Varför vill forskare inte undervisa?

Läser om universiteten i Danmark, om att man där beslutat sig för att ingen, inte ens toppforskare, ska kunna smita från undervisning. Alla forskare ska också undervisa. Ett bra beslut tycker jag, för undervisning och forskning går hand i hand och det ena är en förutsättning för det andra. Trots det, eller hur jag nu ska föra fram det, förstår jag dem som undviker undervisning. Att tvinga forskare att undervisa sägs handla om att höja statusen på den verksamheten. Det kan bli så, låt oss hoppas att det blir så, men tills dess att detta visar sig förbehåller jag mig rätten att vara kritisk. Tyvärr, önskar att det inte var så jag kände, men, tyvärr tror jag inte att den typen av reformer löser problemet. Och vilket är problemet egentligen? Vad är det för problem man försöker lösa genom denna typ av reformer? Och, om det är statusen på undervisning man vill höja, är tvång verkligen en lämplig metod? Som sagt, jag tycker att undervisning är oerhört viktigt och jag skulle känna mig halv om jag inte både forskade och undervisade, det skulle gå ut över forskningen att inte få möta intresserade studenter som vill lära ...

För att förstå detta högst komplexa ämne, som dessutom är viktigare än få andra, jag menar det handlar om samhällets framtida kunskapsförsörjning, krävs förståelse för under vilka förutsättningar undervisning idag bedrivs på landets universitet och högskolor. Hur ser vardagen som undervisande lärare ut, och vari består verksamheten? Vad handlar arbetet om; är det intellektuellt utmanande, finns det frihet att använda kunskaperna och erfarenheterna man som forskare har skaffat sig, och kanske viktigast av allt, vem möter man i klassrummet, vem är det man ska undervisa och mot vilka mål förväntas man sträva? Talar vi inte på allvar om detta kommer eventuella undervisningstvång eller andra åtgärder inte att leda till något annat än att toppforskare får mindre tid att forska.

Kunskap, det handlar först som sist om kunskap. Eller det borde handla om det, fast jag tycker som bekant inte att det är vad som sätts i första rummet i det Svenska utbildningssystemet idag. Kunskapen betraktas allt mer som ett slags formalitet, som något självklart, något vi inte behöver orda om. Inget kunde vara mer felaktigt, och jag ser forskares flykt från undervisningen som ett symptom på just det. Allt fokus riktas mot studenterna och studenternas behov. Ingen är intresserad av att lyssna på varför forskare inte vill undervisa. Kanske kan detta till dels förklaras med att det ofta klagas en hel del på dagens studenter, men återigen, vad beror det på. Varför skulle forskare eller någon som ägnat hela sitt liv åt studier och kunskapsutveckling klaga på studenterna om allt vore frid och fröjd. Det är som att man inte får klaga, som om klagandet bevisar att läraren har fel och att det är synd om studenterna. Studenten ska stå i centrum, sägs det. Varför då, undrar jag, varför ska inte KUNSKAPEN stå i centrum? Om den gjorde det skulle både lärare och studenter tvingas rannsaka sig själva och ingen skulle kunna smita från ansvar. Kunskapen i centrum skulle ge makt i debatten åt dem som vet, snarare än dem som har makt och bestämmer. Kunskapen i centrum är den enda framkomliga vägen om Sverige ska kunna återupprätta sitt rykte som kunskapsnation.

Tittar på målen och visionerna för högskolan där jag arbetar, och blir glad. Jag står bakom dem till 100 procent. Detta är viktiga saker och här står verkligen kunskapen i centrum.

Via utbildningen ges studenterna bästa möjliga förutsättningar att utvecklas som goda samhällsmedborgare – kritiska, kunniga, demokratiska, solidariska, toleranta, aktiva och självständiga individer.

Ingen kan vara mot detta. Det är exakt så här jag ser på mitt uppdrag som lärare. Min uppgift är att ge studenterna de bästa förutsättningarna att utveckla kunskaper och att utvecklas som människa. Det är vad utbildning handlar om, från grundskolan, till högskolan och vidare genom livet. Här finns nyckeln till hållbarhet. Kunskap går bara att nå om man är kritisk, kunnig, solidarisk, tolerant, aktiv och självständig.

Högskolan Väst är en erkänt drivande aktör för humanism, demokrati och mångfald genom kunskapsbyggande, medborgerlig bildning och livslångt lärande.

Låter som ljuv musik. Exakt detta brinner jag för och ägnar den största delen av mitt vakna liv åt att fundera kring och försöka verka för. Kunskapsbyggare ... kan inte tänka mig ett finare namn på det jag sysslar med. Bildning och livslångt lärande är berättelsen om mitt liv. Och jag vet att jag inte är ensam. Under mina år i akademin, hemma och internationellt, har jag mött massor av forskare som känner som jag och som brinner för samma sak. Ändå ser man sig i Danmark tvingad att införa ett  tvång för forskare att undervisa?! Det går inte att komma ifrån. Trots att jag och mina kollegor har fina mål att sträva mot, mål som vi inte bara accepterar utan som vi omfamnar och känner oss glada och tacksamma för talas det allt oftare om kris i Högskolesverige, om behov av satsningar och om en utveckling som går åt fel håll. Även här talas det om krav på undervisning, mer timmar i klass och om behov av pedagogisk utveckling. Vad beror det på? Det är inte målen och visionerna det är fel på!

Bildning i dess breda mening är en nödvändig dimension i detta arbete genom att den framför allt ska ta fasta på att utveckla den tredje typen av examensmål, värderingsförmåga och förhållningssätt. Dessa kommer sannolikt under perioden att bli en allt viktigare del av högskolesektorns verksamhet, inte minst relaterat till samverkan med omgivande samhälle.

Bildning, samverkan och samhällets framtid, allas vår framtiden. Hur skulle någon INTE vilja arbeta med detta? Jag har alltid känt mig hedrad och tacksam för att jag får vara lärare och ägna mig åt det som ger mitt liv mening: LÄRANDE. Ändå förstår jag dem som inte vill undervisa, och det gör jag av ett mycket speciellt skäl. Jag förstår tvekan inför undervisning när jag ställer målen och visionerna i relation till min vardag på högskolan, som undervisande lärare. Det händer något i skiftet från teori till praktik. Än har jag inte slutat hoppas och tro på undervisningen, jag känner fortfarande att det ger mig något att möta studenter och att få ägna mig åt undervisning. Men den känslan är inte lika stark idag som för några år sedan. Låt mig försöka förklara.

Vad handlar arbetet om, vad går undervisning ut på idag? Tänker på Sveriges Förenade Studentkårer och deras helt verklighetsfrämmande och mycket provocerande uttalande om att det skulle finnas obehöriga lärare på högskolan, och på att deras lösning på problemet med sjunkande kunskaper är att lärare ska tvingas gå kurser i högskolepedagogik. Även där handlar det om TVÅNG alltså, som om det gick att tvinga fram kunskap och lärande. En annan sak som påverkar arbetet negativt och som snarast gör det till ett hinder att ha vetenskapliga meriter och mångårig erfarenhet av lärande är det faktum att allt mer av verksamheten och kunskapen flyttats, från lektorerna till systemet. Utvärderingshysterin och kontroll-, kvalitets- och målsäkringstänkandet främjar inte kunskap. Den som lär för att få betyg lär inte för livet! Alla vet att det är så, ändå trängs den insikten bort. På tåget till jobbet idag slog det mig att jag helt slutat föra frivilliga minnesanteckningar om studenternas prestationer och deras progression, vilket jag gjort sedan jag började som lärare. Idag hinner jag inte, för idag finns det så mycket (ovidkommande) som jag tvingas dokumentera för att systemet jag verkar i tvingar mig till det att jag inte hinner ägna mig åt det jag tror på, och ingen bryr sig om att jag brinner för kunskapsutveckling och lärande. Det enda som betyder något är att systemet får det systemet kräver att få, så att systemet kan skydda sig från anklagelser om sjunkande kunskaper. New Public Management främjar inte kunskap, tvärtom! Alla vet att det är så, men eftersom ingen vågar säga att Kejsaren är naken, fortsätter alla. Det är samma beteende som skapar börsbubblor, och mycket talar för att vi håller på att blåsa upp en gigantisk kunskapsbubbla.

Hur ser man på kunskap? Det talas allt med om rättssäkerhet idag, att studenter inte ska tvingas vara utlämnade till godtyckliga professorer och deras potentiellt dunkla motiv för betyg. Det är så som ovanstående reformer av verksamheten motiveras. Som om det vore en rättighet att få betyg på högskolan. Sätt kunskapen i centrum och tvinga alla som bedömer texter och arbeten att göra det öppet. Om det uppstår frågor eller tveksamheter, bjud in till samtal. Hur svårt kan det vara? Eller, ännu bättre, avskaffa betygen och bedömningarna och tvinga studenterna att själva ta ansvar för sitt eget lärande och den egna kunskapsutvecklingen. Vad är vi rädda för? Att studenterna inte ska klara av att axla det ansvaret, eller vad? Genetiskt och intellektuellt har mänskligheten inte förändrats ett dyft sedan pyramiderna byggdes, så risken för att det inte skulle fungera är minimal. Och om lärare slapp meningslös dokumentation, om den som undervisar kunde lägg allt fokus på kunskap och lärande TILLSAMMANS med intresserade studenter, utan krav på något annat än att utveckla kunskaper för livet, då är jag övertygad om att även toppforskare skulle stå i kö för att få undervisa. Jag tror vidare att pedagogikkurserna skulle fyllas av intresserade lärare som går dem för att utvecklas på alla möjliga sätt. Kunskapen i centrum, allt annat är galenskap!

Vem möter läraren i klassrummet? Den mest brännande frågan sist. Vem möter toppforskaren i klassrummet och vid handledningar? En ögonblicksbild från min vardag. I ljuset av dokumentationshysterin och med insikt om detta att kunskapen idag flyttats från Lektorn till systemet. Halva tiden av mina handledningar får jag ägna åt att lyssna på studenter som säger som svar på mina frågor om innehållet deras texter, det vill säga självständiga arbeten, att jag har fel: "För det står i anvisningarna att man ska göra så ..." Detta blir vanligare och vanligare. Och det påverkar så klart min syn på undervisningen negativt. Vänder jag mig till pedagogerna får jag det föga uppmuntrande och på inget sätt kunskapsfrämjande svaret, att det är mitt fel. Det är din syn på studenterna som skapar denna situation. Hur gick det till när den synen etablerades och fick fotfäste? Hur kan någon tro att detta löser problemen med sjuknade kunskaper? Klart att det påverkar lusten att undervisa, även om lusten att lära fortfarande finns kvar och är lika stark som när jag började studera.

För varje dag som går utan att vi tar dessa saker på allvar förflyttar vi oss, sakta och kanske obemärkt, allt längre och längre ut längs ett sluttande plan där kunskapen och förmågan att lära utarmas. Än så länge syns inte förändringarna särskilt tydligt, inte från år till år i alla fall. Sträcks tidsperspektivet ut går det dock inte att förneka att något allvarligt har hänt ifråga om kunskap. TV-programmet Vem är smartare än en femteklassare, förkroppsligar för mig just den skillnaden och det är ett slags varigt sår som blir mer plågsamt att tänka på för varje år som går. Visst, det är underhållning. Jag vet, det går inte att dra några slutsatser från ett TV-program. Ändå, vad handlar det om och vad gör det med oss? På bästa sändningstid sitter en stor andel av Sveriges befolkning och låter sig underhållas genom att skratta åt hur vuxna människor blottar sina kunskapsluckor. Titeln på programmet fångar dessutom tidsandan på ett smärtsamt tydligt sätt, för man blir inte SMARTARE av att studera, det är inte det som utbildning handlar om. Jag tycker inte det är roligt, inte på något sätt. Det är tragiskt och det gör ont bara att tänka på det. Kunskap är inget att skratta åt. Kunskap är heller inget som går att tvinga fram.

Vem är det vi försöker lura?