Om vishet

Om meningen med livet skrev jag igår, eller snarare om hur mening i livet är något som skapas. Och jag vill se det som att den förmågan eller egenskapen, att kunna skapa en fungerande mening i och med livet, är en förmåga som kommer nära begreppet vishet. Jag återkommer ofta till tanken om att jag vill se en skola och ett samhälle som sätter kunskapen i centrum. Med det menar jag inte, som en del hävdar, att "den" (som om det bara fanns en, enda) vetenskapliga metoden ska gälla, eller att det går att veta allt, bestämt, att kunskapssökande handlar om sanning och evidens. Kunskapen i centrum är något helat annat, för det handlar om att göra verkstad av insikten om att det finns en gräns för vetandet och att det som befinner sig bortom den gränsen är ovetbart men ändå inte meningslöst. Därav intresset för andlighet, som också är en kompetens. Vishet skulle kunna sägas vara förmågan att balansera på gränsen eller kunna upprätthålla dialektiken mellan vetenskap och andlighet, utan att falla ner i antingen det ena eller det andra. 

Igår, på min femtioårsdag, skrev jag om andlighet och det känns som en försenad födelsedagspresent att dagens Under Strecket är en artikel av Carl Rudbeck, om vishet. Kan inte tänka mig en bättre start på resten av livet än att börja denna dag fylld av uppsatshandledning och läsning inför morgondagens examinationer med att tänka om vishet, med Rudbeck.

Alla har vi väl träffat kloka, intelligenta, smarta, lärda och bildade människor. Men hur många av oss kan säga att vi har träffat en vis människa? Mitt umgänge är möjligen för begränsat och inskränkt men så här på rak arm kan jag inte komma på en enda människa som jag tveklöst skulle kalla ”vis”. Kanske har jag missat något. För många år sedan i Benares blev jag bryskt approcherad av en man vars klädedräkt i stort sett bestod av aska och som ihärdigt gjorde gällande att ett dopp i Ganges skulle göra mig både odödlig och vis. Jag avböjde vänligt hans invitation så nu är jag varken odödlig eller vis.

Många äro kallade, men få är utvalda. Så är det, och den som säger sig vara vis har inte fattat någonting. Vishet är som jag ser det inget man är, det är något man blir, om man har tur, om man arbetar ihärdigt och framförallt om man lyckas balansera utan att falla ler på den där tunna linjen mellan det vetbara och det man inget kan veta något om men som man ändå måste förhålla sig till. Vishet är en process, är något man aldrig blir färdig med, ett mål som inte går att uppnå, bara närma sig. Utgångspunkten för Rudbecks artikel är följande och det ska bli intressant hur dessa tankar förhåller sig till mina.

I sin koncisa bok ”Wisdom. A history” (Reaktion Books) har den i England verksamma historikern Trevor Curnow gjort ett hedervärt försök att bena upp begreppet som föga överraskande visar sig vara så mångtydigt att det knappast låter sig fångas i en någorlunda kortfattad definition. En sak står emellertid klar: visheten förläggs vanligen till avlägsna platser och till för länge sedan svunna tider. Ofta var den förbehållen gudar med endast få mänskliga undantag. Den grekiska guden Apollo var vishetens gud och hade ett eget orakel i Delphi som förkunnade att Sokrates var den visaste människan. När Sokrates fick höra detta förklarade han att i så fall var det inte mycket bevänt med mänsklig vishet.

Handlar boken om vishet, eller om föreställningen om vishet? För det är naturligtvis två HELT olika saker. Många lyfter fram Sokrates som sinnebild för vishet, men jag vet inte om jag håller med. Hans metod ger sken av att vara förutsättningslös, men nog handlar det om att komma fram till ett svar, det rätta, det enda möjliga. Och det svaret finns där redan på förhand, vilket är en tanke jag inte kan ställa upp på. Svaret på vad vishet är finns inte i världen för oss att upptäcka, det skapas, omskapas och är aldrig någonsin givet. Sokrates var i alla fall ödmjuk inför påståendet om att han skulle kunna sägas vara den visaste. Ingen kan vara den visaste, det handlar alltid om en relation. Vishet är något delat, något ömsesidigt, och som sagt något föränderligt, inget någon enskild är. Detta hindrar så klart inte att man kan sträva efter vishet, tvärt om är det det enda man kan göra, söka efter fördjupad insikt och förståelse.

Om vi följer Curnow så framgår det att vishet oftast är ett gudomligt attribut som människan kan få del av genom olika ceremonier och tekniker. Det är visa gudar som uppfostrat människorna. Den egyptiska guden Thoth ansågs ha uppfunnit hieroglyferna och därför mycket vis. På Irland fanns en gud vid namn Ogma som spelade en liknande roll i iriska myter. Runtom i världen hittar Curnow sina exempel. I Kina fanns det i en halvt – eller kanske helt – mytisk forntid åtta odödliga och fem kejsare som alla ansågs ha varit visa. De har drag som går genom vishetens historia. För att bli odödlig måste man välja ett liv i fattigdom och uppvisa likgiltighet inför jordiska ägodelar, motstå köttsliga frestelser, sakna ambition att göra karriär och förakta världsliga framgångar. De fem kejsarna var visa eftersom de hade uppfunnit verksamheter som jakt, fiske och jordbruk och hade dessutom givit mänskligheten elden och skrivkonsten.

Likgiltighet inför ägande, motståndskraft mot frestelser och avsaknad av karriärism, visst ligger det något i det. Ägande, frestelser och uppmärksamhet är lockelser som lätt gör att man tappar huvudet, det är faror längs vägen mot ökad vishet. Men att upphöja dem till mål är att misslyckas med dialektikens balansakt. Vishet handlar om att kunna hantera dessa saker, inte om ett liv helt utan. Hantera är ett nyckelord i min definition, att inte ha svaret eller redan kunna, utan om att söka fördjupad förståelse, om att röra sig i riktning mot ljuset, kort sagt: Blivande.

Med variationer återkommer dessa teman på flera ställen Curnows bok. Kulturer i öst och väst, nord och syd berättar om gestalter som tillskrivs liknande heroiska dåd. I en avlägsen forntid fanns de visa gudar och män (och nästan aldrig någon kvinna) som hade gjort civilisation och kultur möjliga. Ett slags kulturhjälte är vanlig; ibland tar han gestalt som ett djur, till exempel kanin eller prärievarg eller sköldpadda, och undervisar en dittills okunnig mänsklighet i hur man brukar jorden eller tämjer elden.

Vishet som något externt, alltså, som något givet utifrån. Den tanken är oerhört stark och den återfinns i så många olika resonemang. Tänker närmast på frågan om hållbarhet, som är en utmaning som mänskligheten aldrig kommer att klara utan vishet. Men lösningarna kommer lika lite utifrån som problemen med miljöförstöringen går att exportera. Problemen måste hanteras, här och nu och utav oss. Ingen hjälp kommer att bjudas utifrån, ingen kommer att lösa problemet åt oss. Även om vi sätter den klokaste av oss på problemet kommer hen aldrig att kunna lösa det, för frågan om hållbarhet är en helt annan fråga som kräver helat andra egenskaper och metoder. Det är en utmaning, en rörelse, ett kollektivt blivande som uppstår mellan dig och mig och mellan oss och alla andra och världen. Vishet handlar om livet, om att LEVA livet på sätt som fungerar.

Fattigdomsidealet är inte unikt för kinesisk vishet utan tycks vara om inte universellt så åtminstone nästan globalt. Det dyker upp i såväl hinduism som buddism. Ett steg mot upplysning var att klippa av alla jordiska band till ägodelar som endast ledde till ett evigt kretslopp av lidande. Kristendomen har ett liknande fattigdomsideal. Den rike mannens odds att komma in i himmelriket är som bekant dåliga.

Det finns säkert undantag men nog tycks det som om det skulle råda en motsättning mellan världslig framgång och vishet. Den som besitter varken det ena eller det andra kan fundera över vad som är orsak och verkan. Det är möjligt att rikedom och framgång leder till olycka men det kan ju också vara så att man här gör en dygd av nödvändigheten. Man tröstar sig själv med att säga att rikedom leder till andlig misär medan fattigdom är en förutsättning för den vishet som är den sanna vägen till inre frid och att den är gratis. Att säkert avgöra hur det förhåller sig är svårt men nog verkar det som om de flesta föredrar ett penthouse på Manhattan framför en tiggarskål i Burma.

Det faktum att de flesta föredrar ett penthouse på Manhattan framför en tiggarskål i Burma är mer än något annat ett tecken på hur det står till, på graden av vishet i mänskligheten tagen som en helhet. Att många föredrar att sträva efter framgång, rikedom och hedonism är ett slags varningsklocka, som vi kollektivt kan välja att ignorera eller som vi kan ta på största allvar. Det handlar som sagt inte om moral detta, utan om hur vi kan bygga en bättre och mer hållbar värld, tillsammans. We are in this together, och om vi alla strävar efter något alla inte kan få kommer alla att bli förlorare. Däri ligger lärdomen om fattigdom dom dygd, som jag ser det. Det handlar inte om dig eller mig och om att ge någon dåligt samvete, det handlar om vad som är hållbart i längden, för oss alla, för livet här på jorden. Det handlar om vishet, inte som något man är utan som kollektiv tillblivelse.

Mycket av det som under historiens lopp har utgivit sig för att vara vishet har snarare varit exempel på motsatsen eller till och med på ren och skär dårskap. I boken vimlar det av charlataner, shamaner, spåmän, alkemister och rena rama bedragare. Curnow berättar om Lobsang Rampa som åtnjöt en viss berömmelse under sent 1900-tal. Han utgav sig för att vara en lama från Tibet (ett land som tycks vara en av vishetens hemvister här på jorden). Vid närmare granskning visade det sig att Lobsang Rampa hette Cyril Hoskin och var rörmokare från Devon.

Det ligger i sakens natur att det blir så, för den som anses vis kommer att få fördelar. Paradoxalt nog kommer hen också att undgå kritisk granskning, för vem kan granska den som är vis? Insikt om detta, att ingen kan vara vis, att det handlar om blivande och något relationellt, är centralt. Vishet är dialektik mellan kunskap och mystik, handlar om balans och om rörelse. Därför leder det tanken fel att söka vishet någon särskild stans eller hos någon. Visst kan man bara bättre eller sämre, men det är inga absoluta värden vi tala om, utan högst kontextuella och beroende på dagsform. Och det finns dessutom en hel genre med problem som bara de som anses kloka begår. Sensmoralen måste bli att det finns inga genvägar!

Över huvud taget visar Curnow hur påstådd vishet inte sällan varit en ganska ömklig täckmantel för något helt annat, för skojare påstår sig kunna utröna framtiden genom att studera teblad, kaffesump, fåglars flykt eller djurs inälvor. Curnow förser läsaren med en provkarta över mänsklig godtrogenhet som i dag är grunden för en miljardindustri. Även i övrigt respektabla tidningar publicerar horoskop. Genom att studera individens förhållande till stjärnorna på himlavalvet lovar astrologer att berätta för oss hur vår framtid kommer att gestalta sig. Att sådana fortfarande förekommer säger något om människans önskan att behärska sitt öde och hennes längtan att skåda in i framtiden. Omen och liknade varningar var nämligen inte huggna i sten utan gav en möjlighet att påverka framtiden. Omen var tecken från Gud och med rätt bön och korrekta ritualer fanns det alltid en möjlighet att få Gud att ändra uppfattning.

Människans drömmar, hennes önskningar och preferenser styr ingen över. Det går dessutom att säga en sak men göra något annat. Vi ser prov på det hela tiden, överallt. Människan är expert på att lura sig själv. Ingen kommer dock undan konsekvenserna av handlingarna, hur mycket man än ljuger, förnekar och försöker ge sken av något annat. Därför är det så oerhört viktigt att undersöka kultur. Kulturvetenskapen är allas angelägenhet. Tyvärr lever vi, eller är alla med om att skapa, en kulturförnekande kultur. Inte sällan i namn av kunskapssatsningar, dras det ner på humaniora. För att någon med makt drömmer om Nobelpris och världsrykte. Det finns emellertid inga genvägar, inga enkla lösningar, bara hårt, kollektivt arbete och ÖDMJUKHET. Kulturvetenskap är heller inte lösningen, men den är en viktig del av den mylla varur fungerande lösningar växer.

Om det visade sig vara omöjligt kunde man alltid ta sin tillflykt till magi, svart för onda ändamål och vit för goda. Det var ett sätt att manipulera verkligheten när andra medel hade visat sig var ineffektiva och otillräckliga.

Manipulation, antingen av mig själv eller av omvärlden. Dagligen och stundligen ser man tecken på det, på enkla lösningar som en gång för alla ska göra oss fria från problem. Vi ser inte att det är problemet, att det är där som lösningen finns, i vårt sätt att leva våra liv. I vår kollektiva förmåga att hantera både det vi vet och det vi inte vet.

Som sig bör förekommer filosofer (”filosofi” betyder ju kärlek till visheten) i Curnows översiktliga arbete, men vanligen mycket gamla sådana. De gamla grekerna funderade i ovanligt rationella termer om dessa frågor. Stoiker, epikuréer och skeptiker brottades alla med dem. Stoikerna insåg att det var lika gott att acceptera det som Zeus hade bestämt; vi människor kan i alla fall inte göra något åt det. Epikuréerna förordade ett liv i det modesta formatet där det övergripande målet var sinnesfrid. Idealet var att leva tillbakadraget tillsammans med några få vänner och ägna sig åt ofta ganska oförargliga njutningar. På en viktig punkt skiljer sig Epikuros skola från de flesta andra vishetsläror, och det är i dess inställning till döden och till religionen. Medan många av gestalterna i Curnows bok åberopar mer eller mindre direkt kontakt med olika gudomliga väsen vill epikuréerna inte veta av något sådant.

Ett stort, kanske det största, steget mot vishet och åtföljande lugn i sinnet var insikten att fruktan för döden var irrationell. Det finns inga gudar som styr våra öden. Där jag finns finns inte döden, och där döden finns finns inte jag, så ungefär har man formulerat kärnan i den epikureiska filosofin. Den som tar till sig denna lära kan leva lycklig i alla sina dagar och har ingen anledning att frukta att livet en dag tar slut.

Det handlar om att LEVA, om att leva på sätt som är hållbara både för mig, mina medmänniskor och för dem som kommer att leva här på jorden efter oss. Epikuros framstår som en av de visaste. Han har mycket att lära oss, men några svar finner vi inte i hans eller någon annans LÄRA. Vi är helt enkelt dömda att skapa våra egna svar på de frågor som är mest akuta här och nu. Det finns lika lite eviga svar, som det finns eviga frågor. Det beror på, det bestäms av och inom ramen för sammanhanget.

I dag tycks det som om filosoferna har överlämnat visheten åt andra och det med, förefaller det, beklagliga konsekvenser. För om filosoferna inte vill lära oss hur vi ska bli visa och bäst tillbringa vår stund på jorden så lämnar de dörren vidöppen för bedragare som alla har sina recept på vishet och lycka. Hela new age-industrin visar om inte annat att det finns ett konstant behov för människan att hitta mening i och sammanhang i en värld där vetenskapen inte kan tillfredsställa dessa behov. Konstigt är att de flesta av dessa läror är så reaktionära genom att nästan alltid förlägga vishetens ursprung och källa till långt tillbaka i tiden. Det är som om visheten inte längre finns mitt ibland oss utan måste återupptäckas och återupplivas genom att konsultera texter skrivna med kilskrift eller hieroglyfer. Helst ska den också ha gudomligt ursprung. Att söka kontakt med de döda har också varit ett sätt att bli vis på, men riktigt varför de döda skulle vara visare än de levande är oklart.

För den som förstått vad det handlar om är det plågsamt att se hur sökandet efter mening gång på gång urartar. Och det är enkelt att se mönstret, de många kallade står på rad för att erbjuda sin vishet. Fast för vem gör man det? För mänskligheten och livet på jorden, eller för egen vinnings skull, för att nå rikedom och ära, för att få ligga? Att filosofer överger visheten som problem och intellektuell utmaning är olyckligt, men inte för svarens skull, utan för att det riskerar att utarma kompetensen som vi så väl behöver för att klara utmaningarna vi står inför. Att filosoferna gör det, att de väljer andra ämnen att forska om, handlar om vad som premieras i dagens samhälle, inte om ointresse eller för att filosofer inte längre hyser kärlek till kunskap. Kanske kan det sägas vara vetenskapens baksida. Vi vet så mycket att vi tror att det snart inte finns något mer att veta. Inget kunde vara mer korkat!

Curnow visar i sin bok hur bilden av vishet skiftar och att det knappast går att sammanfatta den. Det är till och med osäkert vad den är. Han frågar: ”Är vishet ett slags vetande? Eller är det en förmåga? Eller är det ett slags förnimmelse? Eller är det ett slags personlighetsdrag? Eller är det en kombination av några eller alla dessa saker?” Något klart svar ger han inte. Han refererar till ny forskning där man försöker definiera visdom men definition innehåller vaga ord som self-knowledge och self-integration som knappast är ägnade att göra saken så mycket klarare.

Pekar Rudbeck här på problemets kärna? Visar han här vad det handlar om och hur fruktansvärt svårt det är att hantera frågan om vishet, för om det finns på förhand uppgjorda kriterier för vad det är man söker kommer man naturligtvis inte att nå målet. Mycket talar för att vishet liksom kultur och hållbarhet är vaga begrepp, per definition obestämbara egenskaper snarare än något bestämt. Det är inte visheten, kulturen eller hållbarheten det är fel på, det är definitionerna och verktygen som används i sökandet. När ska vi fatta det? När ska vi våga oss upp på den där linan? Det är enda vägen från ignorans till ökad kunskap, att balansera mellan det vi vet och det vi inte vet. Viset är inte något, det handlar om vägen dit, om sökande och ständig hantering av utmaningar.

Neurobiologer har också, berättar Curnow, börjat intressera sig för vishet. Kanske kommer den dag då vi med klinisk klarhet kan skilja de visa från de ovisa. Då tror jag nog att många av de gestalter som befolkar sidorna i Curnows ”Wisdom” kommer att hamna bland de fåvitska. En lärdom som man kan dra av boken är att man nog gör bäst i akta sig för människor som påstår sig vara visa eller som lovar oss kontakta med ockulta källor.

Och framförallt bör man akta sig för människor som säger sig "med klinisk klarhet" kunna avgöra vem som är vis och vem som inte är det. Det sättet att tänka är bara en variant på det slitna temat och det leder inte till vishet, tvärtom är det en farlig väg att gå.

”Wisdom” är späckad med fakta och Curnow rör sig snabbt fram genom historien. Att ett sådant tillvägagångssätt för med sig en viss ytlighet är ofrånkomligt. Som översikt fungerar hans bok utmärkt; som analys mindre bra. Han hinner knappt nämna ett namn förrän det är dags att hasta vidare till nästa.

Jag känner som sagt ingen människa som jag skulle vilja kalla vis. Men om jag ser till historien dyker åtminstone två namn upp för mig: Spinoza och Montaigne. De senare nämns i förbigående av Curnow, den förste inte alls. Montaigne såg med skeptisk ironi på världen och inte minst på sig själv. Han funderade fritt utan att någonsin tro att han hade det sista ordet eller den slutgiltiga sanningen. Han liv och hans verk var satta under ständig revision. Spinoza formulerade en rationellt grundad etik som inte behövde en massa övernaturliga inslag. Båda har gjort oss lite visare.

Instämmer i de orden. Och tackar Rudbeck för att givande samtal om vishet, som i alla fall temporärt gör mig lite visare. Vishet är en färskvara, liksom kondition måste den hållas igång för att leda till kloka och hållbara handlingar.