Genomströmningskrav, och dess konsekvenser

Mitt inne i den allra mest hektiska perioden under hela året finner jag ett visst lugn. Idag har jag bara ett enda möte i Trollhättan efter lunch. Å andra sidan har jag en hög med uppsatser att kommentera, massor med mail att besvara och en allmän trötthet att hantera, efter veckor av hård mental press. Igår, efter arbetet, på kvällen, deltog jag i ett samtal på nätet, i Skollyftets regi, om samverkan, kunskap och lärarens roll. Om vem som har makten över skolan och hur den kan förändras. Mycket inspirerande och lärorikt. Ett samtal, i ordets bästa bemärkelse. Utan förmågan att kunna vila mitt i det kaos som tillvaron just nu består av, i det stormens öga som dessa värdefulla timmar utan tvingande krav innebär, går det inte att överleva i dagens utbildningssystem. Så ser vardagen ut för lärare, på alla nivåer. Ska man skratta eller gråta? Är jag lyckligt lottad, eller en idiot? Läser i SvD om lärares i grundskolan situation, om hur samhället behandlar dem som undervisar och utgör garanten för samhällets framtida kunskapsförsörjning.

De flesta myndighetsbeslut går att överklaga i Sverige. Lärares betygsättning är dock ett område som inte omfattas av denna över­klagande­rätt. Det finns många skäl till detta. Det har gjorts åtskilliga utredningar i frågan och man har alltid kommit fram till att det inte är effektivt att låta betyg­sättning omfattas av överklaganderätt. Läraren är alltså ­suverän i sin myndighetsutövning att sätta betyg. För skolväsendet är Skolinspektionen den myndighet som ansvarar för att granska skolors kvalitet, verksamhet med mera. Det är till Skolinspektionen man ska vända sig om man anser att det finns brister i skolans verksamhet.

Tyvärr visar det sig att lärare och skolledare utsätts för påtryckningar och hot om anmälan till Skol­inspektionen från elever och vårdnadshavare om läraren inte sätter ett visst betyg. Lärare kan bli uppringda kvällar och helger av arga föräldrar som kräver att läraren ska ompröva sin betygsättning. Detta är ett helt oacceptabelt sätt att otillbörligt försöka påverka lärare.

Är det verkligen klokt, och är det så det ska vara? Är det så ett samhälle tillvaratar sina intressen på bästa sätt, genom att utsätta lärare för detta? Ansvariga politiker kör över lärarna, viftar bort problemen som särintressen och fortsätter följa den karta de bestämt sig för ska gälla. Det är ett mönster som genomsyrar hela utbildningssystemet. Även forskare drabbas av synen på dem som arbetar med kunskap som ett särintresse som måste hållas i strama tyglar. Inger Enqvist skriver, också i SvD om hur administrationen på olika sätt försöker (och lyckas) styra och reglera forskningen.

Universiteten kan bli nästa krisområde, och ett skäl är att administrationen tar ett allt starkare grepp om dem. Det talas om universitetens autonomi men det är administrationen som blivit autonom, medan forskarna har blivit mindre autonoma. En viktig trend berör själva kärnan i yrket, nämligen forskarnas intellektuella produktion. Exempelvis vid Göteborgs universitet har man infört bibliometri, vilket innebär att tilldela forskarna poäng efter antal skrifter och var de är publicerade. Att bibliometri blivit populärt hos administrationen har att göra med att forskarna är specialiserade på olika områden som administrationen inte kan bedöma. Ändå vill administrationen ”leda” forskarna genom att tilldela forskningspengar eller forskningstid.

Orkar egentligen inte och vill inte tänka på detta, men genom att inte uppmärksamma hur det ser ut och vilka konsekvenser det får blir jag en medlöpare. Och det finns också en terapeutisk effekt av att skriva av sig och dela. Jag vet inte hur vi ska komma tillrätta med problemen, men om vi kan enas om att det finns problem och om vi kan samtala om dem, finns en chans att de kan rättas till. För sanningen är ju att skolan inte är ett särintresse, det är en angelägenhet för hela samhället och allas vår framtid. Det är från skolan kunskapen sprids och på högskolan den utvecklas. Kunskapen måste ställas i centrum, för den kan ingen få för sig är ett särintresse. Det är mitt förslag till väg fram.

Om kunskapen ställs i centrum behövs inga betyg, för det tvingar både lärare och elever/studenter att ägna all sin tid och energi åt det som är viktigast: Lärande. Om kunskapen ställs i centrum behövs ingen Skolinspektion och ingen bibliometri. Inga föräldrar kommer att kunna utsätta lärare för hot och administrationen blir en stödverksamhet igen. Kunskapen i centrum tvingar individen att ta ansvar, både för utvecklandet av kunskap och för beviset att man har den. Om det är upp till mig att visa vad jag kan, stället för att läraren eller någon annan ska gå i god för och garantera att jag kan det kursplanen och läroplanen anger, hamnar ansvaret för lärandet och kunskapsutvecklingen där det hör hemma. Och i en kunskapsfrämjande och förlåtande skola där alla har möjlighet att börja om växer det fram en kultur där kunskapen, det alla är överens om är målet med all utbildning, utgör kärnan och där individerna tvingas underordna sig. Det är min övertygelse, min vision.

På högskolan finns ett krav på genomströmning som är direkt kopplat till verksamhetens ekonomi. Och just nu dignar landets alla högskolor och universitet under kravet att dra ner på platser, vilket påverkar ekonomin och lärarnas anställningstrygghet. Kvaliteten påverkas dock inte ... Det är i alla fall vad alla verkar övertygade om. Ingen vågar dock undersöka saken, och de studier som trots allt finns är rörande eniga om att betyg och genomströmning leder till att kunskapen utarmas. Kartan säger dock att genomströmningskravet är bra och att det inte får ifrågasättas. Ekonomin är viktigare än något annat idag. Därför blir det så här. Därför är det pengarna som står i centrum, inte kunskapen. Kan det möjligen har något med krisen i skolan att göra? Jag vet inte, men jag tänker så här om konsekvenserna kring kraven på genomströmning i Högskolesverige.

STUDENTEN, drabbas av genomströmningskravet på det sätt att hen berövas möjligheten att utveckla sin förmåga att ta ansvar. För eftersom lärarnas lön och trygghet hänger på att studenterna tar sina poäng kommer lärarna, inte alla men tillräckligt många, tillräckligt ofta, att ta ett större ansvar för lärandet än annars. Och detta påverkar studenten, både medvetet och omedvetet. De flesta tar sitt ansvar, så gott de kan, men dagens studenter har genom hela sitt liv och skolgång curlats och levt sina liv i total trygghet (en hänsynslös och orättvis förenkling, jag vet). Institutionalisering talas det om inom psykiatrin, och det är lite så det fungerar i ett genomkontrollerat och målsäkrat utbildningssystem. Ansvaret är hela tiden någon annans. Min mailbox är full av två typer av frågor: 1. EXAKT vad vill NI att vi studenter ska göra? 2. Hur lite måste jag göra för att få godkänt? Om ansvaret för lärandet låg hos individen hade ingen av dessa frågor varit relevanta och studenterna hade fostrats till ansvarstagande samhällsmedborgare, istället för som nu kunder som kräver service. Med kunskapen, istället för ekonomin i centrum ökar chansen att massor av andra goda utvecklingsspiraler sätts i rörelse.

LÄRARE, drabbas genom att allt mindre av deras tid kan läggas på att utveckla nya kunskaper. Allt mer av den tid jag får betalt för måste jag ägna åt att svara på frågor som studenterna själva redan kan svaret på, eller åt administration (det vill säga hålla reda på närvaro, inlämning av kompletteringar och så vidare). Jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull, och det var därför jag stannade kvar. Idag är det inte på högskolan jag finner intellektuell stimulans, det är inte där jag får tillfälle att delta i engagerade samtal om kunskap. Kunskapen och lärandet får jag, med systemets goda minne, ägna mig åt på fritiden. Konsekvensen av detta blir att jag i min yrkesroll inte är en lärare längre, det vill säga någon som arbetar med lärande, jag är en kontrollant och en administratör. Med kunskapen i centrum skulle jag få ägna mig åt det jag brinner för mest, tillsammans med andra som känner som jag.

LÄROSÄTENA, drabbas genom att kostnaderna för administration ökar exponentiellt. Eftersom en anmärkning av UKÄ i granskningarna som regelbundet drabbar alla utbildningar, leder till dålig publicitet och till minskade kostnader, avsätts medel för att göra interna granskningar av det material som ska granskas och allt mer fokus riktas mot att klara GRANSKNINGEN. Med kunskapen i centrum skulle landets högskolor kunna utnyttja pengarna som samhället investerar i verksamheten åt det som alla vill ha: KUNSKAP. Administrationens makt över lärare och forskare skulle därmed elimineras och enorma mängder tid för undervisning, handledning och lärande skulle kunna frigöras.

SAMHÄLLET, drabbas genom att allt fler, allt mer och allt oftare, tvingas bli cue-seekers. Vi bygger ett samhälle där det enda som räknas är skenet och ytan. Ett samhälle där det är viktigare att tänka och säga rätt saker, det vill säga det någon annan vill höra, än att faktiskt lära sig något och utvecklas. Förmågan till kritiskt tänkande utarmas i samhället, och därmed förlorar alla. För skyddet mot korruption försvagas och krisberedskapen minskar.

Kunskapen i centrum skulle göra att det som är viktigast räknas, fast det är nog tyvärr redan så det ser ut. Det viktigaste är ekonomin och det är den som står i centrum ... Men varför talar då alla om kunskap?