Dagens Nietzsche, om framstegsmyten

Redan de gamla grekerna ... Redan? Vad menas med det, redan? Går det verkligen ta för givet att allting bli bättre, att tanken och människan präglas av framsteg? Nej, det gör det inte. Inte självklart. Om de gamla grekerna lär oss något är det att människan inte blivit bättre på att TÄNKA, för dagens tänkande må handla om annat (fast inte ens det är självklart) men det är inte mer avancerat, som tänkande betraktat. Matematiken har gjort framsteg, men så är det också ett verktyg för tänkande, som inte har något med tänkandet i sig att göra. Nej, några framsteg i objektiv mening går inte att se. Förändring, ja! Men inga framsteg. Kunskapen är månne bredare, vidare, djupare och framförallt spridd till fler, idag jämfört med idag. Men, vilket inte minst krisen i den svenska skolan visar, kvalitet och kvantitet går aldrig självklart hand i hand. Tankar på framsteg leder tanken fel, skulle man kunna säga, är en paradox som motbevisar sig själv.

Kanske är det bättre att göra som Nietzsche och tänka återkomst istället? Livet och världen är fylld av återkomster. Efter dagens slut återvänder vi hem, och på morgonen återvänder vi (som har ett arbete) till jobbet. Vardagen är fylld av upprepningar. Andas in, andas ut. Och på TV möts partiledarna i ännu en debatt, till förvillelse lik den förra. Även denna gång analyseras debattens innehåll av Mats Knutsson, som ser samma saker nu som då. Snart är terminen slut, och till hösten kommer nya studenter till högskolan. Samma våndor i uppsatstider nu och då, och samma frågor idag som igår och imorgon. Återkomster, av det samma, eller i alla fall något som till förvillelse liknar det som var.

Citatet jag valt som utgångspunkt för dagens reflektion är det sista, eller näst sista, från boken Avgudaskymning. Sedan är det bara en bok kvar, Ecce homo. Känns som sagt redan som jag kommer att sakna läsningen av nya Nietzschetexter som en början på dagen. Kanske låter jag nästa tidig-morgon-på-centralen-innan-jobbet-bok, bli Deleuze bok om Nietzsche, vi får se. Började läsa den för många år sedan, för den var på svenska och jag trodde det skulle göra saker och ting enklare, men jag fastnade halvvägs. Idag, drygt tio år senare, kanske jag står bättre rustad. Vi får se.

5.

Orgiasmens psykologi som en överflödande livs- och kraftkänsla, i vilken till och med själva smärtan verkar som stimulans, gav mig nyckeln till den tragiska känslans begrepp, som missförståtts av såväl Aristoteles som i synnerhet av våra pessimister. Tragedin är så långt från att bevisa något om hellenernas pessimism s Schopenhauers bemärkelse, att den tvärtom måste betraktas som dess avgörande tillbakavisande och mot-instans. Jasägandet till livet självt, även i dess mest främmande och svåraste problem; viljan till liv, som i offrandet av sina högsta typer gläds över sin egen outtömlighet -- det kallade jag dionysiskt, det anade jag som bryggan till den tragiske diktarens psykologi. Inte för att komma bort från skräck och medlidande, inte för att rena sig från en farlig affekt genom dess våldsamma urladdning -- så förstod Aristoteles det -- : utan för att, bortom skräck och medlidande, själv vara det eviga blivandets lust -- denna lust som också omfattar lusten att förinta ... Och därmed berör jag åter den punkt varifrån jag en gång utgick -- Tragedins födelse var min första omvärdering av av alla värden: därmed ställer jag mig åter på den mark ur vilken min vilja, min förmåga växer -- jag, filosofen Dionysos siste lärjunge -- jag, förkunnaren av den eviga återkomsten ...

Överflödande kraft och livskänslor, viljan till liv och skapande. Detta att bejaka det eviga blivandets lust, om detta handlar den filosofi som jag känner mig mest hemma i och bekväm med. Om tillblivelse, skapande och livet som det levs, hör och i ljuset av historien och med sikte på framtiden. Livet i sin fulla och högst komplexa helhet, fyllt av både lust och lidande, tristess och orgiastisk lycka. Helheten så som den är, med alla sina paradoxer. Det är jag intresserad av att forska om och reflektera över. Förutsättningar för förändring är den röda tråd som löper genom min akademiska gärning, det är vad jag undersökt ända seden jag skrev min C-uppsats på 1990-talet. Hur blir det som det blir och hur kan tillblivelsens riktning påverkas? Vad krävs för att förverkliga personliga och kollektiva drömmar och visioner? Om det skriver jag, inte om en ständigt förbättrad sanning och inte om hur det är. För det må vara eviga frågor, men de är lika fullt felställda och de utgår från orimliga premisser.

Vill vi förändra och skapa något nytt måste det ske gemensamt, mellan dig och mig och vi måste alla inse att det inte finns något i förändringen som är evigt, förutom återkomsterna (i tanke, ord och handling) som krävs för att förändringen ska bli till vana, till tradition och ett lika självklart inslag i vardagen som middagar, tandborstning och morgonens första kopp kaffe. Eviga återkomster av (nästan) det samma, det är livet. Därför finns inga framsteg, bara förändring, evigt upprepad förändring. Kanske kan jag under mitt liv skaffa mig mer och bättre kunskaper, men det är bara under korta och lyckliga stunder som dessa kunskaper kan hållas aktuella och därmed möjliga att påverka mitt handlande, men eftersom vardagen ständig effektiviseras och det hela tiden finns mindre och mindre tid blir dessa stunder sällsynta. Sedan dör jag och kunskaperna, det jag lyckats uppnå under min livstid och det jag vid sällsynta tillfällen lyckats hålla samman i en fungerande helhet, försvinner. Har jag eller vi tur, eller hur man nu ska se på saken, det är ju på inget sätt självklart att jag är klok och värd att lyssnas på bara för att jag tycker det själv, så kan mina barn eller någon av alla de studenter jag möter, dra nytta av mina kunskaper. Det skulle i så fall vara ett framsteg, men hur många generationer kan upprätthålla och förvara kunskap på det sättet, i en ständigt föränderlig omvärld? Nej, något framsteg finns inte, bara förändring, ständigt upprepad förändring.

Livet är en enda räcka återkomster av det samma. Och kan vi bara lära oss något av lidandet och alla erfarenheter vi gör går det att bli en bättre människa, även om mänskligheten som helhet inte gör några kvalitativa framsteg. Livet är blivandet, förändring och ständiga upprepningar. Så har det varit, ända sedan Platon och Aristoteles dagar i  det antika Grekland, mer eller mindre det samma. Ska vi förstå förändring till det bättre måste vi ta vår utgångspunkt i den insikten, annars lurar vi bara oss själva att vi är bättre än vi är.