Det största problemet jag brottas med som lärare är studenternas bristande självständighet. Dagens studenter vill veta EXAKT vad "jag vill" att de ska göra. Och när jag svarar att studier på högskolan handlar om självständighet accepteras det svaret inte. Jag förväntas förklara vad det innebär och vad som ska göras. Du ska visa vad du kan, räcker inte som svar. Vi har med andra ord hamnat i ett läge, eller snarare förpassat oss själva i detta läge, där det behövs en pedagogik som förklarar pedagogiken. Möjligen är detta goda nyheter för pedagogerna, men för alla andra borde det uppfattas som ett allvarligt tecken på hur djup krisen är i det svenska utbildningssystemet. För vad händer med studenterna när de kommer ut i arbetslivet och hamnar på ansvarsfulla positioner? Eller, rättare sagt, vad händer med samhället när allt fler blir allt sämre på att hantera ansvar och självständighet? Ett samhälle där ingen kan eller vill ta ansvar är inget samhälle, det är en tickande bomb som hotar att brisera i ansiktet på oss alla.
Hur lär man sig självständighet? Hur lär man någon bli självständig? Individen kan bara testa och lära av sina misstag. Och läraren kan bara tvinga studenten att ta eget ansvar genom att inte svara, inte ge instruktioner, inte hjälpa. Vad som behövs är en omhändertagande och förlåtande miljö samt hjälp att utvärdera vad som hände. Lärande är en relation, kunskap händer mellan. Följaktligen kan ingen instrueras att bli självständig, det är något man bara kan bli på egen hand.
När ska vi se, när ska vi förstå? Hastigheten med vilken försämringen går är alarmerande snabb. Och eftersom läraren inget kan göra står högskolan och utbildningssystemet, för vi kommer aldrig fram till kunskapen. Allt fler utbildas allt mer, till allt sämre kunskaper.
Detta är en fortsättning på gårdagens frustrerade blogginlägg. Har egentligen inte tid att skriva just nu heller, men jag måste få detta ut ur mitt system. Jag är i Malmö, på ett litet gästlärareuppdrag. Jag får perspektiv, och jag inser både att problemen är de samma överallt och att förutsättningarna att göra något är begränsade. Vi har helt enkelt målat in oss i ett hörn, vi har alla rusat rakt in i en återvändsgränd.
Vi måste bryta mönstret. Vi måste göra något. Så här kan det inte fortsätta.
6 kommentarer:
Konstigt fenomen. Nyliberalerna har ju tjatat om "individen" och dess eget ansvar och initiativkraft under årtionden nu. Har inte "individerna" fattat budskapet?
Ensam är inte stark. Experimentet bär därför avbrytas, omgående! Bara tillsammans kan individen växa och stärka andra individer!
Jag sympatiserar med din ambition om att fostra självständiga studenter, även om det riskerar att bli ett ganska innehållslöst mål, faktiskt. Självständighet förutsätter nog en djup bekantskap med traditionen och ger man dem inte det så blir självständigheten inte så mycket värd. Men det jag undrar är om inte denna förväntan på självständighet är ganska ny. Om man tror att Derrida, Deleuze och Foucault har kommit med något nytt alls till tänkandet, och det verkar åtminstone du anse, så kan man väl konstatera att delar av den nyheten är en viss frihet i förhållande till sin tradition och ett poängterande av att vi aldrig riktigt kommer fram, att framtiden är minst lika rik som historien. Och om det är något nytt som de tillfört så är det väl rimligt att förvänta sig att det tar lite tid innan den insikten helt satt sig i det akademiska systemet om det någonsin gör det. Men tror du verkligen att (exempelvis) 50-talets utbildningssystem och akademi fostrade så mycket friare själar än det vi har nu?
Intressant reflektion och vinkel Aron! Jag ger dig rätt i att det möjligen inte var bättre ställt med självständigheten på 50-talet. Det är så klart viktigt att framhålla. Men en sak har definitivt blivit sämre, och det är viljan att lära och förmågan att ta ansvar för den egna (nödvändiga) insatsen. Kanske är ordet fel i sammanhanget? Får fundera vidare på det.
... Och om 50-talets utbildningssystem faktiskt fostrade friare själar än dagens, så tro jag att orsaken till det var att det INTE ALLS uppmuntrade till det.
För hur är man egentligen självständig i förhållande till en uppmaning att vara självständig?
Dagens paradox. Jag bjuder på den.
En mer paradoxal utbildningspolitik alltså. En lösning jag gillar ju mer jag tänker på den. Mindre målstyrning och mer ansvar där det hör hemma. Ibland måste man ta omvägar för att komma rätt.
Skicka en kommentar