När fan blir gammal ...

En artikel i DN fångar mitt intresse. Det är en intervju med religionsforskaren David Thurfjell, om det faktum att Sverige är världens mest sekulariserade land, samtidigt som fler i Sverige än i många andra länder svarar att de tror ... på något. Tänker att en post om andlighet kan passa en dag som denna. Har inte vant mig vid känslan än, men jag fyller 50 idag. Det väcker tankar, på liv, mening och åldrande. Inte så att jag känner mig gammal, inte alls. Jag mår bättre och känner mig mer i balans än på väldigt länge. Jag längtar inte tillbaka, och har heller inte bråttom. Närvarande och väl medveten om att inget kan tas för givet, det är nog den känsla som bäst beskriver den jag är idag. Tacksam för det som varit, allt jag lärt mig och ödmjuk inför det som komma skall. Att fylla 50 är inte jordens undergång. Jag har massor kvar som jag vill uträtta, så jag tar vara på tiden, på dagen och på möjligheterna som öppnar sig, lär av motgångarna och försöker leva ett gott liv. Det är andlighet för mig, känslan av att bestämma sig för att leva här och nu. Andlighet handlar inte om att tro på något annat än livet här och nu. Jag har vigt mitt liv åt vetenskap, men det betyder inte att jag är ateist, för det är också ett uttryck för tro. Ingen kan veta att det INTE finns en gud. Vetenskapen, det vill säga sökande efter kunskap, ger mening åt mitt liv.

David Thurfjell har skrivit boken ”Det gudlösa ­folket” som handlar om hur Sverige blev ett av världens mest sekulära ­länder. Samtidigt ­söker han svaren på varför vi svenskar tänker som vi gör och förklarar hur vår unika religionssituation egentligen uppkommit. 

– Jag försöker alltid vrida och vända på det som synes givet. Som nu att Sverige beskrivs som ett i stort sett avkristnat land. Visst ­gapar kyrkbänkarna tomma och antalet konfirmander går stadigt ned. Andelen som känner till de kristna grundberättelserna krymper också år från år – men det är inte hela sanningen. 

Vi firar fortfarande kristna högtider, som jul och påsk. Och det är vanligt med dop och bröllop i kyrkor, gärna då i pittoreska och vackra medeltida landbygdskyrkor. I svåra stunder ber ännu många om hjälp från någon form av högre makt. Och åtta av tio betalar fort­farande avgift till Svenska kyrkan och andra religiösa samfund. 

– Få i Sverige kallar sig kristna i dag. Ändå följer de flesta av oss kulturella kristna traditioner utan att betrakta dem som just kristna. Men när familjer som kommit hit från Irak eller Somalia firar ramadan och bär slöja betecknar vi dem direkt som muslimer, och deras beteende som ett uttryck för deras religiositet.

Jag förstår inte kopplingen mellan KYRKAN och tro, eller det gör så klart, för allt annat vore ju direkt ovetenskapligt. Formulerar om: Jag förstår inte att kyrkan har kunnat behålla sitt tolkningsföreträde över tron så länge som den gjort. För det finns som sagt inget annat än bibeln som säger att Gud finns. Och ju mer jag övertygats om att Gud verkligen inte finns, desto mer kan jag känna tröst i och intresse för detta med andlighet. Utanför Svenska kyrkan, bortom alla hierarkiska, strikt organiserade, samfund finner jag ro att skapa mening med tillvaron. Att sitta och vänta på att meningen med livet ska komma till mig utifrån, eller att lita blint på någon auktoritet på området, känns ovärdigt alla tänkande människor. Meningen med livet är en alldeles för viktig fråga för att avfärda, som ateisterna gör, eller att lita blint på kyrkans företrädare, som troende gör. Jag vill hitta meningen med mitt liv, inom mig själv och tillsammans med människor som tänker som jag och som jag trivs med och litar på. Framförallt vill jag förbehålla mig rätten att ändra mig. Livet förändras och därför måste även meningen med det kunna ändras.

David Thurfjell ser sig själv som sekulariserad svensk, med tillägget ”postkristen”. Han är medlem i Svenska kyrkan och gifte sig i en kyrka – men han går aldrig i högmässan. 

– Tidigare har jag främst studerat shiitisk islamism och den kristna väckelserörelsen bland romer. När man forskar om ”andra” finns det en risk att man sätter sig på sina höga hästar. Nu var det dags att vända blicken mot mig själv och att fokusera på min egen grupps idéer på religionsområdet.

Min egen grupps idéer. Inser att det inte är så jag tänker på detta med tro. Jag är född i Sverige, döpt i kyrkan, konfirmerad och när jag gifte mig var det också i Svenska kyrkan. Det var innan jag började fundera på meningen med livet, innan jag började forska och skaffa mig fördjupade kunskaper. Mitt intresse för andlighet, det inser jag nu, var inte möjligt inom kyrkan, det var först när jag gick ur Svenska kyrkan som jag kände mig fri att skapa den mening jag behöver för att mitt liv ska fungera. Och det är en helt annan mening än den som predikas i kyrkan. Meningen med livet och andlighet har inget med Gud att göra. Gud är bara en idé, är ord på papper, är fastlåst mening. Gud har inget med livet att göra, för livet är dynamiskt, föränderligt och levande. I alla fall för mig är det så.

Under arbetet med sin nya bok inter­vjuade David Thurfjell ett hundratal svenskar om deras attityder och förhållande till religion. Han fann att en förvånansvärt stor majoritet av dem hade en öppenhet inför andlighet och tro – men att de inte vill kalla sig kristna.

Varför är det förvånande, undrar jag? Säger inte det väldigt mycket om den som förvånas? Andlighet är ett djupt liggande mänskligt behov, det är INTE en fråga om tro eller vetande. Så ser jag på saken. Därför är det olyckligt att tvinga in andligheten i en rigid struktur, som kyrkan gör, eller förneka den helt, som många ateister gör. Andlighet liknar kultur på många sätt, ingen kommer undan den. Världen är inte fattbar fullt ut och livet kommer aldrig att kunna förklaras helt och hållet. Vetenskap handlar inte om att hitta svar på alla frågor. Vetenskap kan inte ersätta andlighet. Det är helt enkelt två aspekter av mänskligt liv; vetandets domän och trons. Gränsen mellan är aldrig given, den förändras hela tiden. Om det eller den handlar min forskning, om det som finns mellan. Säker kunskap är inte målet för mig, utan förståelse för dynamik, föränderlighet och förutsättningarna för skapande av mening.

– På en middag är det få som skulle säga att de är religiösa och än mindre kristna. Jag tror att det kan bero på att begreppet kristen fått en allt snävare betydelse. Bara de som har en väldigt stark övertygelse och stenhårt tror på Jesus betecknas i dag som kristna i vardagsspråket. Frikyrkornas definition av vad som är en ”sann” och ”äkta” kristen har fått ett så stort genomslag. 

– I andra länder är det ofta annor­lunda. Där kan du ­öppet säga att du är jude, katolik eller muslim utan att vara praktiserande.

Kanske handlar det om att vetenskapen har tolkningsföreträde i Sverige, att svenskar ofta än ängsliga och vill veta säkert. Kanske är det ett uttryck för antingen eller? Antingen är man troende, eller också inte. Antingen vet man, eller också vet man inte. Det finns i den kultur som skapats och som upprätthålls i Sverige lite utrymme för det som blir allt viktigare för mig som kulturforskare: Både och! Vill man förstå dynamiken som livet utgörs av måste man kunna hantera dialektik. Vill man förstå livet så som det levs går det inte att tänka antingen eller, bara både och. Livet handlar vid varje givet tillfälle om mer eller mindre av än det ena än det andra, och relationen mellan är aldrig statisk, den förändras ständigt. Därför intresserar jag mig så mycket för mellanrum, för det är där livet, rörelsen, förändringen uppstår. Där uppstår andligheten, mellan.

Endast en minoritet av svenskarna är i dag organiserat religiösa, det vill säga beskriver sig som kristna. De går regelbundet i kyrkan, säger att de tror att det finns en Gud och ber aftonbön. Men gruppen som är helt sekulariserad – som vare sig tror, praktiserar eller är medlemmar i en kyrka – är också liten. Denna grupp utgör cirka femton procent av befolkningen, kanske en förvånansvärd siffra för många.

Detta ser jag som ett sundhetstecken. För det innebär att allt fler inser allt mer att antingen eller inte fungerar. Varken kyrkan eller vetenskapen har Svaret. Meningen med livet måste uppfinnas mellan människor. Kulturens roll i den processen kan inte underskattas. Kultur är per definition något som uppstår mellan. Ingen äger kulturen, den är ingens eller allas och den förändras i mellanrummet som hela tiden finns och förändras. Utan mellanrum finns inget liv, och utan insikt om både kunskap och andlighet blir livet fattigt. Det framstår som ett allt mer rimligt svar på frågan om meningen med livet: att söka förståelse BÅDE för det vi vet, det som går att veta, och tillvarons andliga dimensioner.

Mellan de troende kristna och de helt sekulariserade finns en stor grupp där många tycks ha en öppenhet inför andlighet och tro, men som ändå tycker att det känns främmande att kalla sig kristna. I stället letar de efter andra ord för att beteckna sin andlighet. ”Nej, jag är inte kristen, snarar lite buddistisk lagd” ­eller ”Jag gillar att vara ute i naturen och tänker att det finns något större bakom allt levande”. 

– Vi kan se en tydlig sekulariseringsprocess, det vill säga att färre identifierar sig med Svenska kyrkan och inte har någon uttalad kristen trosföreställning. Men samtidigt verkar gamla religiösa tankemönster leva kvar hos många, och kanske till och med förstärkas. Det är inte heller lika ”skämmigt” att tala om religiösa frågor. Flera riks­kända personer har också öppet berättat om sin kristna tro.

Klart att mönstren lever kvar. Kultur fungerar så. Förstår dock inte vad det har med kristendom att göra. Det ett allt för enkelt svar på en alldeles för komplex fråga. Hur kan någon tänkande människa på allvar mena att svaret på livets gåta formulerades för över 2000 år sedan? Och att en samling självutnämnda experter skulle veta bättre än du och jag? Det är för mig obegripligt. En kyrka vars tro inte är förhandlingsbar har inget berättigande som jag ser det. Tro handlar om att söka svar som fungerar, inte om att veta eller pressa upp sin tro i ansiktet på någon annan.

Nämnas kan journalister som Lars Adaktusson, Helle Klein och ­Göran Greider. Makthavare som ­Andreas Carlgren, Wanja Lundby-Wedin, Göran Persson, Anders Borg samt populära artister som Carola Häggkvist, Jonas Gardell, Dogge Doggelito och Marie Fred­riksson har också gått ut i offentligheten med sin kristna tro.

Vad är poängen att gå ut i offentligheten med sin kristna tro. Jag har svårt för det, att någon gör så mycket väsen av sin TRO. Det finns något beskäftigt över det. Tro är personligt OCH kollektivt. Tro uppstår mellan. Alla tror, men det är bara den som vill vara märkvärdig som offentliggör SIN tro.

Hur kommer det sig att Sverige som Europas kanske mest okristna folk samtidigt ligger i topp när det gäller tron på någon form av högre makt? Konkurrensen mellan olika kristna grenar och kampen mellan väckelse­fromheten och statskyrkan är en orsak, svarar David Thurfjell. En annan är den sekulära kritiken mot Svenska kyrkan som växte fram från mitten av 1800-talet.

Makt, varför blanda samman tro och makt? Varför ska det man tror på handla om makt? Det handlar också om kultur och tradition. Andlighet är något annat än ödet, en högre makt eller kyrkliga auktoriteter. Andlighet är känslan av att befinna sig vid gränsen för det vetbara och meningsfulla. Andlighet är känslan av svindel som uppstår när man blickar ut över det ovetbaras oändlighet. Det är så jag ser på andlighet i alla fall. Jag vill veta mer, vill söka nya kunskaper, inte tvingas acceptera gamla dammiga sanningar. I sökandet, rörelsen och förändringen finner jag mening och kan vila. Genom att vara närvarande, mellan.

– När det moderna samhället växte fram förlorade kyrkan mer och mer inflytande. Allt fler kom att förknippa kristendom med ett förflutet som de nu växt ifrån, och de kristna berättelserna försvann mer och mer ur människors värld när kyrkan inte längre hade en så stark kontroll över skolan. 

Men för att förstå varför andligheten dröjer sig kvar måste vi också förstå vad människor får ut av sin religion, säger David Thur­fjell. ­Moderna människor vill gärna se sig som förnuftiga och rationella varelser. Men kärlek, konst, vänskap, musik ... mycket av de vi ­håller högt i livet är svårare att motivera med förnuftet.

Exakt! Vetenskap handlar lika mycket om det vetbara som om det som inte går att veta något om. Andlighet handlar om att förstå skillnaden mellan.

– En del av religionen har med sanningsanspråk och logiska argu­ment att göra. Men för de flesta handlar det mer om andra saker: barndomsminnen, lukter, berättelser, musik och tröst. Svenska ­kyrkan förlorade sin religiösa mono­polställning, men det betyder inte att det andliga behov som många ändå verkar ­känna försvann. 

I sin bok använder David Thurfjell begreppet esoterism för att beskriva en tredje huvudfåra som påverkat de sekulära svenskarna. Begreppet täcker det som vi i vardagsspråk betecknar som nyandligt, mystiskt, ockult och övernaturligt. Här ryms också upplevelser av märkliga sammanträffanden, övernaturliga varsel och tankeöverföring.

Detta har jag problem med, det okulta. Livet i sig är mångtydigt och dynamiskt och det behövs inga övernaturliga förklaringar för att förstå dess andliga dimensioner. Andlighet handlar om skapad mening och den uppstår mellan. Den som säger sig ha kontakt med det övernaturliga ger mig obehag, för det det samma som att säga: Lita på mig, jag vet! Och det tänker jag aldrig göra. Jag väljer att lita på den som kan ge mig goda skäl för det, och den som är öppen för samtal om rimligheten i det frågan handlar om, oavsett om det rör andliga frågor eller vetenskapliga.

– Men även alternativmedicin, andliga terapiformer, vurm för öster­ländsk mystik och new age samt traditionell folktro kan sägas höra till den esoteriska sfären. När kyrkans språk har förlorat sin trovärdighet plockar många upp ­trådar från detta esoteriska arv om de vill sätta ord på sin andlighet.

Det är auktoriterna jag har problem med, dem sim säger sig veta och som kräver lydnad. Dem jag inte kan samtala med, för att de vet och är stängda för influenser och kritiska frågor. Andlighet kan och får aldrig stängas in, det är i utbytet mellan den får sin mening.

Vad väntar då framöver? Förblir Sverige ett sekulariserat land där många säger att det nog finns ­någon form av högre makt? Kommer Svenska kyrkan att klara sig?

– Allt färre säger sig tro på en treenig Gud, Marias jungfrufödsel och att Jesus kunde gå på vattnet. Svenska kyrkan kommer nog att fortsätta att förlora medlemmar. Men kanske är känslan att tillhöra en kulturell kristendom på väg att återkomma. Om nyandligheten och det jag kallar esoterism kan bli en arena för att förvalta det behovet och intresset är svårt att sia om.

Tro och vetande är en dialektik, och andlighet har inget med kristendom att göra. Det är min övertygelse, och den blir starkare ju mer jag vet och ju större förståelsen för det ovetbara blir. Mellan, där uppstår meningen med livet. Känns bra att fundera på den frågan, denna dag, min 50-årsdag. Mellan arbete och fritid. Mitt i stormens öga i dessa hysteriska uppsatstider.