Moralens geologi 22

Språk kännetecknas av dubbla artikulationer, av att mening växer fram mellan form och innehåll. Ljud, i kombination med formregler, är det som gör att mening uppstår, i mellanrummet mellan formen och innehållet. Det ena eller det andra för sig ger inte upphov till mening. Både ock, alltid både ock, är vad som krävs för att språket ska bli meningsfullt och användbart. En annan sak som krävs för att mening ska uppstå är att någon talar med någon. Meningen uppstår då mellan den ene och den andre, i mellanrummet mellan den talande och den lyssnande. Mening är aldrig given, för den är alltid delad. En kombination av din och och min uppfattning av innebörden är det som skapar mening. Dessa mellanrum är avgörande för mänskligheten och vår kultur, men mellanrum finns överallt, inte bara i språket och mellan människor. Även i naturen finns mellanrum, finns dubbla artikulationer.

Gud är en hummer, skriver Deleuze och Guattari. Kapitlet Moralens geologi, i Tusen platåer, har en hummer som illustration. Två klor, en sammanhållande kropp. Gud ska här inte tolkas som en dömande gud, utan som en sammanhållande kraft. För att de ska vara meningsfullt att tala om dubbla artikulationer behövs ett moment av eller en sammanhållande kraft. Därför är det viktigt. Därför detta tal om mellanrum. För rådande kunskapsparadigm handlar om att eliminera mellanrum, handlar om att söka svaret. Då är det lätt att glömma att språkets mening, dess innebörd inte finns i formen eller innehållet, för sig, utan i kombinationen av de båda. Språk är liksom så oerhört mycket som existerar i världen ett emergent fenomen. Både ock, inte antingen eller, som sagt.

Forms relate to codes and processes of coding and decoding in the parastrata; substances, being formed matters, relate to territorialities and movements of deterritorialization and reterritorialization on the epistrata. In truth, the epistrata are just as inseparable from the movements that constitute them as the parastrata are from their processes. Nomadic waves or flows of deterritorialization go from the central layer to the periphery, then from the new center to the new periphery, falling back to the old center and launching forth to the new. The organization of the epistrata moves in the direction of increasing deterritorialization. Physical particles and chemical substances cross thresholds of deterritorialization on their own stratum and between strata; these thresholds correspond to more or less stable intermediate states, to more or less transitory valences and existences, to engagements with this or that other body, to densities of proximity, to more or less localizable connections.

Nomadiska vågor av deterritorialisering talas det om. Rörelsemönster med två olika effekter. Upplösande krafter och sammanhållande, mellan dessa krafter uppstår livet. Det krävs balans mellan krafterna för att livet ska fortsätta vara levande. Om sammanhållande krafter tar över kvävs dynamiken och livet dör ut. Och om upplösningen drivs för långt finns bara ändlöst kaos, entropi. Fysiken är en del av livet och dubbla artikulationer finns som sagt överallt. Därför är liknelsen med Gud som en hummer berättigad. Mellanrum finns överallt. Allt som finns i världen är resultatet av mer eller mindre stark eller svag sammanhållning. Mellanrummen är allas OCH ingens. Ingen klarar sig utan mellanrum och därför är de en gemensam resurs som måste värnas ömsesidigt för att de ska finnas och vi ska kunna ta vara på dem. Det sker emellertid ständigt en kamp om mellanrummen, som växer eller krymper beroende på terriotorialisering har överhand, eller deterritorialiseringen. Kultur fungerar, i princip, på samma sätt som biologi och geologi.

Not only are physical particles characterized by speeds of deterritorialization — Joycean tachyons, particles-holes, and quarks recalling the fundamental idea of the "soup" — but a single chemical substance (sulfur or carbon, for example) has a number of more and less deterritorialized states. The more interior milieus an organism has on its own stratum, assuring its autonomy and bringing it into a set of aleatory relations with the exterior, the more deterritorialized it is. That is why degrees of development must be understood relatively, and as a function of differential speeds, relations, and rates.

Framgång och framsteg, utveckling är inget i sig. Allt är relativt, det vill säga får sin mening i relation till något annat. Inget är något i kraft av sig själv. Det krävs minst två delar eller aspekter OCH ett mellanrum för att det ska vara meningsfullt att tala om mening. Evolutionen har ingen riktning, bara förändring. Det som förändras evolutionärt förändras som ett resultat av två aspekter, i mellanrummet som uppstår mellan delarna som kastas ut och miljön som skapar livsbetingelserna. Det är inte den starke som överlever, utan den som är bäst på att anpassa sig efter rådande förhållanden. Inget är givet på förhand, allt uppstår i relation till allt annat, mellan krafter av upplösning och krafter av sammanhållning.

Deterritorialization must be thought of as a perfectly positive power that has degrees and thresholds (epistrata), is always relative, and has reterritorialization as its flipside or complement. An organism that is deterritorialized in relation to the exterior necessarily reterritorializes on its interior milieus. A given presumed fragment of embryo is deterritorialized when it changes thresholds or gradients, but is assigned a new role by the new surroundings. Local movements are alterations. Cellular migration, stretching, invagination, folding are examples of this. Every voyage is intensive, and occurs in relation to thresholds of intensity between which it evolves or that it crosses. One travels by intensity; displacements and spatial figures depend on intensive thresholds of nomadic deterritorialization (and thus on differential relations) that simultaneously define complementary, sedentary reterritorializations.

Målstyrning är en vacker tanke, men tar man ovanstående insikter i beaktande inser man det omöjliga med att styra en organisation eller ett land mot ETT på förhand definierat mål. Målet ligger i framtiden och framtiden finns inte, framtiden skapas. Framtiden uppstår i mellanrummet mellan nu och sedan. Det enda som kan kontrolleras är en del av helheten, jag eller vi kan veta vart jag och vi vill, men vi kontrollerar inte miljön som färden mot framtiden utförs i. Därför ser målstyrning ut som en lämplig politisk och organisatorisk princip, men det fungerar inte i praktiken. Världen är inte en, den är flera och den växer fram dynamiskt i mellanrummen. Kultur, språk, liv och moral är olika aspekter av en och samma helhet.

Every stratum operates this way: by grasping in its pincers a maximum number of intensities or intensive particles over which it spreads its forms and substances, constituting determinate gradients and thresholds of resonance (deterritorialization on a stratum always occurs in relation to a complementary reterritorialization).

Ingenting är sig någonsin likt. Allt förändras i och genom en icke-linjär process av kollektiv tillblivelse. Moral är inte, moral blir ständigt till när jag reagerar på det du gör och du reagerar på det jag gör och när reagerar på det alla andra gör. Om alla gör på sitt sätt finns ingen moral, bara kaos. Och om alla gör på samma sätt är det meningslöst att tala om moral. Däremellan, någonstans befinner vi oss, men närmare än så går inte att positionsbestämma sakernas tillstånd. Det måste vi bara acceptera.