Har du sett en katt som koncentrerar sig någon gång, som är helt fokuserad på något, och som överraskas och sprätter upp som en fjäder, med hela kroppen. Då vet du ungefär vad jag upplever varje gång när jag lyckas hitta ro att fokusera på något. Min erfarenhet av ADHD är att det absolut går att fokusera, men aldrig särskilt länge. En timme, max, sedan börjar tankarna vandra. Då är det bara att göra något annat och hoppas att rastlösheten inte tar över, eller ta en tupplur, för det tar på krafterna att superfokusera. Och störs koncentrationen är det med mig som med katten, obehagligt. Är jag inne i och kan hålla en tanke, vilket är en fantastisk känsla, ett tillstånd jag drömmer och och ständigt söker, räcker det med så lite för att allt ska rasa. Det handlar inte bara om tappad koncentration vid sådana tillfällen, det handlar om en hel kropp. Adrenalinpåslag, ökad puls OCH förlorad tankemöda.
Mitt liv är fyllt av ständigt upprepade försök, för att hitta ro, för att hitta koncentration, att få utlopp för tankarna och kreativiteten som ständigt bubblar där inne. Hit och dit, fram och tillbaka. Nyckfullt och sällan dit och till det jag vill. Kreativitet och koncentration kan vara underbart, men är lika ofta en förbannelse. För den går inte att stänga av eller på. Kreativiteten följer sina egna spår. Lyckan jag känner när allt svänger i takt och jag kommer framåt och är nära lösningen på ett problem kan avbrytas på ett ögonblick, och lämna mig förvirrad med hög puls, efter ett SE UPP FÖR AVSTÅNDET MELLAN TÅG OCH PLATTFORM i högtalarna på tåget mot jobbet. Där kan jag koncentrera mig, för där finns inget annat som stör, ja, mer än sådana inslag då.
När jag är först på jobbet, vid sju på morgonen kan jag också koncentrera mig. På morgonen innan världens larm och krav och ljud brutit ner kraften jag har, kan jag tänka och skriva. Det är underbart, den känslan. Känslan av att vara som andra. Känslan av att få något meningsfullt gjort, den känslan söker jag ständigt. Men bara glimtvis och nyckfullt får jag smaka på den. Lika härligt varje gång och lika fruktansvärt när dörren smäller igen efter arbetskamraterna som droppar in vid åtta.
Eller när jag kan gå upp hemma. Tidigt. Tyst. Kaffe och tidning, i lugn och ro. Där och då kan jag tänka, dyker idet och lösningar upp. Där och då vidgas horisonten, kan jag lyfta blicken och går det att hålla många bollar i luften. Flödar kreativiteten. Sådana dagar är värdefulla. När jag en stund senare sitter vid datorn flyter orden och tankarna som porlande vatten. Äntligen kan jag koncentrera mig, kan jag skapa och producera. Tills gräsklipparen sätts igång utanför fönstret och jag reagerar som den där katten som sprätter upp i en båge när den störs av något. Hur man gör för och hur det känns, att så fullkomligt förlora sig i något att allt runtomkring försvinner och tiden upplöses. Det har jag ingen aning om. Det har aldrig hänt mig.
Jag får hitta metoder och ställen som fungerar och ta vara på förmågan när den finns där, så länge den finns där. Jag kan aldrig lita på att det fungerar, när det fungerar eller hur länge. Periodvis kan det vara som förgjort. Andra gånger kan det bara flyta på. Nyckfullheten är påfrestande, men jag har inget val. Ska mitt liv fungera, och det gör det oftast, har jag inget annat väl än att acceptera, hantera och hoppas på det bästa.
Om du tycker att jag klagar väl mycket på regler, målsäkring, studenter som dräller in och som talar med varandra, då finns en del av förklaringen ovan. För mig är det FRUKTANSVÄRT! Det som andra bara irriterar sig lite på kan för mig förstöra en hel arbetsdag. Att jag skriver om det handlar om många saker (och nu talar jag både om granskningen av utbildning, samhällsutvecklingen och ADHD-dagboken), framförallt handlar det om att det som stör mig är saker som, om vi inte agerar kollektivt nu, riskerar att växa till problem som drabbar alla. Jag klagar alltså egentligen inte, varken på störmomenten eller på det faktum att jag (troligen) skyller kunna få en diagnos, jag skriver dels för att påpeka allmängiltiga problem, dels för att dela med mig av erfarenheter, dels för att få utlopp för kreativiteten. När jag skrivit en stund, när jag liksom lättat på en del av tankekaoset, det har jag märkt, går det lättare att koncentrera sig på det som måste göras, på alla arbetets, tillvarons och livets krav.
Jag överlever och utåt sett har jag inga problem, inga stora problem åtminstone. Men lika lite som jag kan sluta mig till hur du upplever världen, lika lite kan någon annan veta hur jag har det och vad jag brottas med. ADHD är inget man har. Det är någon man är, på gott och på ont!
Vem är du? Och hur ser vi på varandra, egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar