Är världen bokstavlig, entydig och vid varje givet tillfälle möjlig att låsa fast i en förklaring, den bästa och enda möjliga? Det är frågan. Svaret är att världen kan vara det, entydig och bokstavlig, delar av den i alla fall, aspekter av den. Kulturen är det dock inte. Kultur är mångtydig, föränderlig och svaren på frågorna man kan ha om den är relaterade till vilket perspektiv kulturen upplevs från. Jag forskar om kultur och det ställer krav på mig som måste uppfyllas för att resultatet ska bli dels sanningsenligt, dels användbart. Problemet är att alla mänskliga verksamheter präglas av kultur, alltså både forskningen och mottagandet av resultaten. Det ger mig problem, och det vill jag skriva om här i väntan på uppsatserna som ska examineras i slutet av veckan.
Förväntningarna på forskaren är att hen ska leverera svar, på alla frågor som kan tänkas dyka upp. Och om forskaren inte lever upp till förväntningarna drabbar det forskaren. "Du som är så högutbildad och har så mycket erfarenhet, detta ska väl du kunna svara på?!". Svara kan man nog, men det är inte alltid som svaret faller i god jord. Ibland, eller nej, ofta, får jag känslan av att svaret redan på förhand är givet, och att jag som forskare bara förväntas bekräfta, det vill säga ge legitimitet till den åsikt som frågeställaren har. Jag som forskare reduceras till utförare av en tjänst. Om svaret inte är det väntade går man till någon annan, för man vet ju hur det är. Alla lever ju i kulturen och många anser sig därför vara experter på den. Det är en av kulturforskningens alla paradoxer, att kulturforskaren betraktas som en misstänksam figur som hittar på saker, för kulturen finns ju mitt framför ögonen på alla och det behövs väl ingen forskare för att undersöka den?
Det jag ser med hjälp av mina analytiska verktyg är inte det samma som den som inte ägnat kulturen en fördjupad tanke, jag ser förbi det bokstavligt givna. Jag har genom år av studier, forskning och reflektion byggt upp förmåga att se förbi det givna. Och det jag ser handlar om förutsättningar för förändring. För jag undersöker inte världen som den är. Världen är inte, den blir, och det jag är intresserad av är förändring och hur kulturen skulle kunna se annorlunda ut. Så när frågan jag får handlar om hur det är måste jag påpeka att frågan är felställd, det handlar inte om något som är givet och oföränderligt, utan om resultatet av handling och kollektiva överenskommelser. Människan skapar sin värld i väldigt hög utsträckning. Låt mig kort försöka förklara.
Kultur handlar om kontingenser. Det är målet för min forskning, det som är möjligt men inte nödvändigt. Är det nödvändigt är det ointressant för mig, för min forskning handlar om förutsättningar för förändring, inte om hur det är. Det som är möjligt kan alltid förändras, för det är inte nödvändigt. Kulturforskningen handlar med andra ord om hur en bättre värld skulle kunna byggas och försvaras. Framtiden är aldrig given för vi skapar den här och nu, tillsammans. Hur skulle den kunna bli annorlunda? Vad går och vad är önskvärt att förändra? Om det handlar min forskning, om tillvarons alla kontingenser.
Kultur handlar också om konnotationer, om uppfattningar och föreställningar. Om du och jag ser en film ser vi exakt samma bilder, men vi upplever dem olika. Är den bra eller dålig? Det går aldrig att avgöra objektivt, en gång för alla. Och detta gäller väldigt mycket i vardagen, väldigt mycket mer än man tror, om man inte studerat saken och reflekterat över hur livet och tillvaron fungerar.
I korthet är detta vad jag sysslar med, vad min forskning går ut på. Och det är också en förklaring till varför jag ständigt missförstås och varför resultaten av min forskning ibland förlöjligas eller misstänkliggörs. Kulturforskaren får klä skott för världens oöverblickbarhet, mångtydighet och föränderlighetens komplexitet. Som om det vore mig det är fel på när svaret inte blir det väntade, eller när jag inte kan avgöra frågan en gång för alla.
Kulturen vi lever i kan vara mer eller mindre kulturförnekande. Det går i vågor. Just nu är vi inne i en period av intensiv kulturförnekelse, vilken drabbar kulturforskaren och kulturvetenskapen menligt. Därmed förändras förutsättningarna för kulturforskningen och samhället går miste om värdefulla kunskaper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar