Bildningsförakt och förenklingsmakt

Vaknar till ett nytt Sverige och en ny parlamentarisk situation. Beklämd och ledsen, men ändå hoppfull. Läget är allvarligt. Ingen kan få för sig att vi kan fortsätta som förut. Kanske kan det komma något gott ur den situation vi nu försatt oss i. Hoppas det. Jag väljer i alla fall att tro på människan och på framtiden, för allt annat vore förödande för allt det jag tror på. Jag vägrar ge efter för dem som inget hellre vill än just det, att vi som tror på kunskap och öppenhet ska ge efter för deras krav på förenklingar och resta murar. Jag tror på bildningens makt och att världen är allt för komplex för att kunna förenklas och passas in i någon modell. 

Tyvärr finns det ett bildningsförakt i Sverige och det tillsammans med utbredda krav på förenkling, rationalisering och effektivisering ger luft inte bara åt ekonomin, utan även till partier som SD. Det finns inga genvägar, inga enkla lösningar. Kanske kan vi inse det nu, när vi har att hantera ett helt nytt läge? Jag är tyvärr inte särskilt optimistisk, för bildningsföraktet ligger djupt. Och kraven på förenkling, tydlighet och överblickbarhet är starka. Hoppas gör jag, men det blir en svår omställningsprocess.

Hittar en gammal Understreckare som handlar om just bildningsförakt och som är tänkvärd och förhoppningsvis kan inspirera till vidare kamp för kunskap. För utan insikt om vad som krävs för kunskap finns inget vetande. Inget verkligt vetande. Den skolpolitik som varit rådande de senaste åren har handlat om just det, om enkla lösningar och förenklingar av komplexa problem. Den vägen är en farlig väg, en väg som öppnat upp en massa dörrar som hållit obehagligheter borta. Låt oss en gång för alla fatta, ATT DET FINNS INGA GENVÄGAR TILL KUNSKAP! Därför är det olyckligt om vi föraktar bildning och människor med intellektuella ambitioner. Fabian Kastner, som skrivit artikeln, slår hål på fördomar och utmanar. Det är befriande att läsa efter en lång valrörelse där förenklingarna och polariseringarna slagit nya rekord varje dag. Vem är intellektuell och vad är det för kufar, egentligen? Hur ser allmänheten på intellektuella?

Svenska intellektuella simmar i flock och vänder i flock. Det är typiskt svenskt. Svenskar är så blyga och konflikträdda. De så kallade intellektuella bevakar bara sina positioner, refererar hellre till någon fransk innetänkare än uttrycker egna åsikter. Egentligen finns inga riktiga intellektuella längre. Bara tyckare och estradörer. Annat var det på Olof Lagercrantz tid. Annat är det i Paris! Där diskuteras det på djupet. När man läser Le Diplo blir man pinsamt medveten om fattigdomen i den svenska intellektuella debatten både vad gäller viljan att ta ställning och förmågan att argumentera på djupet.

Klagokören som beskärmar sig över ”de intellektuella” upphör aldrig att bräka. Man behöver inte ögna igenom många artiklar i arkiven för att få kläm på melodin. Svenska intellektuella är ängsliga och osjälvständiga. De håller verkligheten på behörigt avstånd. De är dåligt informerade. De har fastnat i stelnade tankefigurer. De tiger ihjäl viktig vetenskap. De saknar historiskt perspektiv. De saknar brett inflytande. De saknar kontakt med den svenska folksjälen.

Lyssnar på ett filmat inslag, från en debatt där man talar om synen på intellektuella, där det hävdas att Reinfeldt tvings berätta att han läser Läckberg för att vinna väljare. Kalla dig inte intellektuell, vad du än gör, kalla dig inte intellektuell. I ett land där det är mantrat har man i princip dukat bordet för rasister och populister. Den synen på kunskap påverkar också, så klart skolan och i förlängningen den högre utbildningen och kvaliteten på forskningens resultat.

Ordet intellektuell är dock inte oproblematiskt, och det är heller inte fenomenet som sådant. Och enligt Kastner är det heller inte säkert att det råder någon allvarlig kris för intellektualismen i Sverige. Det kanske finns hopp trots allt tänker jag. Som alltid finns slumpen med och påverkar. Först ifråga om fenomenet som sådant.

Den 13 januari 1898 publicerade Émile Zola sitt berömda ”J’accuse” i den radikala dagstidningen l’Aurore. ”J’accuse” (Jag anklagar) var ett öppet brev där författaren vände sig till president Félix Faure och krävde upprättelse för Alfred Dreyfus, den fransk-judiske officer som 1894 anklagades för högförräderi och dömdes till livstids straffarbete på Djävulsön utanför Guyana, i vad som har kallats för den största antisemitiska rättsskandalen i modern tid. Dagen därpå publicerade samma tidning ett stort upprop till stöd för Dreyfus, undertecknat av 1200 författare, forskare och universitetslärare. Enligt historikern Christophe Charle var det första gången som en grupp hävdade sin auktoritet på ett område (politiskt, juridiskt) med titlar hämtade från ett annat (kulturellt, akademiskt). Undertecknarna kallade inte sig själva för intellektuella; det gjorde däremot den redaktör som i en puffartikel famlade efter en paraplybeteckning på det brokiga sällskapet. 

[...]

Det gick med ordet ”intellektuell” som med ordet ”bög”. Vad som från början var ett skällsord erövrades snart av de utpekade, som själva stolt började kalla sig för det. Exakt vad det stod för visste man dock lika lite då som i dag. Är det en komparativ (och i slutänden subjektiv) kategori, någon som är mer beläst, bättre orienterad, rentav intelligentare än andra? Eller en samhällsklass med högre utbildning: läkare och advokater såväl som forskare? Eller en offentlig kulturell roll, författare och debattörer som oombedda ger sin syn på allehanda i radio och tidningar?

Vem är den intellektuelle? Ingen verkar veta och få verkar i rådande samhällsklimat vilja resa anspråk på titeln. Kanske är det dags att ändra på det nu? Kanske är det dags att satsa på bildning, att börja samtala på riktigt? Kanske är det nu hög tid att bryta med alla förenklingssträvanden. Något måste göras, och jag tror det finns en väg fram här. Om det nu är kunskap vi vill ha, vilket alla är överens om.

I Absent Minds: Intellectuals in Britain (Oxford University Press, 526 s) ger Stefan Collini en inträngande, rolig och ofta elakt polemisk redogörelse för synen på intellektuella i framför allt Storbritannien. Collini, som är professor i idéhistoria vid Cambridge, avfärdar de subjektiva och sociologiska förklaringsmodellerna som alltför vaga och försöker i stället ringa in begreppet som ”kulturell roll”. Intellektuell är, enligt Collini, den som gen­om att 1) ha utmärkt sig på kulturens eller analysens område har 2) vunnit tillgång till de stora medierna, där han eller hon gjort sig känd för att 3) på ett effektivt sätt säga intressanta och viktiga saker om frågor som 4) berör en publik större än kretsen av specialister.

Är det inte precis detta vi behöver? Kloka människor som förstår sig på och som inte räds komplexitet. Framstående personligheter som kan stå upp och utgöra ett skydd mot förenklingens krafter. Mer kultur, inte mindre. Mer analys och samtal och färre debatter. Fördjupning! Det är vad som behövs. Lösningen är inte att ta debatten med SD, utan att ta företrädarna på största allvar och låta dem tala till punkt. Vill vi bli av med SD måste vi låta dem tala och förklara hur de tänker, och vi måste ställa relevanta frågor till dem. För så länge vi debatterar med dumheten kan den klara sig, för debatter är ointellektuella forum där förenklade resonemang kan upprepas och problematiska budskap hamnars in i allmänhetens medvetande. Om vi samtalade mer och tog varandra mer på allvar skulle SDs politik öppna upp sig om en blomma och den skulle sedan falla sönder och vissna ihop. För problemet är ju inte att SD saknar en fungerande politik, utan att övriga partier försöker undvika dem. Vad är man rädd för? Att man ska uppfattas som intellektuell när man enkelt plockar isär och monterar ner SD-politikernas medietränade förgrundsgestalter och deras "politik"? Det är i så fall ett allvarligt problem, kanske det problemet till och med är allvarligare än att SD fördubblat sitt stöd hor det svenska folket?

Collini förfäktar inte åsikten att den intellektuella nivån i dag skulle vara absolut förstklassig överallt hela tiden. Han visar bara att alarmismen historiskt sett har varit obefogad. Det må vara sant att det i dag finns mer flams och trams i fler kanaler än någonsin förr. Men mångfalden av medier innebär också att det finns fler kanaler för kulturdebatt än förr, och fler sidor för den i tidningarna. Det är möjligt att intellektuella inte gör sig särskilt bra i tv. Men som Collini påpekar står inte det intellektuella livet och faller med det. Det finns fler kanaler. Samtalet om konst, kultur, vetenskap och politik är ständigt pågående, även om dess samhälleliga betydelse inte alltid är omedelbart påtaglig.

Collinis slutsats är liten och enkel men tänkvärd. De intellektuella finns, de är viktiga och på sitt sätt ofta rätt märkvärdiga. Men inte så himla viktiga och så himla märkvärdiga som vi ibland föreställer oss att de måste vara för att förtjäna namnet. Kanske är det i grund och botten bara ordet det är fel på.

Kanske är det ordet det är fel på? Jag väljer att se det så. Repar mod och väljer att tro på framtiden, trots att det just nu känns tungt och det ser mörkt ut.