Innovationspolitik, eller innovativ politik?

Läser vad Charles Edquist (professor i innovation, CIRCLE, Lunds universitet och ledamot av Nationella ­innovationsrådet), skriver på DN-Debatt idag. Ägnar tiden fram till jag måste gå iväg till tandläkaren för att (förhoppningsvis) äntligen rotfylla min tand (har varit där fyra gånger innan i ogjort ärende, då inflammationen inte lagt sig). Innovation är ett ämne som intresserar mig, för där finns nyckeln till så mycket annat i samhället. Ny-tänkande i vid mening är dessutom vad forskning handlar om, eller är i alla fall vad jag menar att forskning borde handla om. Lärande handlar om att både utveckla sina kunskaper och om ökad förståelse för hur nya kunskaper kan utvecklas. Jag menar att innovation inte är ett separat kunskapsområde, och jag menar att det är kontraproduktivt att skapa centrum där innovationer är tänkta att växa fram. 

Sveriges regering har som mål att sänka arbetslösheten till den lägsta inom EU år 2020, vilket förmodligen kräver en halvering av nuvarande procentsiffra. Vi vet att produktinnovationer (nya varor och tjänster) är den långsiktigt viktigaste källan till nya jobb. En effektivare innovationspolitik tycks vara av nöden.

Redan här skymtar problemen som jag har i åtanke fram. Den som är professor i innovation och företrädare för ett innovationscenter talar, liksom alla andra, i egen sak och ser sitt område som den enda vägen. Inget problem i det, för så fungerar det, vilket studier av kultur och av mänskligt beteende tydligt visar. Jag har inga som helt skäl att ifrågasätta Edquist när han skriver att produktinnovationer är den långsiktigt viktigaste källan till nya jobb, övertygad om att det finns massor av studier och evidens bakom ett sådant uttalande. Det är ju hans expertområde. Men det finns andra sätt att se på saken, också. För om det VERKLIGEN är en halvering av arbetslösheten Sverige vill ha borde införandet av sex timmars arbetsdag vara en mycket effektivare lösning. För det finns också forskning som visar att innovationer också handlar om att effektivisera nuvarande verksamhet, vilket leder till minskat behov av arbetskraft. Och här skulle jag egentligen kunnat sluta, för poängen är presenterad, men jag fortsätter, för jag är nyfiken på hur han tänker och vad han ser som lösningen på problemet.

Av hävd lägger Sveriges regering fram forskningspolitiska propositioner till riksdagen. 2012 hette den ”Forskning och innovation”. Men den behandlade innovationer endast sporadiskt, och då mest som en direkt följd av att forskningsresultat kan leda till innovationer (som i sin tur kan leda till jobb och tillväxt). Detta kallas, inom innovationsforskningen, den linjära synen på innovationspolitik. Den dominerar i alla länder där innovationspolitik över huvud taget diskuteras.

Den internationella innovationsforskningen, med 7 000–8 000 professorer, förkastade helt den linjära synen på 1990-talet. Den ersattes av en ansats som betonar att innovationer sker i ”innovationssystem”, där många olika aktiviteter påverkar innovationsprocesser: FoU, utbildning, efterfrågan (exempelvis offentlig upphandling), organisationsförändringar (exempelvis genom entreprenörskap), interaktivt lärande mellan organisationer, regelverk (exempelvis patentlagar och upphandlingsregler), inkubation och finansiering av innovationer.

Denna tanke ligger helt i linje med det jag vet om kultur. Kunskap växer i och är helt avhängiga kontexten där resultatet av arbetet omsätts i handling. Gårdagens bloggpost, om Vi i femman vs Smartare än en femteklassare, handlar om det. Och just därför är det olyckligt att låsa in kunskapen i ett slutet sammanhang av professorer som konkurrerar och som är fullt upptagna med att meritera sig, för det leder till att kunskap låses in och gör samhället beroende av ett fåtal experter. Vi ser detta på område efter område. Det krävs snart att en måste vara professor för att bli lyssnad på, vilket riskerar leda till att allt fler tänker allt mindre. Det gynnar inte framväxten av nytänkande, som aldrig kommer uppifrån, utan alltid växer underifrån, ur djupet av kontexten och som ett resultat av slumpen. Innovation handlar med andra om ord om hur man tar hand om och utvecklar nya tankar, i mycket högre grad än om att fostra nytänkare. Uppfinnarjocke finns bara i fantasin. Tyvärr tycker jag Edquist visar ytterst lite prov på nytänkande, för det han presenterar här är gammal skåpmat och det är en väldigt teknikinriktad syn på innovation. 

Statsministern har skapat ett innovationsråd, alltså inte ett råd för forskning och innovation. Den senare typen av råd finns i sju EU-länder och ett antal länder i Asien. Alla dessa råd, liksom den svenska Forskningsberedningen, domineras av det linjära synsättet. Sverige har tack vare det nyskapade innovationsrådet möjligheten att bli det första land som lämnar den linjära modellen när det gäller innovationspolitik.

Regeringen bör därför gå vidare genom att lägga fram en separat innovationspolitisk proposition med ett helhetsperspektiv. Den bör integrera element från andra politikområden.

Varför inte lansera en helt ny syn på kunskap, där utbildningssektorn är en integrerad del av samhället. Innovationer skapas inom system och samhället och den kultur som växer fram mellan människor är ett sådant system. Och med hänsyn tagen till vad vi vet om hur nya idéer skapas, att det mer än något är ett resultat av slump och tur, borde det sättet att tänka ha mycket större möjligheter att leda till önskat resultat än att skapa ett expertsystem för innovationer. Med det sättet att tänka skulle chanserna öka dramatiskt att människor med OLIKA kompetenser möts och till att kunskapen sätts i centrum. Framförallt skulle det innebära att kunskaper spreds brett i samhället och fler skulle både kunna och våga tänka i nya banor. Vem vet, kanske är detta just vad inte bara den svenska skolan behöver, utan även samhället som helhet. Och i kombination med sex timmars arbete skulle fler få mer tid över att både tänka och reflektera samt mötas över gränser, vilket är vad som krävs för att tänka nytt. Ett sådant system är dessutom oändligt mycket mer hållbart än system bestående av ett fåtal högspecialiserade experter.

Den offentliga innovationspolitiken ska inte ersätta vad privata aktörer kan göra, eller konkurrera med dem och försöka tränga ut dem, utan endast bidra till att lösa problem som marknadens aktörer inte själva klarar av. Den ska bara vara ett komplement.

För att komma från en företrädare för akademin är detta uttalande en aning förvånande, för vad är det som säger att inte forskningen både kan och bör konkurrera med näringslivet? Varför ska privata aktörer skyddas från konkurrens av statligt finansierad verksamhet? Var finns forskningsstödet för detta, undrar vän av ordning. Om den offentliga innovationspolitiken "bara" ska vara ett komplement, vad är den då värd? Jag förstår inte detta bockande och bugande inför det privata kapitalet, som gång efter gång och med exempel efter exempel, visat sig vara allt annat än intresserat av innovationer (som inte leder till ökad vinst och sänkta kostnader). Titta på hur det ser ut i vården och skolan, där privata aktörer använder sin förmåga till nytänkande och innovation, framförallt åt att skapa system för att undvika skatt. Det leder till ökad rikedom för ett fåtal, men på bekostnad av samhällets långsiktiga hållbarhet. Dessutom innebär det en riktad syn på innovation. Nytänkande kan och får aldrig begränsas, för då är det inte innovationer vi talar om, utan något annat.

Nästa planerade forskningspolitiska proposition (2016) heter ”Forskningsproposition” rätt och slätt, men den ska också behandla forskningsresultatens nyttiggörande för samhället genom forskningsbaserade innovationer. Men helhetsperspektivet vad gäller innovationer bör utvecklas i en separat innovationsproposition.

Nyttiggörande av forskningsresultat är också en tanke som bygger på insnävning och begränsning. Den tanken utgår från en syn på kunskap som är djupt problematisk, för den leder till att bredden offras för ett fåtal, just nu, framgångsrika spår. Den synen på kunskap leder till att det växer fram monokulturer där det bara finns utrymme för en tanke åt gången, en lösning: Den bästa. Det är en variant av den enda vägens politik, som är vad som försatt oss i den situation som lett fram till behovet av ett innovationsRÅD. Det kan man alltid skapa, råd och handlingsplaner, vilket allt mer av alla verksamhet handlar om. Vi har här att göra med varianter på det klassiska exemplet med nattvandraren som letar efter sina tappade nycklar i ljuset av laman, trots att hen vet att nycklarna ligger där ute i mörkret, i det okända.

Innovationspropositionen bör exempelvis innehålla följande:

1. Den bör överlappa med forskningspropositionen genom att också behandla nyttiggörande, men med betoning på hur detta kan understödjas av andra aktiviteter än forskning. När man väl har skiljt på utvecklingen av forskningspolitik och innovationspolitik för att undkomma den linjära modellen, så ska de alltså fås att samverka i genomförandet. Av den framtida statliga FoU-budgeten på ungefär 35 miljarder kommer kanske 5–10 att ha direkt innovationsrelevans.

Eller så låter man detta vara en del av utbildningspolitiken, vilket skulle sprida kunskap över hala befolkningen och ge fler möjlighet att omsätta sina idéer på olika sätt och på olika områden, även inom politiken, skolan och i det privata näringslivet. Det är inte några få experter som löser samhällsproblemen, även om experterna själva vill tror det, ett hållbart samhälle kan bara växa underifrån. Brist på insikt om detta är det enskilt viktigaste skälet till krisen i skolan, som är ett symptom på krisen i samhället.

2. Betydelsen av privat och offentlig efterfrågan för innovationer är enorm. Den årliga offentliga upphandlingen är på 600–800 miljarder. Om 10 procent av denna kan göras innovationsdrivande, så är denna summa dubbelt så stor som den offentligt finansierade forskningen. Att göra upphandling innovationsdrivande sker bäst genom att beställningar av (existerande) produkter ersätts med beställningar av lösningar på funktionellt beskrivna problem. Man bör exempelvis beställa en decibelnivå i stället för ett bullerplank eller tystare asfalt. Det ökar konkurrensen mellan produkter och mellan leverantörer och öppnar för kreativitet och innovationer. Den Upphandlingsmyndighet som kommer att skapas i september i år bör ha som en av sina absolut viktigaste uppgifter att stödja myndigheter, landsting och kommuner när dessa ska bedriva just innovationsvänlig upphandling genom funktionsbeskrivningar.

Detta förslag ligger helt i linje med mina tankar. Här finns nytänkande och det är glädjande och inger hopp!

3. Organisatoriska förändringar är av stor betydelse för innovationer. Sådana kan ske genom ökat stöd till entreprenörskap som är en viktig social bärare av innovationer.

Sex timmars arbetsdag leder till just den typen av förändringar av organisering, och till att tid frigörs för såväl tänkande som återhämtning. Dessutom ger det perspektiv på tillvaron och det invanda, vilket både driver och krävs för att nytänkande ska uppstå. Varför den vägen är stängd övergår mitt förstånd, det skulle vara en sant nytänkande politik, vilket inrättandet av ett råd med statsministern som ordförande på inget som helt sätt är. 

4. Ett annat exempel är att innovationsmyndigheten Vinnova (budget 2,8 miljarder) inte huvudsakligen bör stödja forskning för att stimulera innovationer. Regeringen bör ombilda Vinnova till att stödja ett flertal av de aktiviteter som påverkar de icke-linjära innovationsprocesserna.

Håller jag med om, för det skulle innebära en annan och bredare syn på kunskap.

5. Interaktivt lärande mellan olika organisationer, privata och offentliga, är en viktig aktivitet bakom många innovationer. Förslag för att förbättra detta bör utvecklas ytterligare, och kan behöva speciell finansiering.

Med en annan syn på kunskap behövs inga FÖRSLAG på förbättring eller utveckling av detta, för det skulle vara ett kardinalfel att inte mötas över gränser för att lära av varandra. Här visar det sig hur fast experten sitter i sitt eget tänkande och hur svårt han har att släppa makten över tanken. Det är hans syn på innovation som ska implementeras, ingen annan. Där finns en betydande del av problemet, i samhällets kunskapssyn och maktstruktur som skyr osäkerhet och det ökända som pesten, även om alla vet att det där som alla innovationer växer fram.

6. Regelverk för exempelvis upphandling, miljö och statligt riskkapital kan behöva förändras. Kostnaden för detta är begränsad.

7. Inkubation är en viktig aktivitet för innovationspolitiken. Den ger för närvarande ett splittrat intryck och kan behöva sträckas upp.

Oproblematiskt, men tyvärr dessutom föga innovativt.

8. Statlig finansiering av innovationer i tidiga utvecklingsstadier är viktigt – men bara om osäkerhet råder och riskerna är för höga för privata aktörer. Dagens statliga riskkapital har använts ineffektivt och systematiska felprioriteringar har gjorts. 17–18 miljarder finns avsatta för ändamålet, men 3–5 miljarder har inte använts alls. Resten har ofta investerats i alltför sena stadier där statliga medel inte behövts. De avsatta resurserna skulle ha räckt till att stödja 17 000–18 000 innovativa projekt eller företag i tidiga stadier med en miljon vardera! Regeringen tillsatte i februari en utredning om detta, vilken beräknas vara klar den 15 juni.

Vi har hört det förut, riskerna kostnaderna ska förstaligas och vinsterna privatiseras. Det är en allt annat än innovativ politik, som dessutom leder till hinder för nytänkande, mer av samma och ett osunt fokus på ekonomin (det vill säga minimering av kostnader och maximering av vinst), vilket skapar fler problem är det löser, framförallt men inte bara, i dagens skola och utbildningssystem.

9. Utbildningspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, regionalpolitiken, infrastrukturpolitiken, försvarsmaterialpolitiken, miljöpolitiken och energipolitiken har stora budgetar. Delar av dessa politikområden kan också förändras till att stödja innovationsprocesser, och därmed också ingå i den innovationspolitiska propositionen.

Håller som sagt delvis med, men jag menar att samverkan mellan dessa områden genom utvecklande av en gemensam kunskapssyn och integration av tankar och handlingar, är vägen fram. Om det skapas ett separat område för innovation hindrar det nytänkandet snarare än främjar. En sak som vi konsekvent glömmer bort, vilket är en enorm resurs som slösas bort idag, är flyktingarna som kommer till Sverige. Det är innovativa människor, för annars hade de inte hamnat i Sverige, med tanke på hur Europas flyktingpolitik ser ut. Den resursen behandlas idag minst sagt styvmoderligt. Varför inte låta migrationspolitiken vara en självklar och integrerad del av innovationspolitiken? Varför inte helt sluta tala om BEHOVET av innovationer och istället släppa taget om den tanken och låta den leva sitt eget liv, i hela samhället?

Punkterna ovan har främst till syfte att visa hur möjligt, rimligt och motiverat det är att skapa en separat innovationsproposition. Mina schematiska skattningar visar att en summa på minst 100 miljarder kronor i närtid skulle kunna inriktas mot innovationsdrivande verksamheter. Och alla dessa resurser finns redan avsatta! Visserligen överlappar en del av dem med andra politikområden, vilket kräver samordning, men detta behöver inte vara en nackdel; tvärtom.

Genom en separat innovationsproposition kommer ett nytt politikområde att skapas och konsolideras. Detta kan sedan bli basen för en process av ytterligare förbättringar av svensk innovationspolitik. Att Sverige, som första land i världen, utvecklar en helhetlig, sammanhållen och icke-linjär innovationspolitik kan vara av mycket stor betydelse för vår framtida produktivitet och sysselsättningsgrad.

Som jag ser det är det inte en INNOVATIONspolitik vi behöver utan en innovativ politik och ett samhälle där fler får mer tid över att tänka och agera i enlighet med sina egna behov och visioner. Nytänkande kan varken styras eller tvingas fram!