Vem kan lära förutan krav, resurser och ansvar?

Igår i kommentarfältet här på bloggen var Christopher Kullenberg och jag eniga om att problemen i den högre utbildning inte är studenternas. Strax efter publicerades följande kommentar.

Är det inte studenternas fel?! "Deras rationalitet... ett djupare politiskt problem" skriver Kullenberg. Man är inte tvungen att vara (mål)rationell. Man kan välja att istället vara förnuftig, ta personligt ansvar och sluta att vara offer, osjälvständig, lat, ointresserad och beräknande.

Jo, så är det naturligtvis. Och det finns studenter som väljer den vägen. Kanske inte omgående, men efter ett tag brukar de flesta eller i alla fall tillräckligt många för att det ska kännas meningsfullt att fortsätta som lärare, ägna studierna den tid och det intresse som krävs för att nå goda resultat. Tyvärr sker detta för alldeles för många, alldeles för sent. Under sista terminen på högskolan, under arbetet med kandidatuppsatsen, går det inte att hämta in förlorade kunskaper. Och jag vidhåller att det inte är studenternas fel, utan att problemet ligger någon annanstans.

Mitt intryck är däremot att lärare inom humaniora på universitet är mer undfallande än andra, mer konflikträdda än konfronterande. Är själv student igen efter att ha arbetat som lärare i 8 år. Är trött på yrket och tar "paus" genom studier i idéhistoria. Märker sällan av detta som du skriver på bloggen om studenter men tror ju att det stämmer eftersom det beskriver mina gamla gymnasieelever! Däremot är det tydligt att mina lärare inte rättar studenter som är ute och cyklar på seminarier, inte vågar stå på sig när de satt en datum för inlämningsuppgifter osv. Jag häpnar över mesigheten och har tagit upp det i utvärderingarna. Man upplever att man kan behandla de stackars lärarna hur som helst. Svårt att respektera dessa alltför idealistiska och godhjärtade lärare då tyvärr.

Dessa ord är viktiga, för här blottläggs en delförklaring till dagens situation. Även om jag inte vill det kan jag tyvärr känna igen mig i beskrivningen ovan. Även om jag kämpar ihärdigt för att det inte ska vara eller bli så, är det ett faktum att jag inte alltid kan eller orkar upprätthålla ordningen och att jag ibland uppfattas som mesig. Är det lärarnas fel, problemen i skolan? Nej, det är det inte heller. För det handlar om kultur. Jag kan bli hårdare. Det går att kräva tystnad i klassen och visst kan jag på seminarier avfärda tossigheter, underkänna fler och hålla strikt på deadlines. Men när jag försöker göra det kommer klagomålen från studenterna som ett brev på posten. Jag får onda blickar från kollegorna och chefen kallar till möte där jag blir uppläxad. Inte där jag arbetar nu, men det har hänt. Systemet jag verkar i ger mig inget som helst stöd. Där finns problemet, i samhället och i synen på kunskap och vad skolans uppdrag är. Det är ingens fel, problemet är allas och det löses inte genom att enskilda (lärare och studenter) gör insatser. Ska vi komma tillrätta med problemen måste våga se dem i vitögat, måste vi våga erkänna allvaret i situationen.

Läser än en gång ett klokt inlägg i skoldebatten av Inger Enkvist, denna gång i GP. Hon skriver under rubriken: Sverige måste sluta leka skola. Och jag kan bara instämma. Ibland på jobbet känner jag att jag leker, att det inte är på riktigt. För det kommentaren ovan handlar om är en situation där varken studenterna eller lärarna tar aktiviteten på riktigt. Hur skulle man kunna det när det allt mindre handlar om kunskap och allt mer om något annat: poäng, examen, genomströmning, ekonomi, kundnöjdhet och så vidare. Om kunskapen verkligen stod i centrum, på riktigt, skulle ALLA inblandade tvingas ta skolan på fullaste allvar. Inger Enkvist har fattat, men politiker som har makten över förutsättningarna har det uppenbarligen inte. (Läser i pappersutgåvan av tidningen Axess en artikel på samma tema, som finns här för den som vill betala eller har en inloggning. Den har den talande titeln: Vi får vad vi förtjänar).

För någon vecka sedan presenterade OECD en rapport [Här finns en länk] om svensk utbildning. Letar man efter Sveriges position i de olika tabellerna och översikterna ska man börja nedifrån. Inget enskilt land har sjunkit så mycket som Sverige i internationella jämförelser. Sverige ligger nu lågt inte bara när det gäller kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap utan också när det gäller lugn i klassen, lärarlöner, social uppskattning av lärare och kunskapsnivån hos lärare.

När Andreas Schleicher, den Pisa-ansvarige från OECD, på en presskonferens i Stockholm nyligen redogjorde för de här resultaten, höll de två ansvariga ministrarna liksom generaldirektören för Skolverket god min trots att det som sades var förfärligt för vårt land.

Detta att hålla god min, som för läraren kan vara en överlevnadsstrategi när hen tvingas verka i ett system som hen inte tror på och när alla ansträngningar för att sätta kunskapen i centrum och för att höja kvaliteten möts med olika typer av motstånd, säger liksom allt. Hittar en bild (se länken ovan), från tillfället, och det ser verkligen ut som Enkvist beskriver det. Ett slags strutsbeteende som kännetecknat skolpolitiken under många, många år. "Jag delar inte den bilden", var mantrat som Björklund upprepade i sin strävan efter att rätta verkligheten efter den karta som bestämt skulle gälla. Kanske går det att lura väljarna, men till slut kommer verkligheten ikapp, och vi får verkligen alltid den skola vi förtjänar. Idag förtjänar vi inte bättre!

Åskådaren kunde associera till en boxningsmatch där den artige Schleicher fick in den ena träffen efter den andra. Hade det varit en boxningsmatch hade de svenska myndighetsföreträdarna inte kunnat stå på benen efteråt, men nu visade deras ansiktsuttryck inte någonting. 

Kollapsen bekräftad

Oberoende experter har med andra ord bekräftat att en central och traditionellt välfungerande del av det svenska samhället har kollapsat. Rapporten måste ha fått regeringen att kippa efter andan när den ena svenska favoritidén efter den andra ifrågasätts. Inget sägs om kränkningar eller mer pengar men däremot sägs det uttryckligen att problemet inte är friskolor eller ”utanförskap”. Ett huvudproblem är i stället att det inte råder ordning i klassrummen och att eleverna inte studerar tillräckligt. Rapporten spekulerar över om ett generöst välfärdssystem och låga inkomstskillnader bidrar till elevernas ointresse för studier.

Vi borde inte behöva höra OECD:s experter, eftersom eleverna själva kan diagnosticera problemen. I tidningen Östgöta-Korrespondenten den 10 maj skriver Jennica Åström, elevrådsordförande i årskurs 9, om hur hopplöst det är att vilja studera men inte ha lugn i klassen. ”Klimatet har blivit så fruktansvärt försämrat de senaste åren att man inte längre kan höra vad läraren säger eller ens göra enskilda uppgifter.” Hon fortsätter: ”Det har även blivit som ett allmänt faktum att elever kan komma och gå som de vill, oftast helt utan konsekvenser.”

Ännu ett exempel från skolans värld. Alla borde kunna känna igen sig, men när politikerna inte delar den bilden, när de har sin karta som verkligheten ska rättas efter, spelar det inget roll att upprepa detta. Jag blir ledsen av att tänka på hur illa det är ställt och hur delaktig jag tvingas vara i förfallet. Inte för att jag vill, utan för att systemet jag verkar i inte ger mig det stöd jag behöver för att kunna arbeta med kvalitet och sätta kunskapen i centrum. Jag känner inte att jag har tillit, därför tvingas jag hålla god min. Där finns en viktig pusselbit som visar vad som behöver göras och som än en gång visar att det inte krävs någon komplicerad lösning för att komma till rätta med problemen.

Saknar respekt

Elever i dag har ingen som helst respekt för lärare, och varför skulle de, när lärarna verkligen inte har något att säga till om. Hon menar att dagens situation är direkt orättvis mot elever som vill lära sig. Hon avslutar med att säga att lärarna måste få tillbaka sin auktoritet så att kunniga och engagerade personer ska vilja bli lärare.

En högstadierektor sammanfattade problemen på någon minut i SVT:s Agenda för någon vecka sedan. Alltför många elever skolkar, anser inte att det är ”coolt” att anstränga sig och har otillräckliga kunskaper. Det är de svaga eleverna som skolkar mest. Det som behövs är inte mer pengar utan att se till att eleverna tar skolan på allvar.

Emellertid är problemet att de vuxna i Sverige inte heller tar utbildningen på allvar utan accepterar en låtsasskola. Vi låtsas att eleverna lär sig trots att det går bort tid från lektionerna för oväsen och oordning. Vi låtsas att eleverna går nio år i grundskolan, trots att den effektiva tiden kanske är sju år. OECD har nu visat oss svart på vitt att vi lurar oss själva.

Vi har skapat en hittepåskola där formen är viktigare än innehållet! Vi låtsas att allt är frid och fröjd, att ingen ska se att kejsaren är naken. Jag är så fruktansvärt trött på detta. Inser det när jag läser och skriver. Jag vill men får inte sätta kunskapen i centrum! Jag tvingas hålla mer koll på närvaro, poäng och styrdokument än på kunskapen. Timmarna jag har till mitt förfogande är ständigt för få. Jag vill undervisa mer, föreläsa, handleda och hålla seminarier, men resurserna räcker inte. Högskolan måste spara, genomströmningen måste vara jämn och hög, och allt fokus läggs på att klara sig undan anmärkningar från UKÄ! Klart vi får problem då, klart att lärarnas auktoritet urholkas och studenterna slutar bry sig. Det går inte att snacka sig till en ny och bättre skola. Vad Utbildningssverige behöver är KUNSKAPEN i centrum: Meritokrati istället för meritism! Studenterna som inte klarar kraven måste kunna stoppas UTAN ATT DET PÅVERKAR EKONOMIN! Det är så urbota dumt och borde vara uppenbart för alla, men så länge ansvariga håller god min kommer ingen förändring att kunna komma till stånd!

Ingen tillfällighet

Dagens situation beror inte på tillfälligheter som vi inte kan göra något åt. Sedan införandet av lagen om grundskola 1962 flyttas elever till högre årskurs utan krav på att de ska kunna innehållet i den lägre. I ett halvt århundrade har vi låtsats att ansträngning och kontroll inte behövs utan kan ersättas av stöd. Vågar det vuxna Sverige nu säga att elever måste kunna innehållet i en årskurs innan de kan gå vidare med nästa? Vågar man säga att ingen elev har rätten att med ett störande beteende frånta andra elever deras rätt till utbildning? Vågar man säga att det inte går att få en hög utbildningskvalitet om elever och föräldrar kan hota lärare med en anmälan till skolinspektionen?

OECD-rapporten visar indirekt att vuxna i andra länder vågar ta beslut och genomföra dem. Det är dags att sluta låtsas. Experimentet är utvärderat. OECD-rapporten kunde ha hetat Svensk utbildning vid vägs ände.

Allt vi behöver veta om problemen vet vi, och det krävs som sagt inga raketforskare för att lista ut vad som behöver göras. Det krävs bara några få saker, för det första att kunskapen ställs i centrum. För det andra att ekonomi och resultat inte ska påverka varandra. Två mycket enkla åtgärder som kan införas redan på måndag och som skulle få effekt omedelbart, för det skulle ge oss lärare makten tillbaka och det skulle tvinga studenterna att ta det ansvar för sitt eget lärande som de i dagens system helt fråntagits. Det är inte svårt, inte på något sätt. Och det gör det hela än mer tragiskt!