Antropocen: Undergången eller vägen fram?

Dagens Under Strecket är viktig läsning för alla med intresse för människan, framtiden och humaniora. Det handlar om konstprojekt på temat antrpocen, vilket är ett begrepp som beskrivs i en artikel av konstvetaren Nicholas Mirzoeff på följande sätt.

Anthropocene is the name given by scientists to the new era in geology caused by human intervention, primarily the burning of fossil fuels. It is only 250 years old, a mote in the eye of geological time, which can barely register the ephemeral 10,000 years of the preceding Holocene, whose unusually stable climatic conditions made human agriculture and civilization possible. No more can humans see the Anthropocene, extending across centuries, through dimensions and across time. It can only be visualized.

Det handlar om människans påverkan på naturen och miljön. Inte om din och min påverkan, utan om mänsklighetens samlade agens och dess effekter på en global skala. Söker vidare på nätet och hittar en artikel i DN, skriven av Sverker Sörlin, om en utställning på Deutsches Museeum, som handlar dels om människans påverkan på jorden, dels om behovet av en ny och mer integrerad kulturpolitik.

Den som stiger in i denna utställning möter själva motsatsen till det selektiva: en värld där kulturpolitik, vetenskap och en förståelse av människans tillstånd inte går att skilja från varandra.

Tekniska ”mästerverk” figurerar i utställningen: ångmaskinen, satelliterna, bilarna, flygplanen. Men snarare framträder de här som de artefakter som möjliggjort den värld där människorna och deras samhällen blivit så dominerande att det internationella geologsamfundet överväger att låta antropocen bli namnet på vår tidsålder.

Vad geologerna försöker avgöra är om de mänskliga spåren på planeten kommer att vara tydliga och varaktiga nog för att motivera en ny epok. Det är ett finstilt arbete som handlar om lagring av radioaktivt nedfall, fördelningen av isotoper i atmosfären och jordskorpan. Klimatet ändrar vi redan. Sedan något årtionde skyfflar mänskligheten omkring mer jord än vad jorden själv förmår genom vulkaner, jordbävningar och sedimentering.

Utställningen, vars affisch visar ett jättelikt fingeravtryck på planeten, har en hel avdelning som visar hur dessa landskap ter sig från luften. Växthusens ”plastocen” täcker hela regioner. Boskapsanläggningarnas geometri i Texas syns från satelliter, ungefär som Kinesiska muren. ”Terraforming”, ett begrepp från science fiction-världens kolonisation av främmande planeter, används för att förstå den planetära ingenjörskonsten, driven av militära och ekonomiska intressen. Tittar vi in i människorna själva, deras biokemiska sammansättning, finner vi samma omvandling. Toxiska material, proteser, implantat, ny vävnad; en växande genetisk och stamcellsbiologisk strukturrevolution.

Gränsen mellan det som är naturligt och det som är skapat har aldrig varit skarp, men den är mer uppluckrad idag än någonsin. Förändringstakten ökar när kraven på effektivisering accelererar. Människans önskan efter ... vad det nu är, blir starkare och starkare. Längtan efter lycka och mening är en stark kraft, som när den växlats upp genom globala, kollektiva processer har agens nog att omforma både livet, naturen och klimatet. Ingen och inget undgår påverkan. Din kropp och min kropp håller på att förändras på samma sätt som allt annat. Därför borde vi tala mer om samverkan, mer om det som händer mellan och mer om vilken framtid vi vill ha. För framtiden skapas idag, här och nu, av oss. En annan framtid är alltid möjlig, om tillräckligt många ser, förstår och vill, samt gör vad som krävs. Men för att nå dit, för att kunna skapa en BÄTTRE värld måste vi samtala mer med varandra om vad det är vi vill. Och öppningar till samtal finner jag i dagens Under Strecket, skriven av konstvetaren Anna-Maria Hällgren.

Inom allt fler sammanhang uppmärksammas hur vi har stigit in i en ny, geologisk epok: antropocen, människans tidsålder. Termen tillskrivs de båda forskarna Paul Crutzen och Eugene ­Stoermer och markerar slutet för den geologiska epok vi har befunnit oss i de senaste 12 000 åren, holocen. Den nya, föreslagna geologiska epoken utmärks av att människans handlingar och sätt att leva har satt omisskännliga spår på jorden. Det finns, kort sagt, ingen väg tillbaka. Desto viktigare blir det att ställa frågor om hur vi bör och över huvud taget kan leva.

Vi vet att marken i Sibirien formligen har börjat explodera och skapat en ny form av slukhål. Vi vet att det flyter omkring ett sopberg i Atlanten och att de massproducerade varor som förblir osålda ofta helt frankt grävs ned i marken. Det tål att tänkas på. Genom överblivna ”Carpe diem”-skyltar, selfie­pinnar och otympliga utemöbler håller ett nytt jordlager successivt att byggas upp.

Förändringen och dess effekter smyger sig på, och när den börjar märkas kan det faktiskt vara försent att göra något, för här har vi att göra med långsamma processer. Lika långsamma processer som förändringen av människans sätt att tänka. Oviljan att se baksidan av det skinande myntet är stark. Det är också krafter som ryms inom begreppet antropocen, förnekelse och önsketänkande. Det satsas enorma summor på lobbyverksamhet för att så tvivel om effekterna av koldioxidutsläpp och annat, för att miljövidriga men ekonomiskt lönsamma verksamheter ska slippa bära de kostnader som verksamheterna bidrar till och som jorden och framtidens människor kommer att få betala. Och under tiden som vi som lever här och nu tjafsar om förändringen är reell eller fiktiv, om påståendena är sanna eller falska, drivs utvecklingen på av kraften som genereras mellan alla delarnas samlade påverkan.

Den förnekelsens kultur som gynnar kapitalet och som påverkar synen på vad som är nytta och vad som är viktigt, leder till att det framstår som rationellt att lägga ner utbildningar inom humaniora. Det är en logik som liknar strutsens, som går ut på att sätta skygglappar för ögonen så att vi slipper se det vi inte orkar se, men som vi alla anar håller på att ske. Här har konsten en viktig uppgift att fylla, vilket visas i artikeln.

Vi riskerar också att förbise hur ett nytt, mänskligt subjekt har börjat ta form inom den samtida collagekonsten. I en tid då vi allt oftare talar om transhumanism och möjligheterna till att förbättra människan genom tekniska innovationer – göra henne starkare, smartare, livsdugligare – har konstnärer som Luis Dourado, John Stezaker och Kerstin Stephan, för att endast nämna ett fåtal, komponerat en hybrid mellan människa och natur. Ansikten har ersatts med organiska material, med växter, jord och hav; kroppar har gjorts transparenta och blivit en bokstavlig del av den omgivande naturen.

För att kunna urskilja det historiskt specifika för detta nya, mänskliga subjekt, behöver vi påminna oss om att komponerandet av mänskliga subjekt knappast är något nytt inom collagekonsten. Historiskt sett har tidigare kompositioner korresponderat med samtida, politiska, sociala och kulturella företeelser. Men de har också kritiserat och utmanat desamma.

Kosten står i ständig dialog med det omgivande samhället genom att kommentera, uppmärksamma, förvränga och peka på möjligheter och konsekvenser. Konst är något man måste lära sig förstå. Det handlar om kunskaper och förmågor som behövs för att kunna bygga ett annat samhälle. Vetenskap är också viktig, men för att kunna dra nytta av det det finns evidens för måste förändringen ha en riktning och den kan vetenskapen aldrig peka ut. Där krävs andra kompetenser, krävs distans och lekfullhet, experimenterande och en vilja att försöka.

Det var, kort sagt, inte någon slump att dadaisternas hybrid mellan människa och teknik gjorde entré under mellankrigstiden, en tid präglad av såväl uppbrott som optimism inom en medie- och teknologimättad kultur.

I ”The dada cyborg” (2009) visar ­Matthew Biro hur dadaisterna ägnade sig åt betydligt mer än nihilistiskt nonsens. Biro argumenterar för hur dadaisternas cyborg, hybriden mellan människa och teknik, i själva verket utgjorde ett medel för att undersöka nya sätt att leva i en ny värld. Men cyborgen var också en del av ett politiskt – inte sällan anarkistiskt – ställningstagande gent­emot borgerliga konventioner och sociala hierarkier.

När världen förändras behöver också vi förändras. Men hur? Konsten ger ­sällan några svar. Däremot ställer den frågor, ofta precis de frågor som Paul Gauguin lät formulera i sin målning med samma namn från 1897: ”D’où ­Venons Nous / Que Sommes Nous / Où Allons Nous” – Var kommer vi ifrån? Vilka är vi? Vart ska vi?

Konsten har en viktig roll att fylla i människans tidsålder. Populärkulturen likaså. Vi behöver också verktyg att göra dessa frågor begripliga.

Verktyg att tänka med, det är vad jag forskar om. Det är mitt bidrag till arbetet med att bygga en ny och bättre värld. Jag vill inte styra utvecklingen, har inga svar på vad vi borde göra. Verktyg för att tänka kring vad som är möjligt och önskvärt har jag dock. Humanioras nytta är därför inte direkt, den är indirekt men inte mindre viktig för det.

I en tid då nyttan med humaniora inte sällan ifrågasätts har humaniora, paradoxalt nog, sällan varit viktigare. Vi behöver göra tydligt att det betyder något när Gunnar Wass trycker ned sin hand i skogens mylla [i TV-serien Jordskott, som jag tyvärr missat]. Vi behöver visa att det nya, mänskliga subjekt som komponeras inom collagekonsten inte endast är specifik för vår tid utan också äger en politisk potential. Komponerandet av ett nytt mänskligt subjekt utgör en form av experiment som kan få bäring i vetenskapliga och politiska sammanhang där kreativa experiment av detta slag vanligtvis inte ryms.

De visualiseringar som kommer till uttryck inom såväl konst som populärkultur är visserligen fiktioner, men de vittnar om något högst verkligt: vi behöver utforska nya sätt att leva och vara människa på.

Här kommer mitt nyvaknade intresse för andlighet in, för andlighet handlar om att skapa mening. Andlighet handlar om att sätta ord på det onämnbara, det som ligger bortom gränsen för det vetbara. Andlighet handlar inte om sanningen, utan om sökandet efter svar som fungerar. Och det behöver vi idag mer än någonsin. Svar som fungerar, på livets verkligt viktiga frågor. Kompetens att ställa bra frågor är en ovärderlig kompetens, vilket gör att oron för krisen i det svenska utbildningssystemet växer. Det är ännu ett område jag återkommer till här på Flyktlinjer. Allt hänger ihop.