Om den hotande krisen i högskolan

Det pratas mer än någonsin om högskolan idag. I snart sagt varje tidning, nästan varje dag, finns något som rör högre utbildning eller forskning. Jag känner aldrig igen mig, nästan aldrig i alla fall, för det talas över huvudet på mig. Forskare och lärare kommer ytterst sällan till tals, och när deras röst hörs får den luft, inte för att någon egentligen vill lyssna, utan för att debatten behöver nytt blod eller ett ansikte. Det handlar inte om kunskap, kvalitet eller om någon omsorg om verksamheten som bedrivs på landets högskolor och universitet, det handlar om publicitet, om att profitera på uppmärksamheten. Sakta mals allmänhetens intresse ner och rådande situation normaliseras; så här har det väl alltid varit?

Samtidigt som debatterna rasar ovanför huvudet på oss som verkar i högskolesektorn går vi nu in i årets mest hektiska tid. Jag 30 uppsatser att hantera, närmare 70 studenter (många skriver i grupp. På B-kursen har vi för att få ihop kursen med timmarna den fått sig tilldelad, tvingats dela in studenterna i grupper om upp till fem) som mailar och undrar och förtvivlat försöker förstå vad som förväntas av dem. Och när studenterna tvingas in i en situation som de inte kan hantera, för att de inte förberetts för den och för att tiden aldrig verkar räcka till för någon idag, samt för att allt färre idag har tid och kompetens att förstå vad kunskapskvalitet är, blir min situation ohållbar. När 70 studenter samtidigt och i sista minuten börjar inse vad som krävs (många gör dock inte ens det) och att tiden kanske inte räcker till (det gör den inte, inte på långa vägar), havererar systemet. Jag överlever, för jag har lärt mig att få distans. Jag har helt enkelt av existentiella skäl tvingats utveckla en okänslighet som plågar mig, men alternativet är uteslutet. Mitt liv och min hälsa går före, måste gå före. Orsaken till detta är att jag tvingas hantera något som inte går att hantera. Och det skär i mig när jag tvingas vara delaktig i nedmonteringen och utarmningen av kunskapen, den högre utbildningen och kvaliteten.

Det våras utanför fönstret. Medierna jublar över nya debatter och klickfester som genererar uppmärksamhet och pengar. Under tiden utarmas kunskapen och klyftan mellan dem som liksom jag ser och beklagar det intellektuella förfallet, och dem som håller allt hårdare i sin "smarta" mobil, som kräver enklare och ständigt mer spektakulär och kittlande underhållning, ökar, dramatiskt. Förfallet accelererar och för varje ny generation som lämnar utbildningssystemet med ett examensbevis som lovar runt men håller tunt minskar samhällets skydd mot okunskapens konsekvenser ytterligare. Sommaren är på väg. Det är examenstider. Det som skulle kunna vara bra, det som borde vara årets bästa tid, blir en plågsam väntan på den nödvändiga semestern som jag och alla andra lärare nu är i desperat behov av för att kunna rädda det som räddas kan. Jag vill och kan värna kunskapen och kvaliteten, men jag får inte, för systemet jag verkar i tvingar mig hålla god min i elakt spel. Cynismen känner inga gränser. Det saknas inte kunskap om det prekära läget, det saknas intresse. Enkla lösningar som passar för en polariserad debatt i Agenda, för att profilera sig och sitt parti, avlöser varandra och när resultaten uteblir skylls det än på lärarna, än på studenterna, än på grundskolan, på allt och alla. Utom på de verkligt skyldiga: Alla vi tillsammans och den kulturförnekande kultur vi skapar för att vi inte orkar se världen som den är och fungerar, för att vi hellre lever på en dröm om gränslös lycka (sänkt skatt och mer av allt), än i en vardag som fungerar.

Läser i gårdagens pappersutgåva av SvD om miljardsatsningar på högskolan som inte räckte till. Nej det är klart, om en verksamhet lider av svåra skador på grund av eftersatt underhåll och konsekvent underfinansiering (på grund av ett omöjligt effektiviseringsmål) som pågått under många år, kommer varje "satsning" att ätas upp av verksamhetens akuta behov. Extrapengar och satsningar ger bara avsedd effekt i välskötta system, och frågan är om det finns några sådana idag. 700 miljoner låter mycket, och i ett kort inslag i Agenda eller på en presskonferens går det att plocka poänger. Men ställ det i relation till vad Harriet Wallberg, som är chef för UKÄ, menar krävs: Fyra MILJARDER kronor, så inser alla som kan räkna (fast med den saken är det ju så klart illa ställt idag ...) att en satsning som understiger 4 000 000 000:- inte är någon SATSNING, bara en efterlängtad justering av inkomsterna till den rätta nivån, det vill säga den nivå som krävs för att upprätthålla verksamheten med bibehållen kvalitet.

I Dagens pappersutgåva av samma tidning läser jag om skolan, och ser en tydlig koppling till det jag bloggade om igår. Artikeln är skriven av filosofen Tove Österman och handlar om att Sverige aldrig kommer att kunna få en bra skola så länge antingen frihet ELLER disciplin betonas. Först när alla delar är på plats, och först när det råder balans och harmoni i verksamheten och mellan de olika delarna (rektor, lärare, elever, föräldrar, ekonomi och så vidare) kommer skolan att kunna ägna sig åt det skolan ska ägna sig åt: KUNSKAPSUTVECKLING. "Frihet förutsätter disciplin, elevcentrerad undervisning möjliggörs genom lärarauktoritet", det är ett citat som illustrerar exakt vad jag försökte visa på igår, dessa ord visar hur dialektik fungerar i praktiken. Antingen eller löser inga problem, bara både och!

Avslutar med en sista tanke som kan sägas knyta ihop ovanstående. Det handlar om debatten som rasar just nu (helt i enlighet med rådande medielogik, med rubriker, klickfester och publicitet som genererar reklamintäkter och som eldar på karriärer), om kulturmannen. Det är Ida Östenberg (docent i antikens kultur och samhällsliv) som skriver en helt lysande analys av Knausgård och det han SÄGER/SKRIVER. Äntligen någon som inte plockar enkla poänger, äntligen en artikel som utmanar intellektet och som är bildande. Den enda smolken i glädjebägaren är att jag befarar att orden och tankarna kommer att gå många förbi, för kunskapen om det hon skriver om håller som bekant på att utarmas. Vem bryr sig om Odysseus idag? Alldeles för få, vill jag hävda! Tack Östenberg, för en briljant analys av Knausgårds retorik.

Är det någonsin vår i cyklopernas land? Mja. Inte enligt Hesiodos iallafall. I hans ”Theogonin” är cykloperna barn till jorden (Gaia) och himlen (Uranos), av både fadern och titanen Kronos förpassade till underjordens dödsrike, Tartaros. Där saknas både äppelträd och blå himmel. Cykloperna befrias senare av Zeus, och som tack arbetar de härefter i gudens tjänst med att smida hans åskviggar. Cykloperna är kraftfulla smeder; tillsammans med Hefaistos/Vulcanus framställer de också Poseidons treudd, Hades osynlighetshjälm och Aeneas sköld. Cyklopernas land ligger i jordens inre; när de slår sina släggor mot städet dånar och frustar vulkanerna. Ofta placeras de på Sicilien där deras boning är Etna. Inte heller därinne blir det mycket till vår.

Mest känd av alla cykloper är Polyfemos. Hans land är en ö i utkanten av civilisationen dit Odysseus kommer seglande med sina mannar i den nionde sången av ”Odysséen”. De är laglösa och trotsiga, Polyfemos och hans gelikar, alltför primitiva och bekymmerslösa för att odla jorden. 

De lever som vilda herdar i sällskap av getter och får, tackor och baggar. De har inga gemensamma rättesnören och inga rådsmöten. Med varandra kommunicerar de mycket lite, de har inga bestämda uppfattningar och de tycks varken särskilt rädda eller arga. Grymma, brutala och svagt begåvade är de däremot. De är skräckinjagande monster, som till utseendet liknar skogbevuxna bergstoppar. Och de bor i grottor. Antikens cykloper var enögda, ociviliserade jättar som levde undangömt, i mörker. Polyfemos själv beskrivs hos Homeros som en kannibal, ett odjur. Varför, undrar man, liknar Knausgård Sverige och svensk debatt vid ett vårvackert cyklopernas land? Tänker han på den senare traditionen representerad av Theokritos, där Polyfemos vallar sina får och sjunger sånger till tröst för sin olyckliga kärlek till nymfen Galatea? Finns det något ytterligare, något förutom den trångsynta enögda blicken han är ute efter? En möjlig tolkning är att det handlar om det homeriska mötet mellan Odysseus och Polyfemos. Säkert känner ni till berättelsen. [...]

Hoppas kan man alltid, men jag befarar att den uppväxande generationen inte känner Homeros, i all fall inte tillräckligt mycket för att se och förstå vad Knausgård möjligen (högst troligt) menar, vilket utarmar debatten till pajkastning och en jakt på enkla poänger. Det är ett tecken på hur långt utarmningen av bildningen och kvaliteten i kunskapen har gått. Det krävs utbildning, erfarenhet och framförallt tid att ta något på allvar. Studier på högskolan är inga högskolestudier om tiden saknas och allvaret reduceras till ängslan inför att få godkänt på tentan. Intellektuell fostran går inte att effektivisera eller tvinga fram, den tar tid, kräver möda och kommer aldrig ur vaggan om arbetet inte tas på största allvar. Det krävs kunskap, förståelse och en vana att läsa svåra texter för att se det Östenberg ser.

Knausgård är inte den förste att använda cykloper som litterärt grepp. Välkänd är scenen i James Joyces ”Ulysses” där Leopold Bloom möter en självcentrerad trångsynt Polyfemosgestalt på en grottliknande Dublinpub. Odysseus attack mot Polyfemos brukas också för att i allegorisk form markera det egna skrivandets position gentemot tradition och konvention. Redan på 1100-talet tolkade Bernardus Silvestris Polyfemosepisoden som en liknelse över det glödande intellektets utplånande av närsynt fåfänga. Han byggde sina allegorier på 500-talsförfattaren Fulgentius, som skrev så här om cyklopen: ”Så med det enda ögat i pannan som ser och förstår intet utom fåfänga. Detta är vad den ytterst vise Odysseus utsläcker.” Knausgård är inte bara en vis Odysseus som sticker hål på cyklopens trångsynta fåfänga. Han är också del av en västerländsk tradition, där den homeriska berättelsen används som allegori för den nydanande litteraturens triumf. Det är snyggt gjort. Och det är ytterst kulturmannamässigt.

Ytterst lite är nytt under solen, det inser den som är bildad och tar kunskapen och analysförmågan på allvar. Och ett land blir aldrig bättre än befolkningens SAMLADE genomsnittliga kunskaper och kompetensen. Det är inte eliten som fostrar massan, det är ur folkdjupet talang och briljans slipas fram, genom tålamod, tid och transparens från alla.

Tar vi inte detta på allvar är risken står att det går med högskolan som det gick för fotbollen, som nu visar att det inte finns några enkla lösningar. Skandalen i FIFA är en plågsam påminnelse om att det inte finns några kakor som kan ätas och ha kvar samtidigt. Om det låter för bra för att vara sant, då är det för bra för att vara sant!