måndag 12 januari 2015

Humaniora är kanske inte i kris, men allt är inte frid och fröjd!


Återkommer ofta till min oro för humanioras framtid. En oro som inte alltid är befogad eller rationell, jag vet. Dagens Under Strecket indikerar än en gång att när frågan om humanioras påstådda kris verkligen undersöks visar den sig vara överdriven. Ändå kan jag inte riktigt frigöra mig från känslan av att utvecklingen inte går i rätt riktning, förändringarna som införs pekar i alla fall inte mot det som jag menar att samhället behöver för ökad hållbarhet. Även om den här dagen började i kaos och jag egentligen inte har tid ska jag försöka förklara hur jag tänker, för om jag inte får skriva av mig tankar som snurrar i huvudet i början av dagen är den förstörd, i intellektuell bemärkelse.

Bara för att talet om kris är överdrivet betyder så klart inte att allt är bra. Och att slå sig till ro med att det kunde varit värre är inget försvar för det man tror på. Så länge humaniora inte betraktas som en självklar del av samhället, lika viktig och värdefull som andra kunskaps- och kompetensområden, kommer jag att hålla oron vid liv. För oro skärper uppmärksamheten och vässar handlingsberedskapen. Och även om Astrid Söderbergh Widdings budskap i SvD är att det inte finns någon anledning att tala om kris har jag svårt att lugnas av det som lyfts fram i artikeln.

Vad ska humaniora vara bra för? Debatten, som dyker upp på kultursidorna i Sverige med återkommande intervall, implicerar som regel idén om en kris, omfattande såväl utbildning som forskning inom humanistiska ämnen. Sant är att humanvetenskapliga utbildningar runtom i världen under senare år utsatts för mer eller mindre hårda nedskärningar. Humanistiska utbildningar är populära bland studenterna, men hur nyttiga är de egentligen? Den nyligen genomförda danska studieaktivitetsreformen innefattar till exempel drastiska åtgärder för att minska utbildningstiden och öka genomströmningen, med kraftigt minskade utbildningsanslag som följd om man inte lyckas med det ålagda betinget. I praktiken lär detta slå hårt mot de flesta utbildningar som inte är yrkesinriktade, inte minst då de humanistiska. Många befarar i dag en liknande utveckling i Sverige, i och med att nyttoaspekter, som utbildningens användbarhet på arbetsmarknaden, alltmer hamnat i centrum medan humanistisk kunskap gärna förvisas till skräpkammaren, eller i bästa fall räknas som en dekorativ detalj.

När ”Humanities world report 2015” (Palgrave Macmillan) nu lanseras i Stockholm av Riksbankens jubileumsfond, en av finansiärerna, ligger fokus i stället exklusivt på humanvetenskaplig forskning. Men forskning och utbildning är två sidor av samma mynt, och slutsatserna är därför av värde också på utbildningssidan. Författare till rapporten är Poul Holm, Arne Jarrick och Dominic Scott, alla erfarna forskare som också haft olika ledande forskningsadministrativa uppdrag.

Ett av de allvarligaste hoten mot samhällets hållbarhet, som även slår hårt mot grunden för humaniora och hela utbildningsväsendet, är kunskapssynen som växer fram i kölvattnet, och som en konsekvens, av samhällets ekonomisering. När intellektuell mognad jämställs med produktion av till exempel bilar och när kunskapsutveckling ses som en kostnad som till varje pris måste minimeras är det ett större hot mot humaniora än mot andra utbildningar och forskning. Analyser av komplexa fenomen kan inte stressas eller tvingas fram, och sådana problem kan heller inte förenklas eller lösas med hjälp av standardiserade verktyg. Förståelse för abstrakta fenomen som kultur växer underifrån, är individuell och tar olika lång tid beroende på vem, vad, hur och varför. Om all kunskap stöps i samma form och om utgångspunkten är att kunskap är synonymt med sanning kommer humaniora förr eller senare att förlora sin ställning. Idag råder kanske ingen kris, men det kan ändra sig fort om det som händer i Danmark sprider sig. Och inget talar för att det inte ska göra det, tyvärr.
Vad menas egentligen med humanistisk forskning? Författarnas definition är den enklast tänkbara: den omfattar forskning inom de ämnen som brukar kallas humanistiska, från filosofi och historia till språk. Trots att gränsen ibland är oskarp till samhällsvetenskaperna finns en relativ samsyn i frågan även globalt, men det finns ibland delade föreställningar om vad det humanistiska ramverket kan tänkas innehålla.

En gängse karikatyr av den humanistiska forskaren visar en boklärd, tryggt förskansad i sitt elfenbenstorn och lika omedveten som likgiltig inför vad som pågår där utanför. Den raderas strax i läsningen av ”Humanities world report”. En annan utbredd vrångbild är att humaniora handlar om ett annat slags forskning, någon form av lättvariant på vetenskap där relativismen råder. Även denna idé avlivas effektivt i rapporten.

Studiens mest grundläggande frågor rör humanioras värde och den humanistiska forskningens natur. Genomgående lyfter intervjusvaren fram att humanistisk forskning, liksom all annan fri grundforskning, har ett egenvärde som inte får förringas. Men lika slående är att svaren betonar värdet av dess samhälleliga funktion, dess nytta för politiker och andra beslutsfattare, liksom för samhällets normer och värderingar.
Detta är sådant jag behöver höra, för det är inte så det känns utifrån mitt högst personliga perspektiv. Det är bra och visar att det ännu finns tid att jobba på. Humaniora måste som naturen, kärleken och hälsan värnas. Däri ligger den viktigaste skillnaden och den största utmaningen för humaniora. Och bara det att vi talar om humanioras värde, som vore DET något vi måste tala om, visar som jag ser det ett hot som kanske inte är explicit, men just därför desto viktigare att ta på största allvar. Humaniora är en angelägenhet för alla, men om verksamhetens värde bara värnas av några få, de närmast sörjande och om resten av samhället inte förstår kan raset går fort om och när det väl inleds.
Särskilt intressant blir detta resultat när det inte bara presenteras som en allmän bedömning av forskningens värde, utan ställs i relation till beskrivningar av dess faktiska innehåll i dag och de framtidsområden som forskarna själva urskiljer. Här identifierar en överväldigande majoritet av svaren, tvärsöver alla kontinenter, samhällsrelevanta frågor som helt dominerande. Det kan gälla politiska frågor, som nationalism eller demokratifrågor, freds- eller rättvisefrågor. Det kan avse språklig variation och identitet, flerspråkighet eller språkliga minoriteter. Det kan handla om kulturfrågor – kollektivt minne, medieutveckling, populärkulturens betydelse – eller frågor som religion, hälsa eller miljö.

Allt detta är ändå bara spridda exempel. Klart är dock att forskningens grundläggande frågeställningar korresponderar väl med verkligheten utanför universiteten – det visar inte minst variationerna i svaren över kontinenter, som avspeglar vitt skilda politiska och sociala situationer. Den återkommande anklagelsen om att humanistisk forskning skulle vara esoterisk och världsfrånvänd är alltså, konstaterar författarna, helt enkelt grundlös.
När detta betonas och det faktum att det behöver betonas spär på min oro, även om läget idag inte är alarmerande. För anklagelsen är återkommande och alla vet att en upprepad lögn för eller senare blir en sanning, speciellt om lögnen gynnar ekonomiseringen och den kunskapssyn som ligger bakom utvecklingen av kontroll- och utvärderingssamhället. Tvärvetenskap och möten över gränser är centralt för att se nyttan med humaniora och även för att öka förståelsen för kulturell skillnad, och det är ett stort problem idag, som glädjande nog uppmärksammas i rapporten.
En annan nyckelfrågeställning i rapporten som löper genom en rad kapitel handlar om att korsa gränser: akademiska, teknologiska, nationella såväl som disciplinära. Hur kommunicerar humanistiska forskare sina resultat till omvärlden och hur utnyttjar de den digitala tekniken? Hur verkar de inom det internationella forskarsamfundet och hur samverkar de över ämnesgränser? I alla dessa frågor utmynnar rapporten i ett antal handfasta råd till dem som bär ansvar för humanvetenskapernas framtida utveckling.
Vad gäller forskningskommunikation antas det ofta att det inom humaniora i princip är samma sak att forska som att skriva för kultursidorna. Här visar resultaten tvärtom att forskarna själva identifierar såväl praktiska hinder som potentiella målkonflikter mellan forskning och förmedling. Rådet till beslutsfattarna är här att stärka stödsystemen för att främja vad författarna kallar ”översättande humaniora”, i analogi med beteckningen inom det medicinska området. Det låter sig lätt sägas, men hämmas åtminstone i svenskt sammanhang av att finansieringen för forskning och högre utbildning är uppdelad i två strikt separerade potter, medan inga som helst medel finns avsatta för det som statsmakten ändå definierat som ett specifikt uppdrag, nämligen kommunikation och samverkan med det omgivande samhället. Om universiteten fick sina medel i en enda pott skulle prioriteringen av forskningsförmedling och samverkan väsentligt kunna underlättas.
Kommunikationen av resultat handlar inte bara om hur och var, utan lika mycket om vad. Och här finns en skillnad mellan humaniora och många andra ämnen, för humanvetenskaplig forskning kommer sällan fram till något som går att sammanfatta i ett abstract. Kunskap om och förståelse för kultur ser helt enkelt inte ut så och fungerar inte på det sättet. Om den skillnaden inte respekteras och förstås försvagas humanioras ställning gentemot andra ämnen, vilket över tid ökar skillnaden och ytterligare försvagar ett ämne som redan initialt kräver mer omsorg än många andra. Därför är det med tacksamhet jag läser de avslutande tankarna i artikeln.
”Humanities world report” bekräftar att humanistisk forskning, liksom all annan vetenskap, syftar till att söka och finna vetenskaplig sanning, att besvara forskningsfrågor och i förlängningen söka nya frågor för att ytterligare flytta fram forskningsfronten och sökandet efter ny kunskap. Den visar också på att den fria, nyfikenhetsstyrda grundforskningen är det som på lång sikt bäst säkerställer resultat och oväntade tillämpningar, inom humaniora precis som inom andra vetenskapsområden. Men den visar också tydligt på behovet av utveckling.

På ett mer övergripande plan argumenterar studien för att humanioras relevans måste artikuleras bättre. Inom exempelvis bioetik, lingvistik eller miljöhistoria är det självklart att humaniora är relevant. Men dess betydelse är minst lika stor också inom andra fält. Det finns i dag, hävdar författarna, ett skriande behov av en bredare kunskapsbas som förmår integrera olika vetenskapsområden. Behovet av specialiserad expertkunskap kan annars riskera att leda till splittring, till isolerade öar av kunskap. Universiteten behöver bli bättre på att främja samverkan mellan olika kunskapsområden, mellan humanistisk, samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig forskning. Den mänskliga erfarenhetens mångfald kräver en lika stor forskningsmässig mångfald för att förverkliga humanvetenskapernas unika möjlighet, att förstå det mänskliga och därmed bidra till svaren på samtidens och framtidens mest brännande frågor.
Detta är ord och tankar som behöver upprepas. Och jag vill påminna om en text jag skrev för ett tag sedan med utgångspunkt i en recension av en högintressant bok där humanvetares insatser i några olika tvärvetenskapliga projekt presenterades. Avslutar denna lite rumphuggna och framstressade bloggpost med att citera mig själv, (och den som vill läsa hela recensionen finner en länk här).

Humanioras viktigaste bidrag till en mer konstruktiv och användbar tvärvetenskap är humanisternas insikt om att det inte finns värdeneutral kunskap, vilket många naturvetare fortfarande lever i förvisningen om. Detta gör det svårt, och ibland tyvärr omöjligt, att arbeta tvärvetenskapligt, men Bommenel menar, och jag håller med om att det är nödvändigt. Att det är svårt är en dålig ursäkt för att inte försöka. Och oöverstigligt är det inte, det visar artiklarna i antologin. Vetenskap handlar inte bara om hur kunskap produceras, det handlar lika mycket om varför och till vad. Därför behövs humaniora, också.

En svårighet med samverkan som analyseras i Bommenel artikel, dels genom erfarenheterna från övriga bidrag i antologin, dels utifrån Bommenls egen gedigna erfarenhet av tvärvetenskap, handlar om att det, idag när forskning i hög grad är ekonomistyrd, finns många forskare som säger sig vara tvärvetenskapliga. Läser man ansökningar om forskningslag är det vanligt att forskare beskriver sig så, men i det övriga arbetet är det inte den bilden man ger av sig och sitt arbete. För att skapa och upprätthålla vetenskaplig auktoritet, utan vilken man får pengar, försvaras gränsen mellan den egna disciplinen och andra angränsande och konkurrerande ämnen. Bommenel visar alltså på en paradox här, som ofta förbises och därför ytterligare förvårar tvärvetenskapligt arbete.

I den avslutande artikeln ställs, och reflekteras över, frågan om vad som kännetecknar vetenskapens habitus. En fråga som bara en hum/sam- forskare ställer, men en viktig fråga om man verkligen vill mötas över gränser och utveckla ny och användbar kunskap tillsammans. Bommenel visar hur ett tydligare fokus på materialet, vilket många av analyserna som presenteras i övriga artiklar ger stöd för, skulle kunna upplösa många av låsningarna. Men för att detta ska bli möjligt krävs att forskarna som samverkar har en positiv inställning till och är öppna för olika metoder och inte låser sig fast vid en, vid sin metod. Antologin visar tydligt att det inte finns något sådant som den vetenskapliga metoden. Det finns många olika metoder som alla är bra på sitt sätt och kan avvändas till olika saker, även om forskningen handlar om samma material.

Nyckeln till konstruktiva tvärvetenskapliga projekt är med andra ord att samtliga forskare dels är medvetna om gränserna mellan discipliner och kunskapstraditioner, dels är öppna för att överträda dem. Avskaffa gränserna bör man enligt Bommenel akta sig för att göra. Gränser kan nämligen ibland vara en förutsättning för att forskare ska kunna upprätthålla sin integritet. Gränser underlättar dessutom utvecklingen av nya och olika metoder, som när de förs samman i tvärvetenskapliga projekt kan bidra till att skapa ny kunskap. Lika viktig att uppmärksamma och förhålla sig till är gränsen mellan vetenskapen det omgivande samhället, politik och journalistik. All kunskap är inte lika viktig och användbar, därför behövs gränser, men inte absoluta gränser. En liten, men avgörande skillnad.

För att lyckas med tvärvetenskap behövs gemensamma visioner, som kan överbrygga gränserna och förena forskare och det omgivande samhället. Målet för forskningen är en gemensam angelägenhet, men vägen dit måste forskarna få bestämma över, var och en för sig och tillsammans. Hur detta kan genomföras praktiskt visas genom en lista över framgångsfaktorer för tvärvetenskapligt arbete, vilken bidrar till bokens behållning och värde för forskare inte bara inom humaniora utan även utanför detta (tyvärr idag krympande) område. Fem korta punkter som ger en bild av vilka utmaningar som all tvärvetenskap har att hantera och hur utmaningarna kan mötas. 1) Synen på materialet och hur det kan användas, 2) Betydelsen av att samverkan initialt, för att ringa in vad som är projektets kunskapsobjekt, 3) Insikt om svårigheten av att röra sig över gränser mellan ämnen och att det därför är en god idé att låta seniora och erfarna forskare framförallt ansvara för kommunikationen mellan, 4) Bejakandet av forskare som vågar röra sig över gränser och som inte håller sig till en fråga, för det är ofta den typen av forskare och sådan forskning som ger upphov till nya ämnen, 5) Vikten av dokumentation, för att säkerställa möjligheterna att i efterhand analysera utmaningarnas karaktär och det konstruktiva utfallets värde.


1 kommentar:

Björn Nilsson sa...

Hur gör man i förväg en hållbar kostnads/intäktsanalys av utbildning av personer i exempelvis olika trosriktningar? Just idag tänker man ju automatiskt 'islam', men kanske vi i morgon behöver insatta personer som för en svensk publik kan förklara vad hinduer eller buddhister har för konstiga idéer och varför de skriker, slåss och bär sig åt? (Innan de muslimska självmordsbombarna dök upp var den typiske attentatsmannen av den sorten en tamilsk hindu.) Men det där är ju inget vi säkert kan veta i förväg, och därför passar ett ekonomistiskt kontrollsystem särskilt illa vad det gäller att ta fram den här sortens experter. Detta vare sig det gäller udda muslimska sekter, klassisk indisk filosofi, centralafrikansk historia eller vad som helst som verkar som humanism.