Alla tvångsåtgärder i utbildningssammanhang är dels kontraproduktiva, dels kostar de mer än de smakar. Skolan får helt enkelt vackert vänta in elevernas mognad, intresse och vilja att motivera sig. Lärande handlar om att tillägna sig något man inte redan har tillgång till, om att arbeta med det man inte förstår eller vet något om. Kunskapsutveckling är en icke-linjär process som inte går att styra. Plötsligt finns lusten och intresset där och då kan enorma framsteg göras nästan utan någon ansträngning alls. Ju mer tvång man utsätter den omotiverade för, desto längre tid tar det och desto mer energi krävs för att intresset ska återvända. Det är en ekvation som går att räkna på. Och gör man det finner man att tvång, kontroll och ansvarsövertagande är förkastligt, inte minst ur ett resurshushållningsperspektiv.
Om detta förslag anger tonen för de kommande fyra åren blir jag oroad! Jag vill se mer frihet systemet, inte frihet att välja vilken skola man vill, utan frihet att välja väg inom samma skola. Frihet att läsa och lära där och när man vill. Jag vill se en mer förlåtande skola, som från första stund är tydlig med att ansvaret för kunskapsinhämtningen och lärandet helt och hållet är elevens och längre fram studentens. Den som vill ska absolut få omdömen och hjälp att se sina behov, men ansvaret för lärandet måste vara elevens. Betyg är och kommer aldrig att bli ett objektivt mått på något, det är en subjektiv abstraktion. Ett grundlöst påstående, som ger sken av exakthet och som förflyttar fokus i lärandet, från kunskapen och innehållet till formen och omdömet. Lärande förvandlas då till ett slags förhandling och det intrycket förstärks när man lägger på andra kontroll och uppföljningssystem.
Det talas om att lärarna ska få färre administrativa uppgifter. Enda sättet att minska på administrationen är att överföra ansvaret för kunskapsinhämtningen och lärandet på eleverna och på studenterna. Det kan låta hårt att säga det, men en sådan reform måste inte per definition utlämna eleverna och studenterna till sina egna förutsättningar. Allt handlar om vad som händer om de inte tar sitt ansvar, om vad samhället gör då. Jag vill se ett förlåtande system där eleverna får nya chanser så länge de vill och försöker, men att ingen flyttas upp i systemet förrän de visat sig ha erforderliga kunskaper. Att gå från mellanstadium till högstadium kan och får aldrig vara en rättighet, vilket det i princip blir om det finns ett lagstadgat antal ÅR man ska gå i skolan. Idag är lagen formulerad som så att Eleven kan ... när hen går ut skolan. Med följande formulering har man på ett enkelt sätt skapat en helt ny skola: För att få lämna skolan ska eleven kunna visa ... Då är det inte längre lärarens ansvar att kontrollera utfallet. Läraren kan då lägga all energi åt att skapa intresse för kunskap, innehåll och lärande. All tid kan ägnas åt detta, om ansvarsfördelningen ser ut på det sättet istället.
Jag vill se satsningar på KomVux och förmånliga lån, som kan ges med krav på motprestationer om man vill införa kontroll. Den som inte klarar av att visa att hen har tillägnat sig kunskaper blir återbetalningsskyldig. Alla åtgärder som handlar om att ansvaret inte läggs där det hör hemma är förkastliga åtgärder. Jag kan bara ansvara för mig själv, inte för någon annan! Det är en humanistisk grundprincip som håller på att avskaffas, med katastrofala konsekvenser som följd. För idag är det aldrig den som behöver kunskapen som ansvarar för att den inhämtas och utvecklas. Däri ligger problemen i skolan idag, i rädslan för att låta individen misslyckas. I den missriktade omsorgen som leder till ökat tvång för eleverna och till ökat ansvar och administration för lärarna.
Bara för att någon får misslyckas betyder inte att man MÅSTE få skylla sig själv eller att man ställs på bar backe och aldrig kan få en ny chans. Det är också ett högst olyckligt tankefel. Skolan bör sätta kunskapen i centrum, men det betyder inte att man slutar bry sig, tvärtom!
En personlig reflektion jag gör är att jag misslyckades kapitalt i grundskolan och inget tvång i världen hade kunnat få mig att bli intresserad. Ju mer jag övervakades och ju fler inslag av tvång jag utsattes för, desto mer avogt inställd blev jag till skolan. Lägg därtill det faktum att jag mobbades. Med mer tvång och inlåsning, med mindre eget ansvar, och med fler år i en sådan skola, hade jag varit körd för livet. Det hade kostat samhället enormt mycket mer än vad fallet blev. KomVux räddade mig. Jag är enormt tacksam för det och betalar fortfarande tillbaka för chansen jag fick. Ändå är det föst nu som jag kunnat uppbåda lust och energi att lära mig matte ordentligt. Håller just nu på att läsa boken Strömningar i matematikens filosofi, av Petter Rasmusson. Svårt är bara förnamnet, även för mig som ändå är van att läsa filosofi, men oerhört inspirerande och väldigt nyttigt för mig som lärare att befinna mig vid gränsen för min egen intellektuella förmåga, blickandes ut över det bottenlösa stup som okunskapen i praktiken är. Ansvaret för lärandet är mitt och kravet kommer inifrån. Inget kan slå den kraften om det är lärande man vill uppnå. Det är omöjligt att tvinga fram den, det är en nåd att stilla bedja om.
När ska ansvariga för skola och högre utbildning fatta det och omsätta den tanken i praktiken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar