Objektivitet är idealet, sanningen. Subjektivitet är
förkastligt och måste undvikas till varje pris. Vi vill veta hur det är, på
riktigt. Hur fungerar det? Hur kommer det att bli? Vad är bra och vad ska vi
satsa på, för att allt ska bli så bra som möjligt? Känns inställningen och
frågorna igen? Det är vår tid jag försöker beskriva, våra underliggande
värderingar. Rådande syn på kunskap; vetenskapens mål. Den som inte finner sig
i och som inte underordnar sig rådande paradigm blir misstänkliggjord och riskerar
att bli fördömd, offrad för den goda sakens skull.
Inom vetenskapen produceras texter som aldrig någonsin
förr i världshistorien. Antalet tidskrifter, artiklar och texter växer närmast
kvadratiskt. Utbudet av vetenskapligt bevisade sanningar har aldrig varit
större. Och begäret efter mer av den varan ökar hela tiden. Snacka om opium för
folket. Forskarna är fullt upptagna med att göra karriär, enligt logiken
publicera dig eller acceptera att du förpassas till periferin (för att, hemska
tanke, undervisa). Den uppväxande generationen utbildar sig, det vill säga
skaffar sig de examina som bjuds ut i konkurrens av högskolorna och som är det
levebröd som garanterar verksamhetens överlevnad. "Forskningsstöd"
och "vetenskapligt bevisat", är ord som används allt mer, av allt fler, allt oftare. Vad är
orsak och vad är verkan? Vad går att veta och är det verkligen bra att på detta sätt premiera tvärsäkerhet? Det som får mig att fundera över dessa saker är gårdagens Dokument Inifrån på SVT. Det handlade om ämnet nationalekonomi och dess enorma betydelse för samhällsutvecklingen, om vad som händer när rådande teorier byts ut och om hur alla politiker, över hela jorden springer åt samma håll. Och det programmet fick mig att tänka på en gammal krönika i SvD, av Rolf Gustavsson som i skriver om nationalekonomi och den tvärsäkerhet som ämnets företrädare alltid uttalar sig med, hur den är en förutsättning för ämnet och vilka konsekvenser detta får.
I överdrifternas tidevarv lockas jag av en liten skrift med den otidsenliga titeln ”anspråkslöshet”. Den vederlägger alla föreställningar om att det är gaphalsarna som svarar för den hårdaste samhällskritiken. Den bullrande rabulisten Beppe Grillo i Italien krymper till en oförarglig, löjlig pinocchio vid jämförelse med två lågmälda filosofiskt lagda akademiker som presenterar högaktuell civilisationskritik. Skriften heter på tyska ”Bescheidenheit” (Hanser Verlag 2013).
I fokus för kritiken står de teorier och analyser som framförs av våra dagars chefsideologer, nationalekonomerna. De bygger upp myter och utvecklar matematiska modeller som ger falsk, bedräglig säkerhet. Därför uppmanar författarna dem att överge de tvärsäkra råd och prognoser som uttrycks med matematisk precision, men som egentligen bygger på diskutabla antaganden.
Skriften är ett samtal mellan två yngre akademiker: Tomas Sedlacek och David Orrell. Sedlaceck är ekonomen från Tjeckien som väckte stor uppmärksamhet med sin filosofiskt anlagda bästsäljare om ”det godas och det ondas ekonomi – från Gilgamesh till Wall Street”. David Orrell är en kanadensisk matematiker, utbildad i Oxford, som belönats för sin ”Ecomyths”, med fundamental kritik av ekonomernas modellbyggen.
Med sin känsla för slagkraftiga formuleringar har Tomas Sedlacek beskrivit finanskrisens ursprung i en enkel observation. Vi köper saker som vi inte behöver för pengar som vi inte har. Och eftersom alla vet att så är fallet så innebär finanskrisen ett väldigt moraliskt problem som kan sammanfattas i ett enda ord: skuld. Vi lever på krita.
Jag skulle vilja se den bankrådgivare som förklarar för sina kunder att den bästa sparformen består i att göra sig skuldfri.
I den dagliga rapporteringen om ekonomi utgör tillväxten i bruttonationalprodukten (BNP) ett centralt mått och ständigt diskuteras decimaler som om talen uttrycker någon mystisk visdom, säger David Orrell. Han skrev sin doktorsavhandling om meteorologernas sannolikhetsberäkningar och anser att ekonomernas modeller är ännu osäkrare än meteorologernas. När IMF och OECD gör prognoser vet de inte ens hur stor osäkerhetsmarginalen är. De simulerar visshet på områden där det råder grundläggande osäkerhet. Man utgår från tillstånd av jämvikt som inte finns på olika marknader.
David Orrell menar att matematiken inte erbjuder några lösningar, snarare är den en del av problemet. Men den etablerade ekonomiska teoribildningen har bestämt sig för att nonchalera den antika insikt som brukar tillskrivas Herakleitos med formuleringen att allt flyter. Tomas Sedlacek liknar den moderna ekonomiska teorin vid ett paraply, som fungerar utmärkt så länge det inte regnar. Han vill få slippa all avgudadyrkan av BNP-statistik. Sluta med att låtsas vara så tvärsäkert precisa. Var i stället anspråkslösa när teorin är så erbarmlig, lyder hans uppmaning.
I denna önskan om ödmjukhet ligger en omstörtande civilisationskritik.
Rådande syn på kunskap leder till att detta sätt att se på världen, detta sätt att bedöma trovärdighet och kunskapens värde, sanktioneras. Den som inte är säker på sin sak, som inte kan visa på otvetydig evidens, som inte har forskningsstöd eller kan hänvisa till en kvantitativ studie, är förlorad i debatten. Politikerna ser kanske ut att ha makt, liksom forskarna, men alla är vi offer, på ett eller annat sätt. Offer för en kunskapssyn som tjänar oss illa och som inte leder till ökad hållbarhet, bildning eller till att främja odlandet av ömsesidiga, mänskliga relationer. Tänker på Palme, som menade att politik är att vilja, att politik
handlar om att försöka förverkliga det man tror på. Även han byggde sin politik på vetenskaplig grund, på nationalekonomi. Skillnaden var att han skiljde på politik och vetenskap. Han inspirerades av vetenskap, men höll isär begreppen, eller sfärerna. Idag ska allt och alla stöpas i samma form och tro är lika illa som subjektivitet, hermeneutik eller kvalitativ forskning. Den enda vägen, historiens slut ... det finns många ord för samma sak, samma fenomen. Alla bygger dock på tro, för ingen vet, det bevisas, gång på gång, på gång. Och detta leder mig till dagens Nietzschecitat, som naturligtvis handlar om just tro, och sanning.
Är det detta vi gör: Aktar oss för att säga sanningen? I rädsla för att krossa illusionen om att livet, samhället, kunskapen och hela tillvaron vilar på lösan sand och att det som håller ihop allt och alla är vår tro, på vad det nu är vi tror. Detta borde vi tala om, väldigt mycket mer än vi gör idag. Vad är kunskap, vad går att veta? Till vad ska vi ha kunskapen, skolan, utbildningssystemet som helhet? Vad är meningen med livet, med allt? Tron på sanningen är en tro, liksom alla annan tro. Ingen vet, det är själva grundförutsättningen för levt liv, för kultur.42.Var tro är nödvändig. -- Inget är sällsyntare bland moralister och helgon än rättskaffenhet; kanske hävdar de motsatsen, kanske tror de det till och med. Om nämligen en tro är mer nyttig, verkningsfull, övertygande än det medvetna hyckleriet, så blir hyckleriet strax instinktivt till oskuld: första satsen för att förstå stora helgon. Även bland filosofer, en annan sorts helgon, medför hela hantverket att de bara medger vissa sanningar: nämligen sådana på vars grund deras hantverk har offentlig sanktion -- kantianskt talat, det praktiska förnuftets sanningar. De vet vad de måste bevisa, i detta är de praktiska -- de känner igen varandra inbördes i det att de är överens om "sanningarna". -- "Du skall icke ljuga" -- i klarspråk: akta er, min herr filosof, för att säga sanningen ...
Vetenskapen har under den tid jag har varit verksam i akademin förändrats lika mycket som synen på ekonomi före och efter det att Milton Friedman (hur gick det till?!) belönades med Riksbankens pris, till Alfred Nobels ära, i ekonomi. Det framstår allt mer klart och tydligt att ekonomi är kultur, liksom kunskap är kultur samtidig som kultur är kunskap och ekonomi. Och allt utgår från och är beroende av vår tro. Utan tro finns inget samhälle, ingen kultur och följaktligen inget annat heller.
Vad tror du på? Fundera på det, för det spelar roll. Tro spelar större roll än någon av oss, ens i vår vildaste fantasi kan föreställa oss. Tro är inte motsatsen till vetande, tro är själva fundamentet som allt annat vilar på. När ska vi fatta det? Hur mycket vetenskapliga bevis, forskningsstöd och evidens behöver vi? Eller är det som Nietzsche befarar, att vi inte vågar säga sanningen? Jag vet inte, men jag vet i alla fall vad jag tror ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar