Sanningen kan inte försvaras!

Sanningen ... om den har det sagts en hel del, i väldigt många olika sammanhang. Den har förkastats och den har försvarats och olika vägar att nå den har testats, på olika sätt. Dessutom är det så att ingen kommer undan sanningen, för det skulle innebära att tilliten i samhället sattes ur spel. Total relativism går inte att bygga något beständigt på. Utan ett begrepp som sanningen går det inte att bygga ett samhälle, inte ett hållbart samhälle i alla fall. Det jag finner intressant med sanningen (förutom det faktum att det ingår som en central del i mitt arbete) är att det är ett vetenskapligt/filosofiskt begrepp som väcker otroligt mycket känslor, i alla läger, även långt utanför akademin. Debatten om Pisa, krisen i den svenska skolan och inte minst alla bud på lösningar på problemen, handlar i hög grad om sanningen. Det finns med andra ord massor att lära genom att studera olika förhållningssätt till sanningen.

Gårdagens Under Strecket handlade om just sanningen, och den artikeln, skriven av Jenny Maria Nilsson, tänkte jag kunde passa som utgångspunkt för dagens (helg)bloggpost. Artikeln inleds med följande ingress:

Över en lunch beslöt filosoferna Maurizio Ferraris och Markus Gabriel att en gång för alla dödförklara postmodernismen med dess relativisering av verkligheten. I var sin nya bok föreslår de i stället en ”nyrealism” för att återupprätta respekten för sanningen.

Det är inte första gången som postmodernismen dödförklaras. Även om viljan att ta död på en vetenskaplig disciplin, önskan att anklaga forskare för kätteri är intressant i sig är det inte det som är mest intressant, tycker jag. Det faktum att det är en väderkvarn man fäktas med, eller en redan död drake som gång på gång förklaras död, är långt mer intressant. För faktum är att postmodernismen aldrig varit mer levande än i de sammanhang där sanningen försvaras mest ihärdigt. Postmodernismen, som jag kastades in i som doktorand var en parentes i tankens historia redan när den lanserades, eller snarare ett nödvändigt steg på vägen mot en bättre förståelse för världen och för sanningen. Postmodernismen har aldrig försvarats tillnärmelsevis så mycket som det kritiserats, så någon kamp mellan olika, ifråga om makt likvärdiga, läger har aldrig existerat. När Sokal stolt deklarerade att han avslöjat bluffen, liknade det han gjorde mer en mobbare på mellanstadiet än en seriös vetenskapsman som vederlägger en hypotes och därmed leder tänkandet förbi ett svårt hinder. Viljan att förgöra, inte bara tanken, utan än mer tänkarna som företräder den, är för mig både obegriplig och ovetenskaplig. Och när jag läser att två framstående filosofer över en lunch på fullaste allvar menar att dödförklaringen av postmodernismen, det vill säga en löst sammanhållen grupp tänkare som för det första aldrig varit enade och som för det andra för länge sedan gått vidare (ingen seriös forskare är idag sanningsrelativist), skulle ha någon som helst betydelse, kan jag bara skaka på huvudet.

Postmodernismens era är över. Den tog slut halv två på eftermiddagen den 23 juni 2011, när filosoferna Markus Gabriel och Maurizio Ferraris åt lunch tillsammans i Neapel. Gabriel ringde in – så uttrycker han det själv – en ny era och frågade Ferraris vad de skulle kalla den nya tiden. Han behövde dessutom ett namn till en konferens ”om den samtida filosofins grundläggande karaktär” som han planerade. Ferraris föreslog ”nyrealism” och så fick det bli.

Humor? Det låter som en sketch skapad av Monty-Python-gänget. En ny era. Hybris, någon? Psykologer kallar det grandios personlighet. Jag ser en modern variant av Riddaren av den sorgliga skepnaden som tillsammans med Sancho Panza rider till storms mot väderkvarnar, i ännu ett "heroiskt" försvar för sanningen. Som om sanningen behövde försvaras? Om det finns så finns den och att försvara den är som att gå över ån för att hämta vatten, är att betrakta som en tautologi. Om sanningen behöver försvaras, vad är den då värd?

Både Gabriels bok ”Varför världen inte finns: En tankebok om filosofins grundfrågor” (övers: Jim Jakobsson, Norstedts) och Ferraris ”Manifest för en ny realism” (övers: Ida Andersen, Daidalos) inleds med denna lunch. Som ett slags filosofins Bellmanhistoria: en tysk och en italienare gick in på en restaurang och när de kom ut var postmodernismen över. Men hur låter det? Jo, som typiskt postmodernistiskt tramspelleri. Som när Marcel Duchamp dubbade en pissoar till konstverket ”Fountain” och allt förändrades. Är epoken slut eller är det bara något dessa herrar säger? Hur förhåller sig utsagan om att postmodernismen är över till verkligheten?

Exakt vad jag tänker, som ett konstverk. Som sanningen inte klarade sig utan försvarare. Faktum är att försvaret för sanningen uppvisar mycket stora likheter med inkvisitionen, som handlade om att försvara Gud mot kättare som vågade utmana den rätta läran. Som en allsmäktig behövde försvaras?! Redan här har man straffat ut sig, menar jag. Men eftersom filosoferna står på de godas sida kan och får de fortsätta, liksom för övrigt många andra tillåts göra. Eftersom ingen försvarar sanningsrelativism idag (om nu någon, någonsin gjort det, vilket är högst osäkert) är den där lunchen och projektet i sin helhet att betrakta som pajaserier. Det oroar mig att de får så mycket uppmärksamhet och att den som kritiserar  postmodernismen alltid bemöts med respekt, för det säger någon om hur djup kunskapskrisen är i samhället (som för övrigt även illustreras på anat sätt, här, liksom i gårdagens bloggpost). Jenny Maria Nilsson behandlar dock filosoferna med tillbörlig skepsis, vilket hedrar henne. Hennes försvarar av sanning och kunskap är enormt mycket mer trovärdigt och ärligt än Gabriel och Ferraris försök.

Det kan man inte veta. Eller så kan man det. Vi kunde kalla in den ideala observatören – allvetande, allvis och allgod – för att ge rapport i saken. Å andra sidan skulle också denna behöva röra sig bort från faktahörn till värderingszon. Om postmodernism vore en artefakt så kunde vi kontrollera huruvida den stod kvar, men nej den existerar via människors attityder, handlingar och reaktioner (den existerar i kraft av meningsfält i våra medvetanden, menar Gabriel i den nytolkning av metafysiken som han försöker sig på). Brist på rumslighet gör förstås inte något mindre mäktigt. Tänk Gud, hat eller det värde vi kommit överens om att ge de papperslappar vi kallar sedlar. 

Medan jag skriver hör jag läsares eventuella invändningar i huvudet angående kommande formuleringar; det där är inte postmodernism. Jag försöker hämta upp en mening på Wikipedia för att få en minsta gemensamma nämnare men finner detta: ”Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt.” Jaha? Tack för inget.

Inte så märkligt, för postmodernism var aldrig något i egen sak, för sig själv. Postmodernist är en etikett som klistrats på olika forskare, i mycket högre grad än någon intellektuell, sammanhållen rörelse. Fler har värjt sig mot etiketten än bejakat den. För det har aldrig handlat om att ifrågasätta sanningen, tvärt om har det handlat, och handlar det fortfarande, om att UNDERSÖKA vägar till kunskap och sätt att bedöma sanningshalten i ett påstående. Postmodernism för mig handlar om vetenskap med kunskap som mål, om vetande för vetandets skull. Inte om att försvara uppnådda resultat. Jag vill ständigt vet mer och bättre, inte göra karriär, inte få makt eller uppmärksamhet, i alla fall inte för maktens eller uppmärksamhetens egen skull. Jag blir lika glad när jag får rätt som när jag överbevisas, för det betyder att mina kunskaper och min förståelse ökar, och det är viktigare än något annat. Jag skulle aldrig drömma om att försöka ta död på något, eller inleda någon ny era. Vi är alla människor och som sådana del av mänskligheten och livet här på jorden. Jag vill med mitt arbete vara med i arbetet med att värna livet och jorden som en plats att leva på.

Vi har att göra med ism-havets halaste ål. Fast inte alltid lika hal. För att alls kunna hantera postmodernism så klöv jag den i en rimlig del, som kan sorteras under vetenskapliga metoder, och en orimlig, där till exempel tron på att något är sant över huvud taget är tecken på dogmatism, som Ferraris uttrycker det. Han inleder sin bok med ett citat av psykologen och filosofen Paulo Bozzi: ”Om det på en ö finns en stor svart sten och alla invånare är övertygade – genom lång erfarenhet och stor övertalningsförmåga – att stenen är vit, förblir stenen svart och invånarna på ön förblir idioter.”

Fast borde inte den som ihärdigt kämpar för att försvara insikten om att den svarta stenen är svart också, i rimlighetens namn ifrågasättas? Den är ju svart, så vad är det att bråka om? Sanningen är som den är och den kan omöjligt ta skada av att undersökas!

Idioter alltså. Ja, så känns det väl? Postmodernismen blev ingen befrielse. Eller blev den det? Nyss på radion hörde jag om en man som blev framgångsrik genom att låta sig fotograferas med andra framgångsrika. Ett banalt exempel, men det är just sådant postmodernismens dekonstruktionsprocess ville rå på. Hur tolkningar påverkar tillvaron, konstrueras utifrån normer, konventioner och fördomar och ibland upprätthåller destruktiva och repressiva strukturer. Det där är ju kritiskt tänkande! Något gick fel, gammal arrogans byttes mot ny, vi borde ha velat dekonstruera oss in till något ärligare men konstruerade oss i stället fram till nya sorters lögner utifrån andra maktanspråk. Kanske är postmodernismens enda brist att den så beredvilligt lånar sig till vad som helst? Till skillnad från sanningen som inte lånar sig, men ändå missbrukas och utnyttjas.

Kan bara instämma. Det är inte postmodernismen, eller sanningen, det är fel på, det är människorna som använder begreppen (eller sin högst personliga tolkning av dem) det är fel på. Vi står och stampar på samma fläck som realisterna och rationalisterna gjorde på 1600-talet. Vi har rätt, nej vi har rätt och ni har fel. Nej, jo ... Jääääääässssp! Inget kunde vara mindre intellektuellt stimulerande än den typen av strider, om meningslösa ord (eller om makt och inflytande). Dagens politiker som debatterar är ett eko av samma strid med väderkvarnar och när debatten handlar om skolan rör vi oss sakta mot stupets brant. För det som tagit generationer att bygga upp kan enkelt och snabbt raseras om vi inte besinnar oss, vilket de båda filosoferna inte alls är intresserade av, i försvaret av sanningen är alla medel tillåtna, liksom i politiska debatter. Därför slår jag ett slag för samtalet, det kritiskt lyssnande samtalet som syftar till ömsesidigt lärande, utveckling och intellektuell stimulans. Samtal handlar inte om att komma till en slutsats, utan om att öka förståelsen för sitt egna och den andres tänkande.

Nog med meta! Det enda mer roande än någon som funderar på huruvida jorden existerar är ett filosofiskt underbarn som funderar på huruvida jorden existerar. ”Roande” beskrev Süddeutsche Zeitung Gabriels bok som och det är den kanske, men inte särskilt stringent. Och underbarn, finns sådana? Personen Markus Gabriel existerar i alla fall, född 1980 och Tysklands yngste professor i filosofi. Han är out there som amerikanerna säger; lägger sig i saker, debatterar, håller TED-talk och syns i medierna.

Just en sådan individ som "alla" älskar, som "ingen" kan värja sig mot, för han (det är så gott som altid en han) är tvärsäker på sin sak. Det går att vara säker i relation till sanningen, men den som är kritisk kan aldrig, utan att förlora stringensen i tänkandet, vara annat än agnostisk. Människor älskar att lyssna på den som säger sig vara Vägen, Sanningen och Livet. För människan är lat eller bekväm till sin natur, att tänka kritiskt kostar på och det finns en uppenbar risk att resultatet av det arbetet innebär att man inser att man haft fel och att man får börja om. Lättare då att lägga sig platt och ge sitt stöd till den som erbjuder sig att bära bördan. Vi får ro, och han får makt, pengar och uppmärksamhet. Alla blir nöjda och ingen ser att sanningen rör på sig (för att travestera Galieo Galilei). Så kan man försvara Sanningen. Eller, Sanningen kan bara "försvaras" på just det sättet, genom att flytta fokus till något annat.

Så min vanligaste kritik mot filosofer – ni deltar för lite i samhällsdebatten! – gäller inte här och inte heller min näst vanligaste kritik: var mer radikal! Gabriel är så förtjust i sina egna tankar; att mejsla ut en ny metafysik är att flyga nära solen och han verkar inte ens märka att han faller ur skyn. Är underbarnsryktet blott en postmodernistisk konstruktion? 

Mupparna, ”Seinfeld”, ”Magnolia”, ”The office”, ”Inception”, ”Apornas planet” och så vidare – det är som om Gabriel enligt lag måste strössla populärkulturella referenser längs med sidorna. Skicket blir till gimmick och kombinerat med slarviga meningar som ”Tyvärr har många filosofer inte hängt med i den moderna filosofins framsteg efter Kant” framstår texten som tramsig. Nog finns illa pålästa filosofer; Gabriel själv till exempel när han formulerar sig så svepande.

Den som försvarar sanningen går uppenbarligen fri från kritik, liksom makten alltid kunnat göra. Står man bara på det godas sida helgar ändamålen medlen. Den tanken är en konsekvens av premissen att det finns en gräns mellan det som gott och det som är ont, en gräns mellan vi och dem. En insida där allt är värt att försvara, till vilket pris som helst och där allt som kommer utifrån är ont, eller i alla fall altid måste betraktas med den största skepsis. Ett slags konsekventialism alltså. Tänker på moral som ofta blir dubbel, tänker på SCA och än en gång på debatten som den svenska skolan. Ser ett mönster här och tänker vidare, på samtidens intellektuellt förlamande besatthet av enkla lösningar: best practice. Sanningsförsvararna är den enda vägens riddare. Red alert, fara!

Och han borde ha hållit sig för god för att ignorera teoripresentatörens främsta uppdrag: att bemöta de uppenbara svagheterna i sina antaganden. Allt som existerar, menar filosofen, gör det genom att framträda i ett meningsfält, i sfären mellan verklighet och människa där betydelse skapas. Existens = framträdande i ett meningsfält = Gabriels meningsfältsontologi. Vilken ger honom möjlighet att inleda sina föreläsningar med det publikväckande påståendet att enhörningar, till skillnad från världen, finns. 

Men varför framträder enhörningen i ett meningsfält, men inte världen? Jo, tanken på världen, supertanken (tanken på alltihop samtidigt) som Gabriel kallar den, står i motsättning till tanken på världens avgränsade entiteter. Dessa kan inte finnas jämte supertanken i meningsfältet och vederläggs därmed. Nej, han lyckas inte göra en trovärdig formel av detta. Även om hans variant av supertanken inte skulle kunna framträda i det han kallar meningsfält, vilket jag tror den kan, så skulle varianter av den kunna det. Gabriels meningsfältsontologi kommer knappast att konkurrera ut de teorier om varandet som vi samlat på oss under några tusen år.

Som så många gånger förut i historien tvingas den som säger sig ha hittat Sanningen, den evigt giltiga, svaret på alla frågor, teorin som förklarar ALLT, inse att hen har fel. Fast det behöver den som försvarar Sanningen inte bry sig om, för allt för många har investerat allt för mycket av sin egen prestige i hens projekt för att vara villiga att erkänna det alla ser och förstår, att kejsaren är naken. Han är ju kejsare, han har ju makten. Och den som har makt har även inflytande över vetandet, och subjekten, som den gode Foucault vilken är den som oftast får ta emot mest kritik. För vad, för att han hade fräckheten att försöka antyda att kejsaren är naken. Hur långt har vi kommit egentligen i utvecklingen? Går det att hävda att det finns något sådant som framsteg i kulturens och människornas värld?

Ferraris projekt är av motsatt slag, jordnära och ödmjukt, ingen ny metafysik ser här dagens ljus, utan han obducerar den postmodernism han dödförklarat och drar sedan nya streck på kartan: nyrealismens avgränsningar angående vad vi kan veta och inte. Tolkningar spelar roll, den rimliga delen av postmodernismen behålls, men det ger inte att sanningen alltid är ”sanning”, eller att sanning går att byta mot solidaritet eller andra godsaker i kampen mot det förtryck som objektivismen kan orsaka. Ferraris var Jacques Derridas lärjunge och efter det hans kompis, men ifrågasatte tidigt den skola han själv fostrats i. Det nyrealistiska manifestet är en uppgörelse inifrån och i boken sammanfattas vad han tänkt på och argumenterat för i snart 30 år.

Ett något mer lågmält försvar för sanningen, men i grund och botten en variant på samma tema. Ett annat sätt att bedriva samma hopplösa kamp mot en motståndare som inte finns och som aldrig existerat, i alla fall inte i den men mening som riddarna av den sorgliga skepnaden menar.

Postmodernism är en ism, menar den italienske filosofen, som förstärker det olyckliga och slentrianmässiga förakt vi har för ”bokstaven”, för det intellektuella, de restriktioner och regler som etablerats för att hantera tänkandet. Vi anser oss större än så, vi är sådana rebeller (läs låtsasrebeller) och föredrar ”anden” som representerar tanke och vilja.
Vilket gestaltas både i Thomas Thorilds ord ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” och i vårt instinktiva ryggande för dessa ord. Vadå tänka rätt? Säger vem? Vad är bra med att underkasta sig makten i sitt tänkande? Nej, Thorild, liksom Ferraris, uppmanar oss inte att underkasta oss auktoritet utan att underkasta vårt tänkande den auktoritet ett kritiskt granskande av det innebär. Upplysningsideal, alltså. Bokstaven tar oss bortom andens ”jag vill, för jag känner”. Och endast det träffsäkra är normbrytande som till exempel Thorild själv när han år 1793 skrev ”Om Qvinnokönets naturliga höghet”, en feministisk skrift om kvinnors rätt till likvärdighet i samhället. 

Bokstaven är antiauktoritär medan anden öppnar för godtycke. Ett modernt exempel på det är George W Bushs regering, världens mest postmoderna enligt Ferraris, och han citerar en av de mest intressanta texter om politik jag känner till, Ron Suskinds artikel: ”Faith, certainty and the presidency of George W Bush” (The New York Times 17/10 2004). Suskind beskriver hur han kallas till en av Bushs rådgivare, som önskar förklara för journalisten att det i hans texter visat sig att han inget förstår eftersom han tror att verkligheten är något bortom makten: ”Vi är faktiskt ett imperium och när vi agerar skapar vi vår verklighet. En verklighet som ni betraktare granskar, och på vilken vi sedan skapar andra verkligheter som ni kommer att fortsätta granska.” Suskind är en man av bokstaven och rådgivaren en av anden som, skriver Ferraris, tror att verklighet är åsikter som stiger ur ”en gemenskap grundad på verkligheten”.

Vem är ond och vem är god, vem har rätt och vem har fel? Och hur kan den frågan avgöras en gång för alla, över en lunch? Svaret på den frågan är lika otillgängligt som Sanningen, för sanningen är att frågan är felställd och därför omöjlig att svara på, eller snarare är det en fråga där (det enda möjliga) svaret är givet redan i frågan. Retorik alltså, är vad vi har att göra med. Redan de gamla grekerna ... så inledde jag en tidigare bloggpost här i veckan, om myten om framsteget. Sofisterna som fördrevs ur tankens tempel redan långt före vår tideräkning fördrivs alltså ständigt. Försvaret för sanningen är med andra ord en evig upprepning av det samma. Ända lever de och deras tankar kvar, på andra sidan, det vill säga utsidan, de ondas sida, av gränsen. Och så länge sofisterna och postmodernisterna kan hållas utanför så kan deras metoder och tankegångar begagnas för egna syften av dem som har makten på insidan. Är ni inte med mig är ni mot. Med sådana "vänner" behöver man inga fiender.

Hur förhåller sig utsagan om att postmodernismen är över till sanningen? Är det filosofer som avgör vår ism-historia över sina lunchträffar? Nej, men postmodernismens sand håller nog på att rinna ut, oavsett huruvida Ferraris och Gabriel önskar det, och så går det med alla epoker. De försvinner, men liksom romantiken eller renässansen fanns de både innan och efter, i alla fall deras essens, som kommer ur människans karaktär.

Sanden håller definitivt på att rinna ut, för postmodernismen handlade aldrig om att presentera en ny sanning, utan om att UNDERSÖKA rådande syn på sanning kritiskt. Och det uppdraget är utfört, avklarat. Idag har vi en bättre, det vill säga inte lika tvärsäker syn på sanning, och det var målet. En sådan som Bruno Latour, som också brukar kritiseras, har för länge sedan övergivit projektet. Hans mission har aldrig handlat om något annat än att främja ett bättre vetande, för alla.

”Att ta farväl av sanningen är inte bara en gåva utan gengåva som man skänker ’Makten’, utan framförallt uppgivandet av den enda chansen till frigörelse som är given mänskligheten, nämligen realismen, som motpol till illusion och mystifiering”, skriver Ferraris och vill tro att nyrealismen, som är ett närmande av kontinentalfilosofin till den analytiska, förbättrar möjligheterna till frigörelse. Timglaset vänds. Vi kan nog korrumpera vilken ism som helst, men låt oss nu för all del försöka hålla i det här.

Har någon, någonsin, i namn av VETENSKAP tagit farväl av sanningen, det borde vara den berättigade frågan. Mig veterligen har ingen gjort det, och jag menar därför att det enda som gynnar "Makten" är att försvara en Sanning som saknar grund för sig, för det är en tanke som leder till att upprätthålla tron på och drömmen om en enda, den enda vägen. Och det är den drömmen som all makt vilar på, och det är den kollektiva avsaknaden av insikt om detta sakernas tillstånd som öppnar upp för makthavare vars enda intresse är makt och inflytande, pengar och berömmelse för egen del. 

Försvaret för Sanningen är sanningens farligaste och mest bedrägliga fiende! Sanningen kan och behöver inte FÖRSVARAS, den måste ständigt ödmjukt, nyfiket men ändå kritiskt, utmanas! Bara så kan vetandet tjäna mänskligheten och livet på jorden.