Dagens Nietzsche, klokhet 1

Nietzsche läser man inte för att få några svar, man läser honom för att lära sig tänka och för att utmanas intellektuellt. Arbete med texter skrivna av filosofer som Nietzsche är utvecklande, just av det skälet. Därför är det så frustrerande att inifrån tvingas bevittna och delvis själv tvingas vara med och administrera nedmonteringen av den grund som byggts upp i utbildningssystemet och som länge garanterat att kunskaperna och kompetenserna som bland annat Nietzsche förmedlar hålls vid liv. Med evidens som vapen och ekonomin som argument raseras snabbt strukturen som är en förutsättning för framväxten, levandehållandet och utvecklingen av vishet och klokskap. Möjligen finns det plats för den typen av filosofi på kurser i teoretisk filosofi, men det är i så fall bara där. Få saker går mig så ledsen och beklämd som detta. Och det finns inget annat att göra än att ropa i öknen. För klokskap och vishet finns inget annat försvar och inga andra argument än just klokskap och vishet. Kanske är det mänsklighetens största och mest fatala paradox, att avsågandet av den gren som håller oss uppe framstår som det bästa vi kan göra.

Skolan faller sönder framför ögonen på oss, och det enda vi kan göra är att införa mer av samma medicin som försatt oss i den hopplösa situation vi sitter i. Vi borde göra tvärt om, vi borde lyssna mer på och arbeta mycket mer med filosofer som Nietzsche. Inte för att lära oss hur det är, utan för att öka förståelsen för hur det skulle kunna bli. Och framförallt för att lära oss förstå hur man blir en bättre tänkare. Skolan är inget sågverk där stockar klyvs och plank hyvlas för att skapa perfekta byggklossar till en skön ny värld. Skolan är en drivbänk där frön ska planteras och där miljön och förutsättningarna är viktigare än utfallet, på kort sikt. Skolan är inte en plats för bedömning och prestation, det är en plats för skapande och förutsättningen för det är frihet under ansvar. Det är insikter jag fått av att läsa och arbeta med texterna av Nietzsche.

För någon vecka sedan började jag på Ecce Homo, som kan sägas vara Nietzsches "självbiografi". Den börjar med två rubriker, som jag tänkte uppehålla mig vid: Varför jag är så vis, och Varför jag är så klok. Där kan man läsa om vishet, att det handlar om ett slags dubbel kompetens. Vis blir den som kan hantera dubbelhet, som kan upprätthålla dialektiker mellan och som inte faller i fällan att tänka antingen eller. Både och, att kunna hantera det, är en förutsättning för vishet. Livet och tillvaron är full av paradoxer, och tänker man naivt på saken tänker man att något är fel, för så kan det ju inte vara. Varför inte då? Den tanken måste man våga ställa, och man måste vara beredd på att svaret långt ifrån alltid är det man önskar. Så ser livet ut, det levande livet. Det blir inte alltid som det var tänkt, som man vill. Det går inte att kontrollera. Människan är en kulturvarelse OCH ett djur. Människan har BÅDE intellekt och känsla, snille och smak. Samhället och kulturen uppstår mellan dig och mig och alla andra, genom att vi lever våra liv och medan vi ärt fullt upptagna med annat. Kulturen och insikter som dessa kan förnekas, och det gör de, dagligen och stundligen, i politiken, näringslivet och i både slott och koja. Ingen kommer emellertid undan kulturen, ingen undgår sitt och samhällets öde. Den som förstår det är vis, och det gör Nietzsche, han är vis. Därför är det som inspirerande och stimulerande att läsa och arbeta med hans texter, för de öppnar upp och vädrar ut. Dels förstår man vikten av den dubbla kompetensen, dels lär man sig hantera dialektik, paradoxer, konnotationer och kontingenser, allt det som livet och kunskapen uppstår ur.

Nietzsche skiljer mellan vishet och klokskap. Det är viktigt, men det ena förutsätter det andra. Dubbelheten och dialektiken finns som sagt överallt, och det är dynamiken som uppstår mellan som gör oss och det samhälle vi lever i till vad det är och dem vi är.

Varför är jag så klok?

-- Varför jag vet lite mer? Varför jag överhuvudtaget är så klok? Jag har aldrig grubblat över frågor som inte är några. -- jag har inte slösat bort mig.

Här, i dessa rader, ryms ett helt universitet. Detta är den enda pedagogik vi behöver, insikten om att tänkande är människans sätt att leva och hantera tillvaron. Skolan håller idag på att raseras just för att tänkande, kritiskt tänkande som kritiskt ÄVEN till sina egna premisser, är satt på undantag. Tänkande betraktas idag som en onödig lyx, som något som får anstå till nästa högkonjunktur. Skolans uppdrag är att förmedla kunskap, så snabbt och effektivt som möjligt. Det är som att kasta pärlor för svin, och det är du och jag som är både grisarna och pärlkastaren. Kunskap är inget värt om ingen kan hantera den. Information blir bara ord och instruktioner för den som inte förstår. Dagens skola fostrar regelföljare, skapar människor som gör och tänker rätt, så snabbt och effektivt som möjligt. Ingen gör detta mot oss, vi gör det med och mot oss själva, genom att acceptera tanken på att pengar är ett mål i sig, istället för ett medel. Det tar tid att tänka, men i en kultur där tid är synonymt med pengar kommer den rådande logiken att få priset att framstå som allt för högt. Inget kan vara mer fel, men det krävs en dubbel kompetens för att se och förstå, och för att kunna bjuda motstånd. Se där, ännu en av livets alla paradoxer.

Jag skulle inte i efterhand vilja lämna en handling i sticket, jag skulle föredra att principiellt utesluta den dåliga utgången, följderna från värdefrågan. Inför den dåliga utgången förlorar man alldeles för lätt den rätta blicken för vad man gjorde: ett samvetskval tycks mig vara ett slags "ond blick". Att så mycket mer hedra något som slår fel, eftersom det slog fel -- det hör snarare till min moral. --

Om vi drog lärdom av misstagen, om vi istället för mer av samma satsade på annat, på något helt nytt eller på gammal beprövad visdom och klokskap, som till exempel att lära sig tänka, inte rätt utan att tänka fritt (som Nietzsche uppmanar oss till), då hade alla problem i skolans värld kunnat göra oss både mer kloka och mer visa. Om vi lärde oss att misstag är den bästa pedagogiken. Om vi lärde oss att inte förakta den som misslyckats, utan lyssna, lära och dra nytta av misstagen. Då skulle ett annat, bättre och mer hållbart samhälle snabbt kunna växa fram. För det fundament ett sådant samhälle vilar på är en stadig grund att stå på, som ingen paradox råder på. Ansvar är inte att avgå eller avsätta den som gjort fel, många har fått för sig idag, utan att dra lärdom och delta i arbetet med att ställa tillrätta det som raserats på grund av att besluten som togs inte ledde till önskat resultat.

"Gud", "själens odödlighet", "frälsning", "hinsides", idel begrepp som jag inte ägnat någon uppmärksamhet, inte heller någon tid, inte ens som barn, -- jag var kanske aldrig barnslig nog för det? -- Jag känner överhuvudtaget inte till ateismen som resultat, än mindre som händelse: hos mig är den en instinktiv självklarhet. Jag är allt för nyfiken, alltför frågvis, alltför övermodig för att nöja mig med ett knytnävssvar. Gud är ett knytnävssvar, en ofinkänslighet mot oss tänkare --, i grunden rentav blott ett knytnävens förbud mot oss: ni skall icke tänka! ...

Gud är död, men tron på Sanningen lever och den tar inte bara död på nyfikenheten, den krossar också allt motstånd, alla försök att ifrågasätta och sätter med ett knytnävsslag den som vågar ställa kritiska och utmanande frågor på plats, en gång för alla. Frågan om livets mening är en fråga utan givet svar, med andra ord är det en filosofisk fråga, just en sådan fråga som Nietzsche lär oss hantera eller som vi lär oss själva hantera genom att lyssna på och jobba med Nietzsches ord och tankar. Den som är vis blir klok, och den som använder insikterna som livet och alla dess erfarenheter det ger en, blir klokare och kan utveckla visheten mer.

Vad vi och skolan behöver är inte fler betyg, inte mer evidens, utan förmåga att lyssna, dra lärdom och tänka. Vi behöver bli bättre på att ställa frågor, tänka kritiskt och hantera osäkerhet och paradoxer. Livet är inte en gåta som kan lösas, det är ett mysterium och en utmaning som bara kan hanteras. Kultur är inget man blir klar med, det är något man ständigt måste arbeta med, och det är i och genom det arbetet som visheten och klokskapen växer till sig, om förutsättningarna är gynnsamma.