bara ett alternativ, utan även ett möjligt tillskott för utvecklingen av den obligatoriska skolan. Nu när chockvågorna från den senaste Pisamätningen börjat lägga sig växer en tydlig kritik fram mot en Pisaanpassad skola. Mätningarna är alltför begränsade till sin utformning, de bortser från en pedagogik som strävar efter att de studerande stärks i sin självständighet och förmåga till tolerans, den ringaktar kunskapsutveckling i samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen. Mätkulturen bortser också från nyskapande vad gäller tänkande, kreativitet, kritisk förmåga och samarbetsförmåga. Fokus ligger således på en alltför begränsad del av människans samlade förmågor. 

Den roll som grundläggande utbildning tilldelas i Pisas värld, att främst vara ett konkurrensverktyg, kan därför starkt ifrågasättas. Denna ideologi vilar på en människosyn där de studerande främst utgör investeringsobjekt i något man utan tvekan benämner ”humant kapital”. Kunskapssynen reducerar de studerande till en vara på marknaden och människor ses som kalkylerande varelser, arbetande enbart för att värna sina egna intressen. Studier inriktade mot gemensamma överlevnadsfrågor som fred, miljö och mänsklig samlevnad står därför inte högt i kurs. Denna globala kunskapsmätning är introducerad av OECD som motiverar den med att bygga globala kompetenser i enlighet med new public management, men bortser från nationella förutsättningar och traditioner.

Jag kan kan knappt fatta att jag just läst det som står här ovan. Läser det igen. Häpnar, för detta är det vackraste och mest hoppfulla jag läst om skolan på mycket länge. Här finns både sjukdomsinsikt och förslag på konstruktiva, framåtriktade och kunskapsfrämjande åtgärder. Detta är vad skolan behöver för att lyfta, och i kombination med engagemanget som finns inom bland annat Skollyftet, kan vändningen komma snabbt. Skolan är ingen Atlantångare som det tar åtta år att vända, som Björklund cyniskt hävdade, skolan är alla vi tillsammans, alla vi som brinner för kunskapen och lärande.

Folkhögskolorna är sorgligt och konsekvent underskattade och lever sitt liv i skymundan. Samtidigt är detta deras räddning, för de är mindre reglerade och inte alls lika kontrollerade som övriga skolan. Det är folkhögskolans räddning, att den bygger på engagemang för lärande och kunskap, att där finns en relativ frihet, tid och ro att bygga kunskap underifrån och tillsammans genom ömsesidiga insatser. Lärande är en relation och det är den tanken som folkhögskolorna bygger på och lever vidare med hjälp av.

Vad är då denna nordiska folkhögskoletradition närmare betraktat? Jo, flera studier visar att det centrala är själva bemötandet av deltagarna. Lärarna har över lag en demokratisk och humanistisk människosyn som tillåter deltagarna att börja sin utveckling från egna erfarenheter och bygger på stor respekt för varje individs personliga förutsättningar. Det är en inställning som både ser till deltagarnas meritering och till deras personliga utveckling, och båda dessa aspekter tillåts att få ta tid. Det finns hur många goda exempel som helst på hur lärare med ett dialogiskt arbetssätt kan väcka ett livslångt intresse för studier, något som ofta börjar med att stärka deltagarnas självförtroende och deras tillit till medmänniskorna och samhället. Pedagogiken överskrider den gamla klassiska motsättningen mellan progressivism, som i debatten kallats ”flumpedagogik” och ensidig förmedling. Bildning används här för att finna bryggor mellan det egna intresset och motivationen för att på så sätt öppna för nya perspektiv på livet och världen. Man lär av varandras erfarenheter och man lär sig genom att arbeta praktiskt.

Kan knappt fatta att dessa ord yttras i skoldebatten. Så långt har det gått. Detta sätt att tala om skola och utbildning låter som ekot av en svunnen tid. Tänker på Vi i femman, på finalen från 1972. Ord som bildning, demokrati och lärande för livet, är ljuv musik. Så skapas en kunskapsskola, underifrån och tillsammans! Kunskapen och metoderna för att genomföra allt det som politikerna vill finns alltså, mitt framför ögonen på oss alla, inom och mellan oss.

Ser vi vidare på folkhögskolan i tid och rum så har den också varit innovativ och vägledande för andra skolformer och genom sin frihet kunnat pröva sig fram till nya metoder och arbetssätt. Den har inte bara inspirerat den offentliga skolan utan kurser som tidigare getts på folkhögskola har också övertagits av andra utbildningsanordnare. Utbildningsformen folkhögskola har även funnit sin plats runt om i världen, då anpassad till inhemska traditioner och livsformer. Ett för den svenska folkhögskolan känt exempel finns i dag i Tanzania, där det med stöd av Sida och svenska folkbildare finns ett 50-tal skolor för vuxna, kallade Folk development colleges (FDC), som utgår från människors och de lokala samhällenas livsbehov. Det finns i dag intressenter i Sydkorea och Kina som efterfrågar kunskap om svensk folkbildning för att finna vägar som inte leder till tidig utslagning. Det är både studiecirkelns och folkhögskolornas arbetssätt som efterfrågas. Det är något i den svenska och nordiska bildningstraditionen man saknar och nu lockas att veta mer om. 

Den samhällsnytta som ligger i en verksamhet som folkhögskolans kan både räknas i ekonomiskt kapital, men även i andra kapitalformer. Vi vet genom studier att det sociala kapitalet, byggandet av människors tillit, ökar, att hälsan förbättras, att självförtroende och intresse för vidare studier väcks, att de egna intressena utvecklas professionellt. Lägger man samman de olika kapitalformer som i dag används i samhällsvetenskaperna, finner man en högre grad av nytta än den som åstadkoms enbart med snävt ekonomistiska måttstockar. Därför räcker inte Pisa för att bygga ett hållbart, humanitärt samhälle där alla har plats. De flesta folkhögskole­studerande anser att tiden i folkhögskolan har gett dem deras bästa tid i livet. 

Vi menar att den svenska folkhögskolan med sin bildningstradition har ett väsentligt bidrag att komma med i den allmänna skoldebatten, ett bidrag som värderar hela människan på ett sätt som inte den utbildning som styrs av Pisa- mätningar förmår åstadkomma.

Jag har inte mycket annat att tillägga, mer än att rikta en uppmaning till Gustav Fridolin, Helene Hellemark Knutsson och Aida Hadzialic, om att lyssna på Skollyftet och debattörerna på DN-debatt igår. Skolpolitik är inte raketforskning, den något mycket enklare och just därför svårare än så, för den lägger grunden för raketforskning och annan forskning som är lika komplicerad. Därför måste den byggas underifrån, dels av alla vi tillsammans, dels av engagemang för kunskap och lärande!