Vad är och betyder (det att ha), ett jobb?

Jobb, jobb, jobb. Si och så många, till lägre eller högre avgifter. Vid sidan av skolan är jobben i fokus i årets mediejippo, eller ursäkta, tangenterna slant, valrörelse (fast, ärligt talat, jag kan inte vara ensam om känslan att det står illa till med vår demokrati. Engagerade medborgare, tal om ideologi, visioner ... Var finns den kollektiva omsorgen om helheten?). Vår politik ger fler jobb. Vår ger färre arbetslösa. Än räknas det antal, än procent. Jobb, alltså, löften om jobb (som ingen politiker kan lova, med mindre än att man anställer fler i offentlig sektor) är vad partierna använder som vapen. Alla är därför för fler jobb. Skillnaden mellan höger och vänster i den frågan är minimal. Snart sagt alla partier kämpar om samma väljare och har därför allt färre EGNA åsikter eller visioner. Opinionsinstitutet jobbar för högtryck och siffrorna haglar. Tröttheten kryper sig på, utan tvekan.

Tänker därför vidare på frågan om jobben. Vad är ett jobb? Ingen talar om det, slår det mig. Och vem betalar, vad, för att anställa? Om det talas heller inte. Lägger märke till att högerpartierna tydligt utgår från arbetsgivarens perspektiv, när man sänker arbetsgivaravgiften. Vad säger att det självklart är arbetsgivarens pengar? Den som tar ett jobb förhandlar visserligen om lönen som syns på lönespecifikationen, inklusive inkomstskatt, men övriga kostnader är ju också kopplade till den anställdes lön. Försäkringar och annat. Det är väl kostnader som anställda förhandlat fram, inga gåvor från arbetsgivaren. Det kostar att anställa en annan människa. Och den kostnaden, förutom lönen, bidrar BÅDE arbetsgivaren och de anställda med.

Vad händer med samhället om politiker bidrar till att dumpa lönerna? Vad gör det med sammanhållningen att det kostar mindre att anställa en som är ung? Hur påverkas befolkningen som helhet av att politiker tar företagens parti och driver linjen att det är dyrt att anställa? Jag har inga svar, men det är angelägna frågor, utan givna svar. Tyvärr låter det inte alltid så. Och var är arbetsgivarna i valrörelsen? Ser bara deras företrädare när olika avgifter kommer på tal, eller regleringar och skatter som drabbar företaget eller branschen. Ett mäktigt särintresse, som borde kunna delta i samhällsdebatten för att ge sin helhetssyn, för att diskutera sin roll och vad man kan bidra med och ansvara för. Samhället bygger vi tillsammans. Alla samhällsaktörer utifrån sina förutsättningar, företagare såväl som medborgare, politiker och forskare. Det är ett perspektiv som saknas i valrörelsen. När alla gapar i halsen på varandra och bara ser till sig och sitt, sitt, sitt, då blir det mediecirkus av det som är demokratins hörnsten: fria, demokratiska val.

Vad betyder ditt jobb för dig? Är det bara ett sätt att dra in pengar, eller är det något mer? Vad? För mig är jobbet en central del av livet. Jag arbetar med det jag trivs bäst att göra, läsa, lära, skriva. Arbetet ger stadga och mening till mitt liv, förutom att jag får lön. Och jag har ynnesten att få jobba med ett meningsfullt arbete. Tycker den dimensionen allt mer försvinner i debatten om jobben, där antalet jobb och andelen arbetande medborgare är det enda som betyder något. 

Alliansen talar om behovet av att luckra upp LAS, för att det är en lag som gör det dyrt och krångligt att anställa. Man menar att det skulle skapa fler jobb. Den rödgröna sidan pekar på att det ökar osäkerheten på arbetsmarknaden. Båda har helt säkert rätt, men ingen av sidorna tar denna högst komplexa fråga på allvar, för deras intresse för den handlar om att locka väljare. Varför kommer inte olika företrädare för olika intressen till tals när jobbfrågan debatteras? Varför får bara medietränade politiker upprepa sina inövade och hårt vinklade fraser, som riktar sig till väljarna? Har anställda ingen rätt att känna trygghet? Det som borde vara en självklarhet har av lobbyister och managementfolk, som tjänar pengar på ett kränga färdiga åsikter, förvandlats till en produkt som bjuds ut på en marknad.

Vad är en rimlig lön, varför är det inte en fråga som diskuteras? Hur ser hotet från multinationella företag utan koppling till Sverige ut och hur ska vi tillsammans hantera det? Varför är det ingen fråga som diskuteras. Och återigen, var finns alla ansvarsfulla företagare? Hur ser de på frågan om vad som är en rimlig lön? Detta är frågor som angår alla, utan undantag, för alla behöver en lön och lön får man genom att jobba. Ett jobb är som jag ser på saken en relation, ett samspel mellan olika samhällsaktörer. Det är en fråga som passar sig synnerligen illa att gå till val på, för politikernas uppgift är att värna hela vårt land och samtliga medborgare, inte att lova saker de inte kan lova.

Lärarna, som är den andra frågan i valet, det andra området där löftena haglar. Men varför måste lärarna vänta till efter valet innan någon bryr sig om dem och deras situation mer än väljarstöd och ekonomi? Är inte det ett tydligt tecken på att ingen egentligen bryr sig om dem och deras arbetsmiljö, lön eller livssituation? Undersökning efter undersökning visar att allt inte står rätt till i skolan, för att uttrycka det diplomatiskt. Ändå görs inget, i avvaktan på vad? Alla vet att ett lands generella kunskapsnivå är grunden för allt, för ekonomin, för jobbet och samhällets långsiktiga hållbarhet. Det nämns också i valrörelsen, men ytterst lite talas det om SAMBANDET mellan dessa aspekter. Vad vill vi ha, egentligen? 

Enligt årets jobbhälsobarometer, som görs av Företagshälsans branschorganisation, sticker de anställda i skolan ut på många sätt. De hinner inte med sina arbetsuppgifter i tid och de känner i större utsträckning än andra ett psykiskt obehag över att gå till arbetet. Undersökningen ger, kort sagt, en bild av ett yrke som man helst bör undvika, om man vill behålla sin psykiska hälsa. Det är också lärare som oftast säger att de inte har möjlighet att få stöd och hjälp vid hög arbetsbelastning – hälften av lärarna uppger detta.

Lärarna är inte ensamma om att känna så här. Anställda i vården och på andra håll känner på liknande sätt. Och den som är hänvisad till osäkra anställningar i bemanningsbranschen (snackar här inte om stafettläkare som satt det i system att flytta från ett ställe till ett annat, för att tjäna mer pengar) vågar kanske inte ens uttrycka sig. Hur behandlar vi varandra egentligen? Varför handlar inte valrörelsen om det?

Lärarna träffar våra barn periodvis mer än vi som föräldrar gör det. Och skolan är den plats varifrån kunskapen som landet som helhet är beroende av växer och ska frodas. Om det inte fungerar där kommer det förr eller senare, likt Trafikverkets bristande underhåll av landets tågspår, att ge negativa återverkningar som det kostar MILJARDER bara att återställa till hur det var en gång. Varför talar ingen om detta? För att man inte vill, för att man inte orkar? Eller, hemska tanke, för att man inte kan?

Slutar där, innan jag förlorar mig i känslan av maktlöshet. Jag fick skriva av mig lite frustration och kan nu ägna mig åt dagens uppgifter. Jag har i alla fall ett jobb och än så länge känner jag glädje och motivation i arbetet. Än så länge, men det går snabbt utför ...