Fel fokus, förödande för framtiden

Idag på Brännpunkt läser jag följande, som får mig att fundera. Det låter så självklart och de flesta med bara lite inblick i vardagen på landets högskolor och universitet känner igen sig. Problemen hopar sig, men lärarna får inget göra, för politiken ligger fast och ledningen för linjeorganisationen bestämmer. Undervisande personal, det vill säga lektorer och professorer tvingas hålla god, även om de ser problemen och trots att de är landets mest högutbildade. Jag skriver ofta om detta, för det går inte att hålla det ifrån sig. Jag oroas, och jag är uppenbarligen inte ensam.

Idag är det Gunnar Karlsson, professor på KTH som tar till orda, som en i raden av väl insatta, väl pålästa och oroade företrädare för en verksamhet som håller på att rasa under tyngden av sig själv och på grund av alla motstridiga uppdrag och pålagor som högskolan förväntas kunna hantera. Karlsson pekar på ersättningssystemet och dess konsekvenser.

Följande gäller för 2015. Ersättningen till högskolan för undervisning ges i två delar: en del när studenten registreras på en kurs och en del när studenten blivit godkänd på kursen. Så det första påståendet stämmer. Ersättningarna anges för ett års heltidsstudier per student; den fasta delen benämns helårsstudent (HST) och delen som betalas för godkänd kurs benämns helårsprestation (HPR). Stapeldiagrammet visar HST, HPR samt totalersättningen för olika utbildningsämnen.

Ersättningen är lägst för humaniora, juridik, teologi och samhällsvetenskap som får 48 917 kronor och högst för utbildningsämnet media som får 535 872 kronor enligt regleringsbrevet 2015. Alltså skiljer det mer än tio gånger i ersättning mellan ämnen!

Målet med HPR är naturligtvis att belöna undervisning som gör att studenterna klarar studierna. Forskning visar att aktivt lärande vida överträffar traditionell undervisning (se Freeman med flera, PNAS 2014). Trots att passiv undervisning ger mer än 50 procent fler underkända studenter enligt Freeman så används inte aktiv pedagogik, utan undervisningen sker i storföreläsningar med låg studentinteraktion. Prestationsersättningen fungerar alltså inte som avsett och undervisningen följer inte vetenskapen i pedagogik; tredje påståendet styrkt.

Ekonomin överordnas allt mer och det får så klart konsekvenser för högskolan. Det handlar inte bara om att balansera budgeten utan allt mer om att tjäna pengar, för det är ett mått på kvalitet. Stordriftsfördelar lockar, för det ger mer pengar. Därför klassas utbildningar som teknik, vård eller media, i möjligaste mån och av rent ekonomiska skäl. För allt mer av verksamheten handlar om ekonomi, eftersom det är så man "mäter" kunskap. Detta är insikter jag får ta in pö om pö, för det gör ont att tänka på detta, att se det ske och att tvingas vara en del av nedmonteringen av studenternas  möjligheter att bli bildade under sin tid på högskolan. Även studenternas val ekonomistyrs, för största möjliga effektivitet.

Mitt sista påstående är att lärare belönas för att inte undervisa. Anledningen är att de belönas för att forska i stället. Högskolans lärartjänster är inte fullt finansierade. Därför måste alla dra in externa medel både för att täcka sina lönekostnader och för att betala för förvaltningen. HST/HPR ska täcka högskolans samtliga kostnader för utbildningen. Stödfunktioner såsom rekrytering och studievägledning täcks först; det som återstår går till läraren och räcker ofta inte till lärarens lön för utförd undervisningstid. Alla funktioner utom lärarens undervisning har alltså full kostnadstäckning. Det visar att undervisningen har lägst prioritet i hela utbildningsprocessen. Forskningen däremot ger status och har belöningar såsom utmärkelser, konferensresor och forskningsledigheter. Därmed har jag även styrkt mitt sista påstående.

Den som tar sitt ansvar och engagerar sig i undervisningen, för att det är viktigt och för att man brinner för det, straffas genom att tvingas underkasta sig ibland rent omänskliga arbetsförhållanden. 30 uppsatser handleder jag just nu, och det innebär en aldrig sinande ström mail som måste besvaras snarast. På helgen får jag en viss andhämtningspaus, men det går aldrig helt att koppla bort det. Som lärare i humaniora tvingas jag utnyttja stordriftsfördelar, inte för att det finns några pedagogiska vinster, utan enbart av ekonomiska skäl. Ingen på högskolan vill att det ska vara så, men alla tvingas till det, för att få ekonomin att gå ihop sig. Och därför hyllas den som lyckas ro i land ett forskningsprojekt, inte för att de ger fler och bättre kunskaper, utan för att högskolan får hälften av pengarna i over head.

Beloppen i stapeldiagrammet går tillbaka till 1958 års riksdagsbeslut om automatisk lärarkraftstilldelning. Denna togs bort 1976 men det gjordes inte några nya beräkningar av vad utbildningar borde kosta (Andrén: ”Visioner, vägval och verkligheter”, 2013). Vi har alltså konserverat 1976 års syn på hur undervisning ska bedrivas.

Vad är följden av den här ekonomistyrningen av högskolan?

• HPR-ersättningen leder som visat inte till bättre pedagogik utan frestar högskolorna och lärarna att sänka examenskraven för att få mer ersättning.

• De utbildningar belönas som drar bra studenter vilka i hög grad klarar studierna. Det är som att belöna de sjukhus som tar in de friskaste patienterna.

• Ersättningsbeloppen innebär att det inte går att ge spetsutbildningar inom exempelvis humaniora; medan ämnet media borde kunna ges också som MOOC:s för några hundralappar för en termin. Alltså, ersättningarna konserverar och gör det omöjligt att ge spetsutbildning i en del ämnen medan andra ämnen aldrig behöver finna billigare undervisningsformer.

• Eftersom ingen belönas för att ge tid åt undervisning på bekostnad av forskning är det svårt att förbättra pedagogik och möta konkurrensen från lärosäten i andra länder som erbjuder kurser över nätet (MOOC:s).

Visst känner jag igen mig, och jag är inte ensam. Klyftan mellan hur det är och hur det borde vara är enorm, och när politikerna talar om satsningar på högskolan är det uppenbart ord riktade mer till potentiella väljare än till personalen på högskolorna, för vi ser att löftena som ges är verklighetsfrämmande. Vi känner oss överkörda, idiotförklarade och toppridna. Våra kunskaper, vår erfarenhet och vår vilja att göra vårt bästa är ingenting värt. Vi behandlas som särintressen som ställs mot andra särintressen. Vi tvingas med andra ord inte bara stå och se på när vårt livsverk och samhällets garant för kunskapsförsörjning i framtiden raseras, vi tvingas dessutom delta aktivt i nedmonteringen. Det smärtar och det gör alla som verkligen vill arbeta för bästa möjliga kunskap till cyniker, för det är enda sättet att överleva mentalt.

Ersättningssystemet är absurt och måste omarbetas. Här är två förslag till förbättringar.

1. Inför en högskolepeng med ett fast belopp, samma för alla studenter, att användas för utbildning under hela livet. Studenten kan sprida pengen över de utbildningar som hon eller han vill läsa. Högskolor får betalt för varje påbörjad kurs; betalningen dras från studenternas konton för högskolepengen. Högskolorna tvingas därmed redovisa utbildningsresultat och kostnader. Det kommer an på studenten att välja förnuftigt, värna om att få bra utbildning för pengen samt att disponera beloppet i tid för det livslånga lärandet.

2. Friare etableringsrätt för högskolor. För att få nytänkande i en trögrörlig bransch behövs frihet att pröva nya organisationsformer, ny teknik och – djärva tanke! – pedagogisk förnyelse. Jag skulle hoppas se studentkooperativ, liberal arts colleges, nätuniversitet och krävande spetsutbildningar. Etablerade högskolor får ta emot högskolepengen och studenterna får rätt till studiestöd. Online-utbildning kan bidra till förbättrade resultat och lägre kostnader. Studenterna kan kombinera poäng från olika lärosäten för att få examen.

Syftet med förslagen är att ge studenter större urval av olika högskoleformer med olika pedagogik.

Till slut: det är fel att betala högskolor för att godkänna studenter; det är fel att centralt bestämma ersättningsnivåer för olika utbildningsämnen; det är fel att undervisningen inte följer vetenskapen i pedagogik; det är fel att lärare tvingas eller tillåts välja bort undervisning.

Det finns grava fel i ersättningssystemet. Nu har jag visat på dem och jag har föreslagit förbättringar. Nu måste systemet ändras!

Jag kan bara trött och desillusionerat instämma. Så mycket är så väldigt fel i landet Sverige idag och det finns ytterst få tecken på att någon ljusning skulle vara i sikte. Jag är inte säker på att jag instämmer till fullo i förslagen på lämpliga åtgärder, men jag är enig med Karlsson i problembeskrivningen.

Insikten om detta gör mig trött idag, men jag kommer tillbaka. Sjukdomsinsikt är viktigt för att orka ta nya tag. Just idag målar jag allt i svarta färger, men förhoppningsvis ser jag allt i lite klarare ljus i morgon, för allt annat vore ju ett tecken på uppgivenhet. Och det vägrar jag gå med på. Kampen för kunskapen är viktigare än det mesta, och den inspirerar och ger mer än den tar. Jag repar mod. Imorgon, lovar!