Sociala medier och dess konsekvenser

Förra veckan tyckte jag att Håkan Lindgren var orättvis i sin kritik av Bard och Söderqvist bok. Den raljanta tonen och den hänsynslösa sågningen förvånade, för jag tycker Lindgren (vanligtvis) är en klok skribent. Jag brukar uppskatta hans texter. Kanske var det en öm tå som blivit trampad på? Nåväl, även det gav mig inspiration att skriva. Och idag i SvD skriver han en krönika som fångar mitt intresse. Den handlar om skärmtid och om vad olika medier gör med människan i allmänhet men framförallt med den mänskliga hjärnan. Ämnet och begreppet skärmtid är en het fråga i dessa dagar.

I Expressen har Helena Granström debatterat skärmläsning med Johan Norberg och Hugo Lagercrantz. Granström är orolig för vad all tid framför bildskärmar gör med barnen (6/4 och den 27/4), medan Norberg passar på att ge ännu en känga åt alla som tror att gamla medier är bättre än nya (20/4). Det måste vara ren omtanke om ett döende massmedium som gör att han delger oss sina tankar i en tidning i stället för på sin blogg.

Detta är ett ämne som även jag återkommer till ofta. Medier för läsning och skrivande, kommunicering av ord och tankar mellan människor är en fråga som behöver uppmärksammas. Debatten, vilket visas ovan, är alldeles för polariserad. Det handlar absolut inte om antingen eller, utan om både och, och framförallt om konsekvenser. Jag är som bekant en varm förespråkare av böcker, av pappersböcker. Nyss beställde jag skönlitteratur på nätet, och det är en gåta för mig hur någon kan välja att betala i princip lika mycket för en datorfil som för pappersutgåvan? Jag som köper boken i papper har kvar den för "evigt", medan den som köper filen kan bli av med hela sitt bibliotek på ett ögonblick om hen inte är aktsam. För mig handlar värdet av pappersboken både om läsupplevelse (jag kan inte läsa långa texter på nätet) och om minnet av texten (att ha boken i bokhyllan gör att jag enkelt kan aktivera och återkalla minnet av den). Jag förstår så klart att alla är olika här, och ibland behöver jag påminnas om det. Därför är Lindgrens text bra, som påminnelse om att det aldrig är svart eller vitt.

Bokläsning – som inte alls är naturligt, utan ett nytt fenomen i människans historia – bygger om vår hjärna på ett sätt, datorspel på ett annat. En cynisk världsförbättrare skulle säga: det handlar inte om vad som är naturligt kontra onaturligt eller om gammal teknik kontra ny, utan om vilket slags mänskliga egenskaper vi vill främja. Vill vi ha en teknik som gör oss stressade och ytliga, eller en som utvecklar koncentration, inlevelse, introspektion, självkritik och förmågan till långa resonemang i flera led?

Jag vet vad jag väljer ... Men i själva verket behöver det ju inte handla om antingen eller, utan om både och. Det tycker jag är oerhört viktigt, detta att det ena mediet inte MÅSTE ersätta det andra. Båda är bra men till olika saker. Jag är också en hängiven nätanvändare och jag producerar enormt mycket mer text för skärmar än för papperstidskrifter och böcker. Och kommer vi bort från polariseringen, moralpaniken och debatterna, kanske vi kan komma fram till den avgörande frågan: HUR påverkas vi av OLIKA medier?

Nicholas Carrs ”The shallows” (2010) [här finns ett pdf-abstract] handlar om hur läsandet och tänkandet förändras när vi övergår från böcker till skärm. Det är inte Carrs oro för att han håller på att förlora förmågan till inlevelsefull djupläsning som gör boken värd att uppmärksamma, utan hans redogörelser för den senaste forskningen om vad som sker i hjärnan under läsning och inlärning.

Han berättar bland annat om en undersökning som visade att studenter minns en text som de läst på papper bättre än en kontrollgrupp som läste samma text full av hyperlänkar. Även om de inte klickade på länkarna stal länkarna en del av deras koncentration. Den bästa slutsatsen man kan dra ur Carrs bok är inte att skärmläsning gör oss dumma, utan att all teknik vi arbetar med gör oss annorlunda. Hjärnan är nämligen inte lika statisk som vi har trott: den anpassar sig efter vad vi gör livet ut.

Denna insikt är värd att upprepa och påminna sig om: Hjärnan är plastiskt föränderlig, den anpassar sig efter sammanhanget. Inget är statiskt, evigt och oföränderligt, allt förändras relationellt och förhållande till kontext. Det är bland annat detta som Bard och Söderqvist skriver om, relationer mellan allt och alla. Deras bok tecknar konturerna till en relationell ontologi. De hänvisar till begreppet divid, som ett bättre sätt att förstå människan. Och utgår man från en sådan förståelse blir det lättare att förstå att det inte handlar om människa kontra maskin, utan om relationen mellan, som Lindgren här också är inne på.

Dumma blir vi inte av att surfa på nätet, utan av att förvandla surfandet till ideologi. Den som sitter djupt koncentrerad med en roman påstås nu vara ”passiv” medan språkförmåga, inlevelse och fantasi arbetar för fullt. När jag sitter ensam och retweetar det senaste ironiska fotomontaget av Slussen som en meteorkrater är jag däremot aktiv och ”social”. Det är en definition av ”social” som skulle få George Orwell att rysa.

Tyvärr får jag nog ändå trots allt känslan av att Lindgren tänker i termer av antingen eller, för jag anar här en viss bitterhet kring detta att bokläsaren uppfattas som bitter. Det talas om sociala medier, men det ordet leder tankarna fel. Boken är ett lika socialt medium, för det skapar och upprätthåller relationer, men det är en annan typ av socialitet. Alla medier är sociala, för de handlar om kommunikation. Människan är social, så det vore märkligt om inte medierna var det också, alla medier. Språk, skrift, tryckta böcker och internet. Olika medier påverkar inte bara hjärnan, utan även kommunikationen och dess effekter. Vi påverkar varandra genom sätten vi interagerar. Förstår vi även detta öppnas andra rum för samtal och forskning upp, som kan öka förståelsen för vad det innebär att vara människa. Olyckligt om vi fastnar i definitionsfrågor eller i debatter om för eller mot!

Om skärmläsning i sin nuvarande form visar sig leda till bristande koncentrationsförmåga – hur ska vi göra för att utveckla nätet i riktning mot mer fördjupande läsning? Eller borde vi ta det lugnt och vänta på nästa massmedium? Mediehistorien lär ju inte sluta med läsplattan.

Vi borde lära oss se fördelarna OCH nackdelarna med respektive medium, och vi borde sluta bråka om vad som är bäst. Framförallt borde vi inte lägga alla ägg i en och samma korg. Idag handlar snart sagt allt om ekonomi, och det är också ett socialt medium, som också påverkar den mänskliga hjärnan. Detta borde vi tala mycket mer om än vi gör idag. Pengar som medium med oerhört långt gånga konsekvenser, även på andra medier. Uppenbarligen går det att tjäna en massa mer pengar på att vi köper datorfiler istället för pappersböcker, för det krävs inget material och färre arbetsmoment. Datorfiler är ekonomiskt fördelaktiga för producenten. Men vad får det för konsekvenser för efterfrågan på arbete i samhället? Det är en långt viktigare fråga än skärm kontra pappersbok. Tänker här närmast på Roland Paulsens bok Vi bara lyder, som väcker frågan om vad som händer med effektiviseringsvinsterna som ny teknik och nya metoder leder till. Vem ska få del av dessa, arbetarna eller cheferna? Kapitalägarna eller samhället? Svaret är långt ifrån självklart, och just därför viktigt att samtala om! Jag är för sex timmars arbete, inte minst av det skälet att det skulle ge fler tid att läsa mer, tänka med och utbyta fler erfarenheter via sociala medier och i verkliga livet.

För min del är jag av den hädiska åsikten att jag förstår mig på nätet bara för att jag har växt upp med böcker, och jag förstår mig på böcker på grund av all den tristess som fick mig att börja läsa. Gå ut, säger jag till mig själv, och låt skogens myller av detaljer omge dig. Vare sig du tittar på dem med förundran eller för att du är uttråkad är det i slutändan bara de som gör att du förstår vad du möter när du återvänder till nätet eller till en bok.

 Kloka ord, som jag väljer att inspireras av. Jag gör som Lindgren, går ut i skogen. Återkommer i morgon med fler tankar om ...